Hej Rulle, tack för input. Jag förstår absolut att det inte “bara” är en flytt utan självklart en stor uppoffring. Han har familj och jobb här, men inga vänner. Dock har han även nämnt att det skulle vara lite kul att se något nytt, men tror han är rädd förförändringar. Dock håller jag inte med om att jag gör mig själv till ett offer, utan jag försöker också se lösningar. Hur menar du att du lurade ditt x att flytta? Kände du från början att det inte var rätt person och höll det inom dig? Eller vad menar du? Det är väl lite det jag är rädd för, att man lägger 10 år på något där ingen kommer bli riktigt nöjd.
Hej Lisa, tack snälla för input. Det är så skönt att höra andras erfarenheter. Det känns som att det finns flera likheter mellan hur våra situationer är/har varit. Särskilt det du skriver om att du ville ut i världen, medan din partner kanske inte ville det på samma sätt. Jag är också sån som varit rastlös, har flyttat mycket när jag var yngre, bott utomlands. Men i Helsingborg kände jag mig verkligen hemma och att jag ville rota mig, det är nog det som gör det så tungt, jag har sällan känt mig hemma på det sättet någon annan stans. Håller absolut med om att vi behöver prata med om det, det är bara så svårt, för det blir ofta att man får dra orden ur honom, medan jag har lättare att tala om detta. Absolut, håller med om att det inte automatiskt måste bli som jag vill, det är något jag måste tänka på tror jag, det är så lätt att snöa in sig på just Helsingborg, men kanske man måste försöka kompromissa mer om det.
Kan du tänka dig något annat än att bo i Helsingborg med omnejd?
Man kan ändra sig även om ni ”kommit överens” om något från början. Då måste man säga det och det kanske är vad han (indirekt) gör.
Vilka lösningar ser du?
Att du kan hitta ett sammanhang o börja trivas där ni bor nu?
Att ni kan hitta en neutral ort och börja om där?
Eller vilka andra möjligheter ser du?
Tror det med. Det svåra är väl bara attffå honom att prata mer på djupet om det. oftast blir det jag som pratar och han hummar, kanske kommer med någon/några meningar, eller endast tystnader. Men efteråt känts det fortfarande oklart om vad han egentligen tycker, innerst inne. Han är rätt fåordig gällandes just detta. Vet inte riktigt hur han skulle kunna öppna sig mer.
En kompromiss om en ny ort som kan passa er bägge bättre skulle ju kunna undvika grundläget att ena har gjort en jättestor uppoffring för den andra som, precis som Rulle säger, det lätt kan gå troll i att den parten som gjorde uppoffringen på något sätt konstant går runt och väntar på att den andra ska “betala tillbaka” på andra sätt så att säga.
Anledningen till att det är svårt att prata om saken kan ju vara för att han helt enkelt hoppas på att kunna bibehålla status quo genom att sitta på bakhasorna. Ett alternativ om det verkligen inte går att att få honom att aktivt delta i ett allvarligt samtal är väl att du helt enkelt hotar med att du flyttar till helsingborg inom ett visst tidsspann om ni inte kommit överens om något
Visst kan man välja en neutral ort, dit ingen av er har en tydlig koppling…. Men är det det bästa?
Jag som har flyttat mycket… både inom Sverige och bott i flera länder…. Jag skulle säga att det inte alltid blir bättre bara för att båda har lika bra/dåliga förutsättningar. Det är ju faktiskt en fördel att bo i en ort/land där en av er har ett nätverk, det blir ju lättare för den andra parten också, med ett sammanhang. Kanske inte lika ”rättvist”, men är det det viktigaste? Det är ju lite barnsligt och naivt tycker jag med ”millimeterrättvisa”.
Kanske är det inte så drastiskt med familjerådgivning, det lär ju inte vara det enda området denne man ”mumlar” om dvs inte kommunicerar kring. Finns säkerligen fler, eller hur bra är ni på att lösa andra diskussioner ev konflikter/irritationer?
1 gillning
Magkänslan sa att vi inte var kompatibla.
Att vi inte skulle kunna få det att fungera.
