Ny separerad och trasig

1 vecka sen separationen från ett 13 år långt förhållande. En jätte fin relation som vi båda tillsammans kom överens om att avsluta av olika anledningar.
Främst för vi dras åt olika håll här i livet. Så mina känslor för den här mannen har aldrig varit en fundering.
När jag tänker på min livspartner är det han jag tänker på. Vill egentligen inte leva med ngn annan och är så kär i honom.
Hela separationen känns så tuff då känslorna finns kvar. Men vi är överens om våra olikheter och nu börjar ett nytt kapitel i livet.
Han vill just nu ha lite distans för att ta sig vidare. Förstår honom till 100% men det känns som mitt hjärta gått sönder. Det blev så tomt.

Behöver pepp för att ens ta mig igenom 1 vecka till.
Försöker tänka positivt och på att framtiden kommer bli bra. Försöker hålla rutiner osv men idag är det verkligen en bottenlös sorg som tagit mig känns det som.
Saknar honom så det gör ont, bara av att inte ens kunna prata med han i telefonen gör att jag går sönder. Känner mig så svartsjuk också av ngn anledning. Förmodligen för att jag ser att han är aktiv på sociala medier och att jag inte har ngn kontakt med honom.
Gör så ont…

2 gillningar

Hej,

Jag är också ny på det här och i samma skede, som du. Vi bestämde i måndags att vi skulle gå isär efter nästan 21 år tillsammans. Väldigt sorgligt, men vi kunde inte fortsätta. Vi har haft det dåligt i flera år och dessvärre var de sista åren allt annat än fina.

Förstår att det är oerhört jobbigt om du fortfarande är kär. Jag vet inte om jag har de rätta känslorna längre, men det känns ändå svårt. Tomt känns det också. Jag hade tänkt att detta skulle hålla livet ut.

Jag försöker ta en dag i taget och låter alla känslorna komma. Sitter jag i bilen och blir ledsen, då gråter jag. Är dock säker på att det kommer att bli bra. Vill att tiden går snabbt till den punkten. Men, som sagt en dag i taget.

Vissa saker gör väldigt ont. Vi bor ihop ff (har hus och barn) så vi pratar ju varje dag. Och även om jag nu vet att han varken är rätt eller bra för mig, så blir jag lite “svag” när vi ex. rings under dagen. Det känns så “tryggt” att höra hans röst.

Det där med svartsjuka känner jag igen. Jag kan också bli det för jag vet att min (ex)man kommit mkt längre i processen. Jag är helt säker på att han kommer att ha en ny när väl skilsmässan går igenom (om inte tidigare…) och det kommer att vara, som ett slag i magen när den dagen kommer.

1 gillning

Första tiden är hemsk så hemsk. Jag är själv också ganska färsk bara några månader gammal. Men man vet knappt vart man skall ta vägen första veckorna. Det som räddade mig var samtal med andra. Sen alla känslor är okej sen bör man kanske vara försiktig i hur man uttrycker dem.

1 gillning

Tack för svar. Betyder mkt att prata med ngn som är i samma situation :heart:

21 år är lång tid. Förstår att det är
Tufft. Jag trodde också vi skulle hålla livet ut, nu känns det som jag tappade fotfästet.
Förstår ju ngnstans att livet kommer bli bättre och att det kommer
Vända. Förstår också ngnstans att vi inte ska vara ihop och vet varför det ej fungerade. Men ändå har jag nog inte accepterat att det inte kommer vara ni. Känns som jag slängs mellan acceptans och förnekelse.

Känner exakt samma av att prata med han. Blir svag och känner mig trygg av att höra hans röst. Nu är det dock några dagar sen vi pratade och att jag vill är att ringa men måste acceptera att han ej vill ha kontakt nu.

Har samma tankar som dig, att han har kommit längre än mig och att jag tror han har en ny före mig. Jobbiga tankar att brottas med.

Tack för att du svarade.

