Jag har saknat att skriva här. Fick en känsla av någon läste då det blev ett märkligt sammanträffande med exet förra året. För någon vecka sedan raderade jag hela tråden. Hade nästan glömt bort det och blev lite chockad över att alla anteckningar faktiskt är borta… Jag brukade gå tillbaka och ibland var det bra att påminna sig om verkligheten. Men det är kanske är bra att inte kunna se tillbaka längre.
Det värsta är att jag stundtals ältar fortfarande. Känner mig bitter och arg på honom. Mest för att han inte tar något ansvar och anser att det mesta är mitt fel (tror jag?). Jag slungas tillbaka. När slutar det? Det har gått två år nu sedan vi bröt helt på riktigt.
Jag ser tillbaka på kaostiden efteråt då jag besökte psykologer, gjorde en hel utredning (jag som aldrig haft problem med psykisk ohälsa tidigare ??). Fick anti-depp utskrivet av en annan läkare för att jag kände mig galen. Var övertygad om att jag var det. Cirkus.
Jag har läst på så mycket, vridit och vänt på allt och tror mig ha förstått vad som hände. Varför är den fulla acceptansen så svår? Anknytningen och traumabindningen blev så stark och den är så svår att skaka av. Mådde egentligen aldrig bra med honom, jag VET ju det.
Egentligen mår jag väldigt bra nu. Har ett bra jobb, bra ekonomi, bra kollegor, bra vänner och familj. Jag tränar och prioriterar att ta hand om mig själv. Sover, vilar, återhämtar mig. Har inte dejtat på ett bra tag men för första gången börjar jag känna mig redo, och lite av en vilja att träffa någon. Även om det inte är någon brådska alls känner jag mig lite mer öppen för det. Finns tyvärr ingen av intresse Känner mig tveksam till att det ens går att hitta en man som jag vill ha.
När ett “vanligt” förhållande tar slut, så kanske man sörjer. En del sörjer länge och för andra går det fortare, men det brukar bli rätt bra rätt fort.
När man haft ett riktigt dåligt förhållande, då är det inte bara sorg efteråt. Ja, det är sorg, men det kan också vara en bruten självkänsla, ångest, sömn- och ätstörningar, depression, förvirring, PTSD och lite av varje, som följd av själva förhållandet. Då tar det lång tid att må bra igen. Kanske man aldrig blir samma människa igen, men man kan åtminstone komma en bit på vägen.
I januari är det 10 år sedan jag upptäckte att min man levde ett dubbelliv. Då började en riktig berg- och dalbana, som ledde fram till en separation för 9 år sedan och en skilsmässa för 8 år sedan. I 8 år har jag jobbat hårt för att komma på fötter igen, och nu är jag faktiskt en fullt fungerande människa. Känslomässigt handikappad med en del själsliga ärr, men jag mår tillräckligt bra. Det räcker ganska långt …
Så är det nog. Jag förstår verkligen att det tar lång tid om man blir bedragen på det sättet. Men jag blev ju inte det. Mitt ex är ingen regelrätt skitstövel som ljugit och bidragit. Kanske inte spelar någon roll då relationen ändå var väldigt destruktiv.
Jag har alltid sett att han vill väl innerst inne, men inte “kunnat”, och jag har slitit för att nå fram, för att känna mig sedd. Den där potentialen, “om bara”… Kanske just därför det är svårt.
Och nu? Jag kraschade så hårt och han gick glatt och enkelt vidare. Mitt i kaoset. Han har ju gått igenom samma helvete som mig. Visst, han kanske har bearbetat. Vad vet jag. Ingenting. Men jag kan inte låta bli att undra, varför verkar inte han få någon baksmäll?
Å det jobbigaste, har han nu ändrat sig? Gjort jobbet med sig själv? Varför kunde man isf inte göra det för familjens skull Men jag vet också att den nya relationen rimligtvis är enklare då de bara lever ihop på barnfria veckor.
Om han är en person som har haft svårt att öppna upp tidigare så är han troligtvis bra på att ha ett poker face. Innerst inne kanske han mår mycket dåligt.