Jag ville inte flytta och hon var beredd att göra det så jag kände mitt ansvar att ta hand om henne fast jag helst skulle velat sparka ut henne
Det går inte att lära gamla hundar cittra.
Har du släkt i Helsingborg?
Ja, det kan vara kul att se något nytt.
Ett tag.
Och om han otrivs?
Saknar sin familj?
Om du lämnar honom?
Vart står han då?
Finns en och annan tråd som handlar om detta här.
Vem av er har mest att förlora på en flytt - socialt, jobbmässigt? Vem är mer fkexibel och anpassningsbar?
Det du ser är vad du får. Tycker han det är jobbigt och mumlar, undviker och skjuter på jobbiga beslut och har svårt att lämna klara besked? Förvänta dig inget annat framöver heller.
1 gillning
Då vet du hur han fungerar och precis som @Lisa0987 skrev så är den här isolerade frågan med all sannolikhet inte det enda som han mumlar eller tiger om. Eller som bäst svarar “jag vet inte” på alla frågor om vad han egentligen tycker angående områden som inte rör enbart “väder och vind”, dvs helt neutrala trivialiteter.
Han är 40 och du kan aldrig göra om honom och förändringar kommer inte till honom av sig självt i en dröm över natten. Den enda som har någon enda chans att kalibrera hela scenariot iaf litegrann är han själv… men då måste han själv VILJA göra det och på egen hand ta ansvar för att sätta igång och det på eget initiativ.
Annars är det utsiktslöst om inte DU istället väljer det enda alternativ som finns och det är att du anpassar dig totalt efter honom. Är nöjd med det och accepterar att what you see/hear (or not) is what you get… no more no less 
.
[EDIT] Så vad du än gör, skaffa inga barn förrän du har rett ut den här gundbulten i er relation 
1 gillning
@Stark1 : Låter jätetufft, men samtidigt hoppfullt att ni kunde reda ut det. Så skönt för er. Vi har inte direkt haft några andra sådana problem i kommunikationen, han är bättre på att uttrycka sig gällandes andra saker tycker jag, så det har inte varit ett problem ännu. Är dock medveten om att det kan uppstå om andra större problem i relationen framöver, det vet man ju aldrig.
@Lisa0987 . Jo, jag kan nog tänka mig att bo på andra platser, som kompromiss skulle jag åtminstone kunna prova det. Du har rätt om att man kan ändra sig och det är ok, jag önskar bara att han kunde i så fall säga det rakt ut eftersom jag frågat om det också, men kanske är det som du säger att han ”säger det” fast utan ord.
Lösningarna skulle väl kanske vara att prova att bo någonstans mitt emellan oss båda. Det som är tuffat är väl då att börja om på noll, med varken vänner eller kontaktnät. Men det kan nog ändå vara värt att prova. Önskar mest bara att det skulle kunna finna någon tidsram att förhålla sig till, tex om två år flyttar vi, är nämligen lite rädd att han kommer skjuta på det i flera år och sedan till slut säga att han inte vill flytta nånstans alls, utan bo kvar på orten. Jag gör mitt bästa för att trivas här, eftersom jag jobbar hemifrån är det extra viktigt med sammanhang, och gör mitt bästa som sagt för att trivas genom att hitta på aktiviteter, föröska lära känna andra och så vidare. Men det är tufft. Har mest bott i större städer, så det här känns lite litet, tyvärr.
@Nimue :
Jag har tänkt på det också. Det tuffaste är väl att börja om helt på noll. På min ort har jag ingen familj men vänner. Hos honom har vi lite av hans släkt, men få vänner. Men de tär aboslut ett alternativt för mig att prova.
Jo, så kan det vara, att han tycker det är lättare att skjuta upp det. Och det väl på sätt och vis. Tillfälligt i all fall. Vill inte gärna hota med att flytta då jag gärna vill fortsätta få tll en konversation på naturlig väg.