1 gillning

Tack för ditt svar :heart:

Exakt så. Känns som man fumlar runt i ett mörker blandat med acceptans och förnekelse. Mest förnekelse för mig.
Jag vet anledning till varför jag ville att det skulle ta slut, men ändå är det som om jag förnekar allt dåligt som varit för allt känns så hemskt och ensamt och det blev så tomt.
Saknar tryggheten jag fick av honom så hemskt mkt.

Du sätter verkligen ord på många saker jag också känner. Ensamhet just nu är det största för mig. Även om jag har vissa som stöttar men har insett att jag är den som nästan jämnt får söka kontakten.

Att förneka tror jag är mänskligt, ett sätt att skydda sig för att man inte riktigt är redo.

Och acceptansen är sällan 100%. Man accepterar ibland men gråter,saknar förnekar osv också.

Om det är en tröst så är du verkligen inte ensam.

Att separera från någon man har känslor kvar för är riktigt tufft ! Hella tiden kommer känslor o tankar på hur det var o hur det kunde blivit . Just det du beskriver om att inte kunna
Ringa inte skika ett sms gulligt sms det är dom sakerna som gör ont in i märgen !! Skönt att ni inte verkar o sams för det gör inte saken bätre ! Ta hand om dej :blossom:

1 gillning

Det verkar, som att ensamhet är ett ord som förekommer ofta. Det är just det man känner. Man kan ha 100 människor runtomkring sig, men man känner sig liten och ensam :heart:.
Jag har vänner och familj, som stöttar mig så det känns tryggt. Jag och min (ex)partner försöker också på ngt sätt trösta varandra, men det kan sluta i bråk och gråt.

Jag har varit så fruktansvärt arg de senaste dagarna så har dessvärre handlat i affekt. Jag förstår detta, men ändå tar känslorna över då och då. Vill dock inte för jag känner mig så elak, men jag har blivit illa och oerhört respektlöst behandlad så det kommer väl ut, som ilska.

Man får väl bara acceptera att alla känslor går upp och ner ett tag. En vacker dag finns inte dessa känslor längre och man kan andas ut.

Ta hand om er :heart:!

1 gillning

Jag känner igen mig väldigt mycket i den här berättelsen. Man är fylld av skam, skuld, ledsenhet och en känsla av att allt känns orättvist. Allt man gjort var för att inte hamna där man är och ändå är det där man hamnade. Med att inte ha räckt till för sin respektive och barn. Att inte lyckats med det man ville. Upp med hakan. Vi är många som försöker och all pepp man kan få behövs. Ni är värdefulla allihopa.

1 gillning

Tack alla för svar♥️

Man får ta en timme eller en dag i taget. Just nu för mig är det en timme i taget. Att man kan sakna ngn så mkt. Försöker fylla tomrummet med annat och det går bra för stunden men saknar så mkt att bara ringa och höra rösten. Fråga vad han gör.
En dag är allt bättre. Längtar så till dess.

Kram till er och tack för ert stöd. Betyder mkt. Ingen i min närhet har varit med om separation efter så lång tid så ingen kan riktigt relatera.:heart:

1 gillning

Jag har haft en riktig gris helg. Så mkt tankar på exet. Saknar honom så. Undrar om jag ngnsin kommer träffa ngn man som får mig att känna det jag känner för honom…
Har försökt sysselsätta mig hela helgen och tänka positiva tankar. Försökt ändra tankesätt osv. Men idag var jag otroligt svag och saknade honom och hans röst.
Ringde han och sa det. Att jag saknar honom
Och jag blev ledsen nästan direkt.
Han blev jätte arg över mitt beteende. Han har gått vidare och han tycker att jag ska ringa ngn annan istället för honom. Vi har bestämt detta gemensamt och han kan inte hjälpa mig.
Blev ännu mer ledsen och känner mig så dum. Han sa att han inte har såna känslor för mig längre och han tipsade mig om att kanske börja dejta ngn så jag kommer på andra tankar. Det säger rätt mkt om han just nu känner jag.
Gick typ sönder.

