Jag känner mig ensam i mina tankar kring att inte vilja ha en ny relation. De vänner jag har som är separerade letar efter nya män, nya relationer och jag känner mig ensam i att inte vilja det.
Jag kanske har haft otur i mina relationer. Män som varit frånvarande, bekräftelsesökande mm.
Jag är inte den lättaste att leva med heller kanske och hur mycket ska man anstränga sig egentligen?
Jag har inte varit själv speciellt länge men jag känner igen mig, du är inte ensam i dina tankar.
För min del handlar det om några månader men jag ser det som uteslutet att bygga en ny relation med någon i framtiden. Fördelarna får vägas mot all energi som krävs och uppoffringarna som det trots allt innebär.
Dessutom i mitt fall med barn, jag är inte sugen på att agera mellanhand och medlare i någon slags konstellation med pappa, separerad mamma och halv-/kvarts-/typ-mamma. Pallar inte att jonglera med fler människor än det fåtal jag har runt mig.
Och så är det ett jäkla risktagande har jag lärt mig, med ens egen hälsa som insats.
1 gillning
Jag har mer eller mindre landat i att jag vill vara själv.
Träffar en man då och då, en gång i månaden ungefär, men funderar på att bryta helt då jag tycker att även en så lös relation är för krävande och tar för mycket energi och tid.
Känns dock som att många anser att man som skild ska vara tacksam över att man har någon att umgås med över huvud taget så man ”slipper” vara själv.
1 gillning
Jag känner samma tror jag. Har funderat en del på det, skulle kunna tänka mig någon mer vänskapsrelation med sex, inte som en kk då man bara ses för sex dock, men inte heller som ett seriöst förhållande. Orkar inte med ett riktigt förhållande tror jag och då tänker jag ffa just på “jonglerandet” och att jag inte vill anpassa mig till någon annan på det sättet. Har erfarenhet av att mina fd kräver av mig att jag ska vara mer aktiv än jag är och sedan tar ut sin frustration över att jag inte hänger med på samma tempo. Fastän jag är otroligt ledsen över att ha förlorat min kära sambo känner jag mig friare när jag slipper anpassa mig och slipper någons blick på mig hela tiden (och då hade vi ändå bra sex, mycket bra samtal, gemensamma intressen). Så känns det nu iaf efter ett halvår.
2 gillningar
Tack för era svar. Ska kika i den andra tråden 
.
Har träffat en man ganska sporadiskt, han vill inte ha någon relation och vi bor 40 mil från varandra så det löser sig väl av sig självt om jag inte hör av mig mer. Knivigt dock eftersom vi bestämt att gå på Rammstein ihop nästa år…