@Rulle: Okej då förstå jag bättre. Kanske är så min partner känner också, att han ansvarar för mitt mående här, men det är det sista jag vill att han ska känna. Det är forttfarande mitt eget val att bo här, så jag hoppas att han inte känner så. Nej, jag har inte släkt där, men vänner. Min släkt är dock bosatt drygt 1 timmes resväg därifrån. Sant, något nytt är kul ett tag. Min skräck är ju att han ska känna som jag gör nu. Men det är ju också sånt man inte vet innan man provat. Skulle han vantrivas är jag villig att flytta därifrån. Inte tillbaka tills hans ort kanske där vi bor nu, men någonstans emellan. Det du beskriver är ju samma problem som jag själv står inför, om han lämnar mig efter 5 år vart står jag då? Men förstår att du vill få mig att se hans sida av saken, men tro mig, det gör jag också verkligen. Jag vet inte vem som har mest att förlora. Socialt: jag. Trygghetsmässigt:han.
@Noomii: Jag har inte upplevt riktigt att vi har problem med andra delar i vår kommunikation rörande andra saker, men å andra sidan har vi ju inte heller ställts inför ett så här stort problem innan heller. Håller med dig om att han måste vilja själv. Jag vill inte heller göra något som får han att må dåligt dvs tvinga han till en flytt som han inte vill. Nej, jag vill inte anpassa mig helt efter honom, men känner inte att jag behövt det, förutom i denna frågan. Nej, barn vill ingen av oss skaffa, så den delen är tack och lov inga problem. Inga barn kommer att komma kläm i detta beslut. Alltid en ljusglimt, haha.
2 gillningar
Vi hade ett fantastiskt förhållande de första 15 ish åren innan det gick för långt. Sen hade vi några år där saker och ting började knaka och därefter 1 år av helvete innan allt gick åt helvete. Jag tyckte att vi kommunicerade så himla bra … Tja, med facit i hand så gjorde vi inte det. Och det började med att vi inte pratade om sånt som var jobbigt. Det löste sig ju ändå
2 gillningar
På ett sätt så… absolut en ljusglimt. Men samtidigt försvinner en stor del av vinsten med att bo på liten ort, där många vuxna känner varandra och barnen känner de flesta i skolan osv och många i din ålder dessutom umgås genom sina barn, deras kompisar och ffa deras fritidsaktiviteter.
Så det du vinner på gungorna, riskerar du att förlora på karusellen 
Been there, done that, did I get a t-shirt…?!
Du nämnde parterapi, men kände det som lite drastiskt. Jag skulle nog säga tvärtemot, faktiskt. Nu verkar ni dock inte ”tjafsa och bråka” så mycket kring den här frågeställningen… än… MEN den verkar ju ändock uppta en del tid, väcker känslor, hos Er båda. Du vill prata, väcker frågeställningen men får mest ”mummel” tillbaka. Din sambo har lite svårt att öppna upp sig…
Jag kan på ett sätt förstå din sambo (!). Förutom de rent praktiska frågorna – köpa/sälja/hyra, jobb, släkt, föräldrar, så kanske han även är rädd för att våga säga ”nej, jag vill inte” – och därmed riskera en oöverstiglig konflikt, eller er relation – som ni båda ändå verkar värdera och uttrycka er positivt kring.
Jag och min sambo/numera hustru hade en exakt likadan frågeställning mellan oss – boendeort??! För många år sedan. Skillnaden dock, förutom en praktisk skillnad i att vi hade/har tre stycken barn med i ekvationen – var att denna frågeställning påverkade även vår relation, den sådde splitt mellan oss, vi kunde inte adressera frågeställningen utan att det ledde till tystnad (från min sida!), skyttegravskrig, evinnerligt långa +/- listor som var diametralt motsatta, konflikt, tjafs, gräl. Rinse and repeat (!).
Ska inte säga att parterapi var lösningen per se. MEN den hjälpte oss att kunna prata, öppna upp sig, se varandra, och i viss mån förstå varandra, samt att få hjälp av en oberoende part att i viss mån moderera samtalen. Ni är dessutom i en så pass vuxen ålder att det kan vara ”dumt” att inte pröva…
Jag tror inte att det finns något textboksvar på varför man vänder sig till en par/familjerådgivning. Anledningar kan vara många och olika helt enkelt.
Sen kanske man inte kommer fram till en lösning. Eller en lösning som man önskade, åt endera håll.