Det där med förändring är ju jobbigt att se i efterhand. Jag har upplevt det och ställde samma fråga. Varför gjorde hon inte dessa ansträngningar i förhållandet för min eller våran skull? Svaret kanske är att dom inte kände att dom kunde då. Mitt ex har sagt att jag inte gett henne utrymme att växa. Helt befängt från mitt perspektiv där jag aldrig någonsin stoppat henne från att göra något hon vill. Endast stöttat henne i hobbys osv. Men från hennes perspektiv kände hon väl så och då var jag ivägen för hennes utveckling. Jag försöker istället glädja mig åt minsta förbättring hon åstadkommer i efterhand eftersom det gynnar mina barn.
Av det jag minns från tråden du raderade, så beskrev du just en skitstövel som förstörde ditt liv. Men du tog på dig skulden, eftersom du var övertygad om att han “innerst inne” var en bra människa.
En destruktiv relation är just en destruktiv relation, och självklart har du tagit skada av den. Det tar tid att läka!
Skulle säga att han har ett flyktbeteende. Stänger av och söker saker utanför sig själv för att lindra. Duktig på att prata.
Visst är det intressant att man upplever samma situationer så väldigt olika?
Ja, jag tror du har rätt i det. Jag tror säkert att både du, jag och våra ex gjorde så gott vi kunde, just då. Och det är klart att jag egentligen gläds om han utvecklas, som du säger gynnar det barnen. Jag vill honom väl innerst inne även om jag har jobbiga känslor runt honom.
Tack <3
Haha, tack. Det var uppfriskande. Vet inte varför jag fått en dipp nu. Det var säkert ett år sedan sist men det känns som att jag känslomässigt slungats tillbaka ett år, eller två.
Vet inte vad det beror på. Jag är trött, tror jag. Och så less på att vara så jävla självständig hela tiden, sedan barnsben. När jag träffade exet kände jag att jag hittade hem och typ kunde slappna av. Jag fick en trygghet och det var så nytt att ha någon “med sig”.
Men tack igen, det hjälpte faktiskt även om han inte förstörde mitt liv Ja det tar tid och det får väl göra det
Jag fattar liksom allt i mitt huvud. Men det är som att vi har ett energimässigt band emellan oss som inte har kapats av helt. Det är så störigt. Och jag tror att vi båda känner av det.
När blir det neutralt.
Har gjort så många cutting cords meditationer men ska ta upp det igen Vill bara bli helt fri
Idag åkte jag förbi där mitt ex bodde. Den första av mina ex, han som var mest destruktiv. Det har gått många år och runnit mycket vatten sedan dess, men egentligen är det först nu jag kan känna mig fri. Även långt efter att de värsta känslorna lagt sig kunde jag i flera åt till känna olika känslor kring oss. Vemod. Ilska. Självkritik. Lättnad. Och så vidare.
Nu är det mest lättnaden som är kvar.
Jag bryr mig heller inte så mycket om att analysera längre. Jag kan förstå varför han gjorde som han gjorde, samtidigt som jag tycker att det var ynkligt och svagt av honom att även som vuxen leva ett helt liv med den tjockaste offerkoftan som han hela tiden fortsatte att gosa in sig i - värre och värre. Han var som ett förvuxet barn som vägrade att bli vuxen, eftersom han inte ville behöva hantera sitt liv på ett vuxet sätt eller behöva ta ett vuxet ansvar.
Men det spelar ingen roll, för jag är fri från det. Eller snarare, jag är fri från honom. Men jag är inte helt fri från de sår det skapade i mig. Och det kommer jag aldrig bli.
Livsfarligt.
Detta fokus på en upplevd potential. Detta eviga slit efter något som skulle kunna vara. Denna tro att “om bara”…
Och Så Vidare. Men man kommer ju aldrig till det där förlovade landet som man målat upp framför sig. Den utveckling man trott på och målat upp inom sig fanns aldrig.
Och kan man bara undvika att göra om det misstaget tror jag att vi kommit en bra bit på väg
Vad skönt att du bara har lättnaden kvar. Läste någonstans nyligen när man är energimässigt fri reagerar man inte på deras sms/mail eller känner ett behov av att svara direkt. Så fri är jag inte, varje kontakt gör mig påverkad fortfarande.
