Åh kära du. Två månader, och du dejtar. Det är ingen tid alls, och du har precis allt att vinna, både för din egen del och dina barn, och för din och barnens relation, att ta det lugnt nu. Andas. Landa. Tänk efter. Vad vill du? Vem är du? Ta dig tiden att upptäcka dig själv.
Du är antagligen en helt underbar person. Du förtjänar det allra bästa i resten av ditt liv. Slösa inte bort tid på sådant som är meningslöst (och kvinnor som är meningslösa) för dig. När du hittar den rätta ska du inte tveka, vara rädd eller feg. Men tänk efter. Det är inte bråttom. Ge dig själv tid. Är du underbar idag, kommer du vara precis lika underbar imorgon och om en månad, och om ett år. Känn ditt värde!
Det här är nog ett tråkigt tantsvar (jag om någon fattar att en villhöver bekräftelse). Men du. Ta det lugnt. För din skull, och för dina barns skull. Det är skittråkigt att “vara vuxen” just nu. Mina föräldrar skildes för +30 år sedan. Mamma rusade genast vidare in i nya relationer. Pappa inte. Än i denna dag är pappa och jag (och min syster) nära på ett helt annat sätt, även om jag skulle säga att jag är nära min mamma också (men med henne tog det några år att landa en relation).
Min man lämnade mig oväntat för tre år sedan. Det tog 1,5 år innan jag ens seriöst tänkte tanken att dejta, och att det kunde finnas någon annan för mig (och det är klart att det finns!). Nä, det var ingen lång tid. Det gick snabbt. Efter det var jag helt klar med X. Redo att gå vidare. Kunde stå för det inför barnen också.
Sätt barnen främst, säger tant Caro. Resten löser sig.
Jag fattar precis vad du säger, man känner sig värdelös och ful och behöver bekräftelse av någon. Det tåget hoppade jag på efter fyra månader men var ärlig när jag gjorde det. Hade inga intentioner att gå in i något och ville bara en sak. Under två års tid hade jag några få individer som ställde upp på precis detta. Möter jag dem idag kan jag utan tvekan se dem som härliga människor jag hade en härlig tid med men inget mer. Jag tror (hoppas) att de också ser det så.
Efter två år med liiite sikte att kanske våga hoppa så hoppade jag. Föll pladask i samma skräp jag valsade runt i de sista tio åren av mitt äktenskap men hade styrkan att släppa taget. Dock på ett sätt så den personen sårades. Orkade inte ta itu med det fullt ut. Taskigt ja men fixade det helt enkelt inte, var inte redo och fortfarande osäker på vad jag ville.
Det tog fyra år att hitta ”hem”. Jag är hemma idag. Hemma med en person på ett sätt jag aldrig varit.
Med detta vill jag säga att jag gentemot många andra här hade kanske lite lättare väg att gå mot ett helande. Ändå tog det fyra år. Jag behövde precis som du bekräftelse direkt efter men insåg också att det är bara det som det handlar om och vågade vara ärlig med det. Plus att jag har en drift som gör att jag vägrar gå utan samliv i ett år eller två
Jag stötte senare på när jag var redo att ge mig an ett förhållande på allvar flera män som precis som du mer eller mindre klivit ur sin skilsmässa. Min trygghet var att jag märkte direkt att de inte var redo men trots det lyckades en faktiskt få mig lätt upprörd. Så med denna långa harang, jag tror inte du är redo än med dina sår du har, det är helt ok att få bekräftelse men var redo för att du kan komma att orsaka lätt smärta hos andra men likväl är du så skör att kvinnorna du dejtar kan orsaka dig än mer smärta.
Samtidigt vill jag säga, våga kasta ankaret och ge dig ut.
Du kommer få många olika svar, alla utgår ifrån sina erfarenheter men det finns inget rätt eller fel. Och du måste inte dejta för att gifta dig här och nu.
Jag säger go for it! Svajpa höger, chatta, gå på dejter och ha roligt
Ytterligare en vecka har gått och barnen är nu hos mitt ex. Vi gick igenom sakerna och har börjat dela upp lösöret. Känns skönt på något sätt att man börjat, nästa söndag ska vi rensa och lägga undan det som ska slängas. Trodde att det skulle kännas konstigare på något sätt att dela upp sakerna men det känns väl ok på något sätt. Det som gäller barnen har vi valt att avvakta med. Vi får ta det i framtiden.
Mitt ex, lägger fram en konstig kommentar. Hon har bestämt sig nu för att ta körkort, nästa år på automat. Jag har försökt få henne att ta körkort i 12 år, utan att lyckas. Men med honom nu så går det bra, med honom kan hon övningsköra med. Men med mig gick det inte, hon var för bekväm. Ja, hennes liv, hennes beslut. Skönt att jag slipper tänka på det när allt detta blir klart. När huset säljs och jag har mitt eget, min ekonomi. Men ett steg i taget och en dag i taget.