Man kan även se det som ett lackmustest för relationen… är man villig att börja prata, om ”jobbiga” saker som potentiellt påverkar, eller kan påverka ens relation…?
1 gillning
hej @pappa73. Tack för svar. Det är alltid skönt att höra om andra som upplevt liknade problem, det gör att man känner sig lite mindre ensam i dessa grubblerier. Absolut, jag förstår också min sambo. Han är väldigt fäst vid sin trygghet och jag tror också att han är rädd för vad hans ärliga känslor skulle leda till i relationen. Sedan är det ju alltid ett stort steg att flytta, det går inte att komma ifrån.
Oj, ja då förstår du ju verkligen hur det är. Låter som att ni också hade det riktigt tufft. Får man fråga vad det var som sist gjorde att ni kunde bestämma er, och vem var det som flyttade? Trivdes personen till slut eller var det tufft länge efter flytt?
Jo absolut, parterapi fungerar för många. Det är väl mest känslan kring att det är något som inte borde komma så tidigt, och mer för dem som varit tillsammans länge som är stark gällandes just terapi. Men ska försöka släppa den känslan.
Jag tror många söker hjälp för sent och helt ärligt är ju detta en övning i kommunikation och konflikthantering. Tänk om ni får verktyg redan nu att lösa detta, de kan ni ha nytta av i framtiden.
Gå och prata med någon. Det tycker jag låter perfekt. Det kan i alla fall inte vara dåligt.
Mycket bättre än att bara låta saken bero och inte göra något.
2 gillningar
Fråga får man alltid, som man brukar säga. Min historia är dock kanske ingen solskenshistoria i sig. Det var inte så att vi bestämde oss, gemensamt, 100% hand-i-hand, ”gud vad roligt”, nödvändigtvis.
Vi var båda överens om behovet av att flytta, till en annan bostad. Dock inte i vilken stad denna bostad skulle hittas… Den kom lite som en blixt från en klar, nåja, himmel… 
Vi kunde inte samtala kring frågeställningen på tu man hand inom hemmets lugna vrå. Det påverkade vår relation. Min hustru ansåg att vi behövde söka hjälp. Det gjorde mig livrädd initialt (!). Men vi genomförde ett antal samtal – vilket i retroperspektiv var bra. Det var tufft, det tar energi i anspråk, men den oro jag hade kring själva samtalen den kullkastades ganska fort. Så de värsta konflikterna la sig, på ett sätt. Det gick att närma sig frågan iaf.
Ja, det blev en flytt. Ja, det var jag som ”flyttade” på mig. Till min hustrus uppväxtort, ca 45mil bort.
Ja, det var tufft en tid efter flytt. Dels för att jag i viss mån kände mig ”överkörd”, ”ifrånsprungen”, eller uttryckt på ett annorlunda sätt – jag kände mig ensam på min sida. Min hustru hade en mängd ivriga ”påhejjare” på sin sida – gällande förträffligheten i denna flytt, till denna stad.
Samt att jag inledningsvis, under ca 1,5års tid, veckopendlade tillbaka till staden vi flyttade från. Pga jobb. Vilket till slut blev för tufft för mig personligen, samt familjen. Så för mig så tog det ett tag att landa i den nya staden. Då flytten i sig inte omedelbart och direkt förde mig och min hustru närmare varandra.
Men jag kan inte påstå att jag idag ångrar flytten. Det var en tuff förändring, det tog sin lilla tid att landa i det nya.
MEN hade vi inte sökt samtalshjälp, och nu kan jag enbart spekulera, så fanns givetvis risken att vår relation skulle ha gått fullständigt i kras där och då med en mängd outtalade känslor, bitterhet, svek, ilska, samt att risken för en flytt och en ”splittrad” familj hade kunnat blivit utkomsten även om vi valt att gå isär – och det var jag inte villig att riskera eller medverka till, då.
Samt, jag älskar min hustru och min familj… det var grundkänslan som vi båda bar med oss in i alla dessa samtal. Hade inte den funnits… då hade kanske utkomsten blivit annorlunda…
2 gillningar
Amen to that, jag har förlorat många år av min relation för att jag gick runt och var missnöjd, terapi löste många knutar så jag och min partner skulle gått tidigare
2 gillningar