Nej, inte direkt. Min sambo är väldigt vanilj gällande sex.
För mig är ett förhållande väldigt mycket att kompromissa, vill jag ha färg på väggarna men inte min sambo för Hon vill ha vitt kan man ha färg i något rum kanske osv.
Sex likadant tycker jag. (utan att tvinga någon till något) problemet uppstår när man inte vill kompromissa.
Jag hörde en bra liknelse en gång, vill jag ha sex utomhus kan jag inte tvinga min partner och då blir det så, i det är man rätt ensam om man har olika preferenser. Men vill jag spela golf och min partner inte vill kan jag alltid ringa grannen tex.
Ja du Peter, din inställning att din fru inte ställer upp på allt du vill för att jävlas är ju lite mer svårsmält än TS.
Men i slutändan så är väl era relationer lika destruktiva. Det är helt enkelt inte rimligt eller schysst att år efter år fortsätta försöka pressa en person att bli någon de inte är och prestera något de inte förmår. Det blir inte bra vare sig för er eller era partners att ni hänger upp ert välmående på att er partner ska göra saker de inte kan, vill eller förmår. Kan ni inte gilla läget att er partner är såhär och att det inte kommer bli märkbart bättre (vilket jag har all förståelse för att ni inte kan) så är det mycket snällare att lämna än att fortsätta att öka på skuldbördan hos er. partner för att denne inte kan möta era behov som ni önskar.
Absolut, så är det. Jag har landat i det att inte vara sexuellt tillfredsställd, men priset för att lämna är för högt anser jag. Jag vill inte vara med mina barn varannan vecka bara.
Jag följer tråden framöver, jag ville bara ge lite input från min sida.
Men är det så illa, att du inte är sexuellt tillfredsställd? Verkligen?
Visst vill du ha lite mer variation, men du har ju inte haft det tidigare, så visst kan jag förstå om du är nyfiken, men det känns väldigt hårt att säga att du inte är sexuellt tillfredsställd….
Jo, tyvärr är det så. Man kan inte få allt här i livet, vi reser mycket, har friska barn och vi är inte ovänner. Bra så tänker jag.
Jag kommer att vidhålla så länge jag lever att i ett förhållande har man ett oerhört stort ansvar gentemot varandra att se och förstå sin partner och dess behov oavsett vad det gäller.
Måste bara fråga, är det verkligen så? Är det för att jävlas….
Kanske steget för Peters fru är lika långt för henne som att vilja bli swinger….?
Vi kan ju inte egentligen DÖMA en annan persons känslor, eller? För oss är det ingen big deal, för henne kanske det är att göra våld på sig själv? Varför har vi rätt och hon fel?
Om man lever med en partner med mycket lägre lust än en själv - så får man ju bestämma sig för om man ska stanna eller lämna.
Om man stannar (efter mycket resonerande fram och tillbaka) då är det det som gäller. Är det lönt att sitta och älta om det sen? Eller att fortsätta försöka ändra på sin partner? Man kan ALDRIG ändra på någon annan.
Det är inte konstigt att människor har olika behov. Eller olika egenskaper. Vissa gillar att knulla upp o ner och skrika som i en porrfilm, andra gillar att se varandra djupt i ögonen under tiden de älskar.
Om man någonsin har kollat på porrfilm och vilket omfattande utbud det finns inom den genren så inser man väldigt snabbt att det här med sex och sexuella preferenser är SJUUUUKT OLIKA. Alltså väldigt väldigt olika.
Är det så svårt att fatta? Om man bestämmer sig för att stanna är det fruktansvärt rått att fortsätta försöka pressa, stressa och ändra den andre.
Nu får du inte späka dig, är det verkligen sant? Vet du det eller efterhandskonstruerar du inte det? Det var förmodligen mycket mer bristen på känslomässig närhet som spelade in än just du. Det tror i alla fall jag.