Sedan min fru lämnade mig, vårat liv, det vi hade och kunnat haft i framtiden har jag frågat mig varför?
Jag tror att människan söker det perfekta livet. Allt ska vara spännande, nytt. Detta kan tillämpas även på arbetslivet. Men det finns inget perfekt liv, allt blir en vardag. Det som är nytt i det perfekt livet är kortvarigt. Nyförälskelsen försvinner, det nya jobbet blir också segt eller tråkigt efter man kommit in i det.
Vissa människor är nöjda med de har, det de uppnått medans vissa söker hela tiden det nya, att allt inte blir vardag.
Jag menar inte att man inte ska sträva efter nytt, arbete, bil, jobb, förhållande. Men när blir det nog? När är man nöjd med det man har och det man byggt upp? Det kanske inte finns några svar, iaf inte lätta sådana. Men det perfekta livet tror jag inte någon lever. Allt blir en vardag, förr eller senare. När är man nöjd?
Broder.
Du vet vart du står.
Vad du vill.
Hittar jag något/ någon jag gillar håller jag mig till det.
Sålunda kan jag läsa om samma böcker, se om samma filmer - kort sagt harva på i samma hjulspår och gilla det
Som du vet, som jag vet, som de flesta vet finns det trotjänare som vill hålla fast vid vad de har, kanske behålla status quo eller fördjupa relationen/ intressen, vad de har. Så finns det de som söker nyhetens behag, ständigt ny bekräftelse, nya sensationer. När pirret, förälskelsen, passionen är över är det tack och hej.
Vi ser ofta andra med våra glasögon, filter, drömmar, erfarenheter. Antingen ser vi dem i ett rosa eller i ett mörkt skimmer. Ytterst sällan förmår vi se andra för vad de faktiskt är. Jaris fönster är en modell att beskriva vad man vet om sig själv, om andra.
Det spelar ingen roll vad andra säger, än mindre vad vi tror om andra, det som verkligen visar vad de går för är vad de faktiskt gör. Det är på frukten man lär känna trädet.
När “man” är nöjd? När “man” får leva som “man” själv vill och känner för och det kan variera från individ till individ, därför gäller det att hitta någon som man är något så när kompatibel med.
Jag tänker som du att vi människor är olika, tilltalas av trygghet eller spänning. Men jag tror också att det inte gör något att vara olika, så länge man vill ha den andra. Menar att jag ser att det handlar om att vilja eller inte vilja. Snarare än nöjd eller inte nöjd. Men smärtan är densamma oavsett hur vi ser på detta…
Lycka, om vi definierar det som en känsla av nöjdhet och tillfredsställelse över ens livssituation, kommer till absolut största del inifrån. En del söker efter det enbart utanför sig själv, och då söker man förgäves.
Olycka kan komma utifrån, så jag säger inte att de som drabbats av hemska saker kan tänka sig ur sin situation. Men glädje måste födas inom en. Ett korthus kan raseras av vindar och skakningar. Men bara för att man stänger fönstret och kör ut hunden som sprang in i bordsbenen så uppstår inte korthus. Man måste bygga det själv. Men en del fastnar i jakten efter efter saker runt omkring att åtgärda, och blir allt missnöjdare för vad de än gör så uppstår det inget korthus.
Fast jag vet inte om jag köper det resonemanget helt. Tror du det alltid handlar om spännande och nytt? Jag tror mer det är slentrian i vardagen, man slutar vårda förhållandet. Det måste inte bli vardag vareviga dag månad in och månad ut. De flesta historier här liknar varandra i just det, man var upptagen med barn, hus, familj och förhållandet fick betala priset. Är båda nöjda så lunkar det på men gnager det i någon (oavsett om det handlar om arbetsbörda i hemmet, sexliv eller annat) så börjar ju sprickorna komma.
Visst finns det dom som ständigt söker nytt och spänning men jag tror dom är få. Orkade fler kommunicera på djupet, ta mer på varandra (jag menar inte sexuellt nu), njuta av små saker även i vardagen och verkligen vårda det man har så föll nog förre för det nya ruset. Vi är nog många som bara tar partnern för given i vår vardag och det är nog det stora misstaget.
Var ett tag sedan jag skrev. Jag mår bättre idag än tidigare. Kan se ljuset i tunneln och ser en framtid för mig och barnen även om det dröjer. Mina kollegor, vänner och framförallt barnen, alla säger att jag mår bättre och är gladare.
Jag och ett mitt ex samarbetar för tillfället bra. Det är enbart ekonomin och den kommande flytten. Vi packar, delar upp sakerna och sorterar det som ska slängas. Bolånet är klart och påskrivet för det nya radhuset. Även mäklaren är klar och radhuset kommer ut på försäljning samma dag som jag och barnen flyttar in. Jag kan även hyra en källaren hos en kollega när radhuset säljs innan jag fixar eget.