Jag håller med dig, man har lagt tillräckligt med tid på att analysera dom. Jag läste här någonstans att du nu är i en relation med trygg person, så fantastiskt Längtar tilll det!! Ingen mer man med potential
Fars dag idag… Barnen är med sin pappa och jag har funderat lite över med kontakten med min egen. Jag ser alla fira sina fantastiska pappor på sociala medier. Hur hade jag varit om jag också hade haft en närvarande pappa? En pappa som fått en att känna sig trygg och prioriterad? Jag har knappt någon kontakt med honom, vilket har varit mitt beslut. Jag har inte varit så känslosam runt det tidigare, jag minns inget annat.
Jag trillade över ett klipp med en relationsdoktor som pratade om Fearful Avoidants (FA). Oj, hon pratade tydligen om mig? Det viktigaste för en FA är: 1. att känna att man kan lita på sin partner och 2. att känna sig förstådd. (annars är vi riktigt jobbiga jävlar, ställer olika krav för att testa partnerns kärlek. Vi överförklarar och ger oss aldrig, utan ska diskutera problemen om och om igen från 10 olika vinklar). Jag har alltid haft en underliggande känsla av att jag kommer att bli sviken av min partner, att jag inte kan lita på honom, I stora och små frågor. Ibland även känt så runt vänner.
Tips till en partner till en FA vid konflikt: “Make sure you are letting them know that they are in fact understod. They will fight a hell of a lot less if you can say: hey I understand, I hear you on this. I understand why you are feeling X, Y and C”
Jag kände igen mig så mycket. Tyvärr. Så många gånger jag bönat till exet: Men kan du förstååå min sida också? Om jag bara höra “jag förstår dig” var jag så nöjd. Fick ofta dra ur det och ja, jag kämpade och tjatade om att bli förstådd. FA, i kombination med vad jag tror exet är, är en riktigt dålig kombination. Och förutsägbar Hon beskrev vår cykel extremt träffande.
Det var värdefull information att ta med till nästa eventuella relation.
Just det. Jag pratade med exet för ett tag sedan. Vi har inte pratat om annat än barnen på länge… säkert ett år eller två. Han berättade lite om sitt liv och han verkar dras med samma skav i livet fortfarande. Samma funderingar och samma problem som under vår tid. Tråkigt att höra förstås, men inget jag kan försöka göra något åt längre. Önskade honom lycka till.
Jag tror vi är fler som kan finna sådana här dagar tuffa. Jag vet egentligen inget om din relation till dina föräldrar men jag har själv fått mycket nytta av att ha hittat info om EIP, emotional immature parent. Jag trodde alltid att allas föräldrar var som mina, fanns där men ändå inte. Gav mig mat och kläder men kunde inte stötta mig, finns för mig, visa känslor. De har aldrig varit intresserade av mig och har därför inte förstått något av mina livsval (är t ex den första akademikern). När jag hittade info om EIP var det som om jag plötsligt förstod hela mitt liv! Varför jag är som jag är samt vad jag kan göra för att möta mina föräldrar som oftast beter sig som små barn med sina känsloutbrott.
Jag jobbar med att vara tacksam till att jag har båda mina föräldrar och påminner mig själv om att de där glada farsdagsbilderna som sociala medierna fylls av idag inte alltid visar hela bilden.
Så intressant det ni skriver om FA och EIP. Det finns både en och två och fler personer som försökt analysera min pappa med lämplig diagnos, men kanske behövs ingen annan förklaring än just EIP och nog har det gjort att jag haft svårt att lita på människor.
Och det känns både träffande och pinsamt att inse hur mycket det har påverkat mig och mina relationer. På ett plan har det gjort det tydligt för mig att jag vill ha någon så olik min pappa som möjligt. Och jag har letat aktivt efter män som inte har visat samma egenskaper och beteende som han gjorde.
Däremot förstod jag kanske inte grunden till hans egenskaper och beteenden, och av den anledningen har jag tidigare träffat män som också haft EIP, vilket gjort dem instabiliga och opålitliga. Eftersom jag inte visste att just det egentligen var en av troligen flera grundläggande förklaringar har jag istället sett det som normalt. Det vill säga, det blev så normaliserat att jag inte tänkte på det.
Så även om både pappa och de två exen på många olika sätt varit väldigt olika varandra och visat väldigt olika sätt att ta sig an livet och relationer så har det nog kommit ur samma grundproblematik. Och därför har jag också haft mönster, fast jag inte begripit hur jag kunnat hamna i dessa mönster när männen var så olika varandra.