Jag var som Tailors fru… kände sista åren att jag inte ville ha sex med min man. När jag sedan träffade en man som jag verkligen konnecktade med ville jag ha mycket sex o utveckla o testa saker som jag inte viljat med min man på alla år. Exet skulle säkerligen bli mycket ledsen om han visste det… Jag är sån att har jag inte känslor o attraktion kan jag inte ha sex med den. Och att ställa upp på sex för att glädja min man vore fel för både honom o mig. Jag ansåg att han var värd att vara med någon i en relation där även närhet finns o då jag insåg att jag inte hade de rätta känslorna för att ge honom det valde jag att skilja mig.
Här är det kallare än värsta vintern.
Skrev ett gulligt sms i torsdags om att jag saknade henne - hon svarar -du o jag ikväll åsså gubbar med hjärtögon. om vi inte somnar i soffan svarar jag varpå hon replikerar Jaaaaaaaa hjärtan.
Å vad hände på kvällen?
Ingenting. Absolut ingenting.
Hon tog inget som helst initiativ till någonting…jag la mej o sov i gästrummet.
Det hände en massa till helgen så jag tog inte upp saken men i söndags brast det o jag förklarade hur ledsen, sårad och ignorerad jag kände mej. Hon förstod och bad om ursäkt. På frågan om hur hon kan ge mej förhoppningar ena sekunden för att sedan totalt ignorera mej svarar hon att hon ville men visste inte hur hon skulle göra? Är man nästan 50 så borde man ha lärt sig hur man öppnar munnen och formulerar sig? För mej kändes det som att den sista strimman av hopp för oss dog där och då.
Så nu är det kallt hemma. Hon sover i gästrummet och vi lever med varandra som inneboende.
Vet inte hur det ska sluta…
Ingen fara.
Är för din egen skull.
Det är bra att ha en dagbok att gå tillbaks till.
Visst platsar det i tråden, det är inte det, men det kan vara bra att ha en egen dagbok att kunna gå tillbaka till.
Hej!
Jag känner igen mig gällande för lite passion. Jag bröt, men det var fler pararmetrar - så det var omöjligt att inte bryta.
Bara du kan gå din väg. Ingen väg är egentligen bra. Det enda som kan va viktigt är nog att du är öppen mot din partner, dela ditt dilemma.
Se vad som sker…finns ingen bra väg att välja mer än att va ärlig mot mannen du lever med tycker jag.
Allt löser sig inte, bara f a man äkskar ngn i vissa lägen i livet.
Ja, det kan man fråga sig.
Ledsen Anna1972 om jag breder ut mej här.
Feghet? trygghetsnarkomani? man vet vad man har men inte vad man får? Det kanske inte blir bättre?
Enligt Paretoprincipen 80/20 så är ju 80% bra men 20% mindre bra.
Glaset är då mer än halvfullt så då stannar man kvar.
Jag har aldrig haft såvärst lätt att charma flickor/kvinnor i mitt liv, min fru var den första som stannade kvar hos mej och inte “bara vill vara vän” utan hon ville leva med mej. Ingen av oss var himlastormade kära, passionen var kanske inte så man svedde fingertopparna, men det var en kvinna som visade mej uppskattning för den jag var för första gången. Hon var dessutom den första som jag hade sex med. Med det i ryggen så är självförtroendet inte det starkaste, vem skulle vilja ha mej? En medelålders man som inte är såvärst spännande, bra på pappret men efter åren mer o mer introvert för att hålla en god fasad utåt mot familjen. Inget direkt kap även om man lagar mat, viker tvätt, städar o fixar hemma som man alltid trott skall vara en lusthöjare hos kvinnor - vilket skitsnack! Har aldrig hört talas om en kvinna som går igång på en man som dammsuger…
Dina väninnor som medvetet har slutat att ha sex med sina män - vad anger dom för orsak?
Är mannen kass i sängen? Klent utrustad? Hjälper han inte till hemma?
Skall man bara acceptera att det är en del av livet?
Samvaro är middag i tystnad o sen sitta framför TV:n tills man somnar?