Jag har slutat hos kuratorn, slutat med ångest medicinen och ska fasa ut sömnmedicinen. Allt är tack vare träningen, gymmet. Tappar vikt samtidigt som jag börjar bygga upp mig. Nu sätter jag barnen och främst mig själv på pedistalen och inte min exfru så det känns bra. Sedan har jag köpt en ny säng till mig
Det är jag som sköter allt med flytten, mäklaren, banken och myndigheter men jag är ok med det, då vet jag att allt blir redigt gjort.
Har, enligt mitt tycke för mycket kontakt med mitt ex för tillfället men det är nödvändigt för tillfället. Det blir ändring på det när allt är klart och och fixat.
Igår frågade min yngsta dotter mig om jag kan bli kär i mamma igen, tänkte för mig själv att jag inte kommer bli biten av samma orm två gånger om men svarade självklart annorlunda.
Tiden läker alla sår, det går upp och ner och det kommer det även göra i framtiden, men nu är jag villig att läka och det är det viktigaste.
”The wrong one will find you I peace and leave you in peaces. The right one will find you in peaces and lead you to peace”
Så glad att få läsa om dina framsteg! Sjukt bra jobbat med träningen🙌 jag önskar fler förstod träningens betydelse för psyket! Kul att du även har dig själv (och barnen förstås) i fokus.
Våra historier är vansinnigt lika. Skrämmande.
Men du är lite före mig i processen, jag fick beskedet av min (ex)-make för en månad sedan och vi har ännu inte flyttat isär.
Så skönt att se att du ändå mår bättre efter såpass kort tid trots allt. Ger mig hopp.
I början sökte jag också hopp på forumet, jag sökte efter när blir det bättre? Hur lång tid tar det?
Men jag insåg ganska snart att man inte kan luta sig tillbaka och låta tiden ta den tid den behöver, den läker men man måste hjälpa den på travet.
Jag insåg mitt egenvärde. Jag styr min tid, det nya kapitlet som skrivs är jag författaren. Man måste börja bygga upp sig själv både mentalt och fysiskt. Inte låta någon trampa på en och framförallt att man är sin egen herre. Det enda som står i vägen, den svåraste motståndare är man själv. Så hjälp tiden på teven, börja bygga upp dig själv för din skull, ta taktpinnen och visa att du är ingen dörrmatta.
Tror du har helt lätt. Tiden gör sitt, men det är inte tiden ensam som läker. Känns som jag fortfarande inte ens börjat resa på mig utan att jag ännu ligger helt platt, nedslagen.
Det jag känner är allra allra svårast är att sluta tänka på henne, den andra. Jag vet så väl att det inte hjälper mig ett dugg, men ändå är det allt min hjärna kan kretsa runt. Vad har hon som inte jag har? Tycker han att hon är så mycket snyggar än jag? Får upp tankar på hur han ska ta på henne, så som han tagit på mig. Det gör så fruktansvärt ont och jag kämpar verkligen för att slå bort de tankarna, för de gör inget annat än skada, men HUR gör man det…?
Det gjorde jag också i början, tänkte hur han tar på henne, att de ligger men det sårar endast mig själv.
Det är det jag menar med egenvärde. Din man, som min exfru eller egentligen fortfarande fru är inte de enda människorna i världen. Det finns någon för oss därute när ödet så önskar.
Men tills dess, du är du. Han valde dig förut av en anledning. Du är inte värdelös och låt ingen säga åt dig något annat. Du styr ditt liv och dina tankar. Bli inte deras dörrmatta.
Var ett tag sedan jag skrev igen, men här går allt i rasande fart. Har någon medvind i livet just nu, har skaffat en lägenhet till mig och barnen i ett riktigt fint och lugnt område. Får tillgång till lägenheten den 28 april, sedan har jag sålt huset. Papperen skrevs på idag hos mäklaren och det var jag som hittade köparen.
Flytten närmar sig till huset, nästa fredag. Kommer bara få en dubbel hyra så det kan jag leva med. Mitt ex står och stampar, hon har ingen lycka i lägenhetssökandet ännu. Sedan har hon nog haft det bästa skilsmässan i livet, hon har inte behövt göra något för jag har fixat allt. Inte ens ett tack har jag fått.
Papperen är nu ivägskickade till tingsrätten, om ett halvår är jag kvitt henne. Kommer fira och har lovat kollegorna en tårta när skilsmässan går igenom.
Vi (jag) har fortfarande några saker att lösa, boka tid till juristen i början av april, dela upp pengarna, sälja husvagnen, dela upp det sista i vi har och boka tid till banken gällande de gemensamma konton vi har. Men det är småsaker jämfört att få huset sålt och skaffa en lägenhet.