Hur klarar man detta…

1 gillning

O känner igen mej så mycket o du är bara några veckor in i din sorg det gör så ont ! Jag har länge sökt ef hur man slutar älska någon o det är inte lätt . Tankarna bara faller tillbaka ! Det tar tyvär tid ! Jag är 6 månader längre i min sorg ! O vist det är bätre men jag har en lång resa kvar för o läka ! Har du någon nära vän som du kan prata med skriv här gråt ! Stor styrkekram

När jag var i liknande sits kom jag och en av mina närmsta vänner överens om att så fort jag vill vända mig till honom skriver jag till min vän i stället. I början behövde jag det där, att få en kram emoji eller annat tillbaka. Efter ett tag kunde jag hitta andra vägar såsom tog en promenad, gick till gymmet, började städa osv.

Rent intellektuellt fungerar vår hjärna så att vi har massor av gamla mönster som vi gör starkare och starkare ju fler gånger vi bekräftar samma mönster/rutin. Känslomässigt är du fortfarande väldigt kopplad med honom vilket är förståeligt och helt normalt. Om du vill börja ta distans från honom och få honom ur dina tankar, är nollkontakt eller minskad kontakt det enda som ger effekt.

Kan du hitta en vän du kan vända dig till? Och börja skapa ditt nya liv? Det tar tid att skapa nya mönster, nya vanor och nytt liv. Så var snäll och omtänksam gentemot dig själv :heart: Varje steg räknas, oavsett hur litet eller stort det är! Och glöm inte att ibland behöver man stå på samma ställe för att kunna ta ett steg igen. Styrkekram!!

1 gillning

Är själv 2,5 vecka från skilsmässan.

För mig kom de nästan som en chock och nu först börjar jag förstå “varför”. Alla mönster fanns där och jag har inte sett dem och ej heller märkt när hon försökt berätta för mig om hur dåligt hon har mått i flera år tydligen. Första gången när hon talade om skilmässa hade jag inte ens uppfattat det, var då mitt uppe i ett byggarbete som krävde hjärnkapacitet och hade hjärnan där till mitt försvar. Vi försökte jobba på det sista tiden, men då hade hennes känslor försvunnit och de var försent med parterapi osv. Hon ville gå vidare.

De enda jag kan skylla på henne är att hon borde ha varit ännu tydligare med mig och i sin kommunikation samt gett oss lite mer tid för att hitta tillbaka. Hon sade hon sku ge ett år, jag fick knappt en månad. Parterapin fungerade nämligen väldigt bra på mig och jag kände hur mina känslor stärktes för henne.

Nu är de dock för sent, trots att jag jag ändrar mig… så tror jag vi aldrig hittar tillbaka.
Jag har dock bestämt att jag nu ska bli världens bästa älskare

Jag avskyr det livet jag har nu, allt har rasat utan jobbet och ekonomin.

Jag har noll framtidsplaner och försöker bara ta en dag i taget och bestämt att jag omvärderar min livssituation om 1 år. Känns det även lika mörkt då, så då är jag inte rädd att somna in (det bästa jag vet idag är att sova, de man då kan sova).

De som hjälpt mig mycket var att jag flyttade ut för någon dag sedan.
Då försvann klumpen från magen. Jag får sörja när jag vill osv. Blir inte heller anklagad för att vara svag av X osv. Jag onlinedejtar och skriver även med några tjejer. De ger mig lite lycka på ett konstigt vis. Kommer antagligen snart att gå på en dejt bara jag blir lite mer stabil. Sedan får man se vart framtiden bär.

Samtidigt har man nu sett vilka vänner som är riktiga vänner och vilka vänder en ryggen.

Jag skulle vilja vrida klockan två år bakåt eller framåt.

Men detta är absolut en mardröm, inget jag ens visste att kunde tänka mig att kunde inträffa.
Jag vet inte om jag sörjer henne, kärleken, familjen eller det inrutade liv vi levde.

Ensamheten skrämmer, känner mig även ensam med vänner. Hon var min närmaste vän och vi kunde tala om typ allting och talade mycket.

4 gillningar