Vi har varit separerade i 2 år. Barnen blir snart 5 och 7, dom bor varannan vecka, deras pappa bor med en ny tjej.
Hos mig har vi alltid gjort så att första och sista natten innan pappavecka får barnen sova med mig i min säng, om dom vill. Ser sover dom för det mesta i sina sängar men får självklart komma till mig om dom vaknar på natten.
Hos pappa ska barnen alltid somna i sina sängar och helst somna om där när dom vaknar. Han har flera gånger varit på mig om att dom inte borde få somna i min säng nånsin för det försvårar tydligen för honom när minsta vaknar på natten. Han menar att det “enda som hjälper” då är att hon då får somna om i deras säng och det vill han helt inte. Samtidigt som han uttrycker att han inte bryr sig om ifall dom får komma till min säng på natten, utan det är själva insomningen han vill få mig att ändra på.
Förlåt för ett kanske lite rörigt inlägg men jag blir så förbryllad. Tycker det är jättemärkligt att han ska lägga sig i våra nattningsrutiner. Efter en vecka har jag och barnen saknat varandra massor och vill ligga när och sova. Och när dom ska åka till pappa en vecka är det samma sak, vi vill tanka närhet sista natten. Jag ser verkligen inte hur ett förbud mot att somna i min säng 2 kvällar i veckan skulle göra så att minsta sover dåligt på natten hos honom. I min värld beror det på en mängd andra saker som han inte verkar förstå.
Ville bara ventliera lite. Kanske nån som har erfarenhet av nåt liknande?
Två.
Mitt x ville inte att vårt barn skulle komma och krypa ner hos oss. Hon tyckte det var så besvärligt.
Jag sa: “vänta du bara. Snart får du tigga och be om en flyktig kram”. Allt för snart fick jag rätt.
Passa på och njut så länge de själva vill. Snart är de vuxna och utflugna.
Ja du har så rätt och jag har sagt det med, att dom är små så kort stund så jag njuter av att ge dom den närhet dom behöver och vill ha. Tids nog kommer dom sova hela nätter i sina sängar. Jag känner inte att det behöver skyndas på och det är inte min skymdighet att följa hans rutiner för att underlätta för honom. Det är två olika hem.
Tänker också som @Rulle skriver att ditt ex har inget med dina rutiner att göra. Tycker också att du ser fint på barnperspektivet här, de behöver närheten när ni varit ifrån varandra och inför att de ska lämna för veckan och då ser du till att de får det som de behöver.
Plus förstår inte heller hur det skulle göra skillnad för ditt ex, speciellt inte när han fortfarande tycker att det är ok att de kommer in till dig på natten. Men tänker att det är bekvämt att ha någon annan att skylla på. Ser det beteendet hos mitt ex också som inte förstår att hans eget agerande påverkar barnen.
När jag var liten var jag så ängslig och mörkrädd på nätterna. Jag smög in till mamma och pappa på nätterna och sov i deras säng. Eller så låg jag och grät på nätterna med lampan tänd i min egen säng. Mina föräldrar var inte så varma som du verkar vara och jag kände mig som en börda. När jag var 10 år gammal vände det över en natt och jag sov från och med då endast i min egen säng, lampan släckt och dörren stängd. Jag lärde mig att jag inte kunde söka tröst hos mina föräldrar och blev från och med då väldigt självständig och har varit så resten av livet.
Det gör ont i mig när jag ser vissa pedagogiker/uppfostringsmetoder som går ut på att man inte ska trösta sina barn.
Jag tycker verkligen att du ska trösta och vara nära dina barn så mycket som möjligt! Som Rulle också skrev - en dag vänder det. Du är fortfarande deras mamma men de kommer vända sig mer åt omvärlden.
Lyssna inte på pappan, han får göra det han tror på och måste lämna dig ifred att göra det du tror på.
Jag tänker att det förmodligen handlar om att han bor med en ny som med all sannolikhet inte vill att era barn ska sova i “hennes”/deras säng på nätterna och förmodligen vill hon inte heller att de ska börja natten med att somna i deras säng.
Jag tycker att du ska skita fullständigt i hans synpunkter, och gärna säga åt honom på skarpen att han ska sluta lägga sig i dina kvällsrutiner tsm med dina barn. Du gör som du vill och som du upplever att dina barn mår bra av och han får lösa sitt på det sätt han finner lämpligast
Alla barn är olika, men det som är likvärdigt mellan de allra flesta barn är att det är mycket få som sover i sina föräldrars säng när de närmar sig tonåren… så tids nog så ändrar det sig i takt med att de växer och mognar
Jag har alltid fascinerats av att vi vuxna ska sova nära varandra och man hör vissa vuxna som säger att dom kan inte sova när partnern är borta osv.
Men barnen, de som verkligen har behov av närhet och trygghet, de ska sova i egen säng och kunna somna utan vuxen trygghet?
Nä kör på med ditt du.
Till slut blir dom stor nog att somna på egen hand och vilja ha egen stor säng.
