Jag och min fru har varit tillsammans i 12 år, vi har tre underbara barn. Och enligt mitt och hennes ett underbart liv. Fram till för någon månad sedan.
Jag och min fru har alltid varit tighta, vi har fått saker lösta på egen hand utan någons hjälp. Mantrat i vårat förhållande ”Vi två löser allt” och då har det varit i 12 år. När barnen kom vi ännu närmare varandra för att vi inte hade hjälp från någon annan. Vi har skapat ett liv tillsammans, senast förra året uppgraderade vi till en nyare husvagn. Vi sålde vårat hus, köpte ett nytt radhus så kommer stå klart om 3 månader. Vi har väntat och längtat i 1,5 år på detta.
Den senaste tiden har jag haft en olustig känsla att något inte står rätt till. Den känslan har funnit i ca en månad. Jag har försökt tvinga bort den känslan då hon hon bara för någon vecka sedan sa ”du får aldrig lämna mig”, ”snart är det vår och då åker vi ut med vagnen”
Jag ställde ändå frågan om hon hade hittat någon annan och detta förnekade hon. Efter att jag stått på mig kom det fram att hon för 2-3 månader sedan kände en kemi och attraktion till en kollega. Enligt henne har denna kollega ingen aning om detta och hon säger att det är inte på grund av honom som gjort att hon tappat känslorna för mig, utan det är något som hon funderat under en längre period.
Hon säger att hon tycker om mig men att attraktionen har försvunnit. Vi är mer som syskon säger hon. Och hon har bestämt sig att det är slut och att hon inte vill försöka arbeta på förhållandet trots vetskapen att hon bryter upp familjen.
När jag frågar varför hon inte berättade för mig att hon började få kemi för denna person så kan hon inte svara på det. Och detta förstår jag inte.
Varför pratade hon inte med mig när hon började känna att hon inte ville leva med mig? Hon lurade mig genom att jag ska tro att vi har det bra.
Hon säger att vi har ett bra förhållande, att jag inte gjort något fel men ändå lämnar hon utan att testa.
Jag förstår att hon tog det slutgiltiga beslutet om skilsmässa när hon började känna attraktion till den nye. Då försvann kemin mellan oss. Hon säger att det är inget som hänt dem emellan, den andra killen vet inte ens om detta. De enda gångerna de pratat så har andra personer varit närvarande. Jag känner henne och jag litar på henne när hon säger att inget fysiskt har hänt.
En till anledning som hon säger att hon vill skiljas är att hon förstår inte varför hon fått attraktion till en annan man när hon är gift?
Det roliga är också att vårat nya radhus står klart om 3 månader, och som ekonomin ser ut idag måste vi flytta in den. Vi har inte ekonomin att både ha radhuset och en hyresrätt utöver.
Jag känner mig så sviken men mest att hon tar beslutet att bryta upp familjen. Att jag inte säga något om det.
Jag har bönat och bett i två dagar att ge oss ett år att försöka hitta tillbaka till varandra. Att inte bryta upp familjen. Men nej, hennes magkänsla säger att det inte kommer gå.
Jag är förkrossad. Har ångest och är helt tom. Gråter till och från.
Snälla, kan någon svara på varför hon valde att inte berätta för mig när hon började känna kemi för den andra personen? Varför stoppade hon inte sig bara, slutade prata med honom och försöka undvika honom??
Vet att inlägget är rörigt, men inlägget speglar mina tankar som snurrar oavbrutet. Jag har inte ätit på två dagar och sover knappt något på nätterna.