Så tack till er för era kunskaper och klokheter! Tänk att jag fortfarande lär mig så mycket och får insikter. Detta forum och personerna här är verkligen fantastiska
Ja, det känns helt otroligt till den grad att jag
hela tiden väntar på att han ska visa andra sidor
fortfarande blir förvånad över hur enkelt och självklart många saker i en relation kan vara
plötsligt inser att mina ex skapat beteenden hos mig som jag inte gillar, och att jag får jobba hårt med att hantera det för att det inte ska gå ut över denna relation
Jag får be om ursäkt att jag inte svarat här… Kanske en del av att vara FA… Man pendlar. Jag är undvikande på så många sätt. Eftersom exet är suuper undvikande blev jag väldigt “anxious” i vår relation.
Men med mina vänner, familj… är jag undvikande. Likväl som jag inte svarat här har jag meddelanden jag inte svarar på. Undviker att boka in saker. När jag umgås med min ursprungliga familj drar jag mig undan.
Här har jag trott att jag “gjort jobbet” genom att bearbeta och tagit tid för mig själv. Reflekterat, sett inåt osv. Men jag har har insett att jag bara gått tillbaka rakt in i tryggheten? För mig är det så tryggt och skönt att vara ensam. Jag har gjort så sedan barnsben.
Mitt löfte till mig själv detta år är att göra tvärtom. Boka in saker och ha kul! Tacksam att jag har fina vänner och familj som finns trots att jag är så… egen.
Jag har haft en dipp där jag känt mig arg och ledsen på exet. Ältar. Jag har skrivit till honom om gamla grejer. Aja baja. Har dåligt samvete mot honom för det. Jag har heller ingen värdighet eller självrespekt? Det känns som att jag tagit 10 steg bakåt just nu. Min energi känns negativ så jag behöver göra något åt det nu.
Jag tror att jag blivit lite triggad eftersom exet varit så trevlig och hjälpsam på sistone. Tonen har ändrats och han hoppas på bättre tider med samarbete.
Jag tror att detta beror på att han behöver göra stora schemaförändringar framöver. Barnens schema kommer att behöva bli hoppigt. Han har ju tidigare släpat mig till FR för att ändra schema flera gånger tidigare. Ändrat upplägget med dagar. Osv. Samtidigt som han under lång tid meddelat mig att han aldrig kommer att hjälpa mig med något. Jag skulle få sköta mitt och han sitt. Han förnekar att han sagt så.
Men nu behöver han mig. Igen. Å egentligen vill jag inte ha ett hoppigt schema nu när barnen börjar vara större. Det innebär mer kontakt oss emellan (vilket jag tyvärr påverkas av) och jag vill inte skicka iväg barnen när dom landat här.
Nu när han varit så trevlig har jag känt mig så trygg och nöjd. Han tog nåt initiativ gällande barnen och jag tackade (?!)… Men det slog mig då att jag är inte så jävla krävande som han vill påstå? Jag är ju supernöjd om han är lite engagerad och inte ignorerar kommunikation liksom…
Jag har gråtit så mycket idag. Mitt ex triggar mig fortfarande. Han gör egentligen inte så mycket längre, han är den rationella och jag den galna… Det snurrar så mycket i mig. Den första tiden efter separationen anklagade jag mig själv mycket. Men nu känner jag mig mest sviken och arg för att han inte prioriterade familjen. Känner mig otillräcklig för barnen. De får leva med stressade ensamstående föräldrar varje vecka medan vi vuxna kan vila varannan vecka. Då blir jag arg på exet. Men det är ju ingen idé att älta. Acceptera och andas osv.
Tror jag har nån typ av ptsd från relationen (?). Kanske behöver jag ta en vända till hos någon psykolog. Kommer ju inte riktigt ur detta. Faller ofta tillbaka.
I övrigt känner jag mig levande. Jag har varit på olika äventyr och bokat in aktiviteter. Träffar vänner. Säger JA till saker! Framsteg Det blir en uppåtgående spiral, vill bara göra mer och mer.
Känner mig tveksam till att det ens går att hitta en man som jag vill ha.
Men jag vet också att den nya relationen rimligtvis är enklare då de bara lever ihop på barnfria veckor.
Ja det tar tid och det får väl göra det
Det blir en uppåtgående spiral, vill bara göra mer och mer.