Nu är det dags för mig att skriva min lämna-historia. Jag märker att jag behöver skriva i det här forumet för att min historia ska komma framåt. Jag har stått och stampat i åratal. När jag skriver här tar jag steg framåt i min förståelse och i att faktiskt göra något.
Detta är var jag står just nu: jag lever i vad jag skulle kalla för en lögn. Jag har gått så många år i en relation som egentligen är obefintlig, att jag dagligen inbillar mig att relationen inte finns. Jag och min sambo lever ihop med våra två barn, två tjejer på 8 och 10 år.
Sambon och jag har alltid varit olika, men vi förenades i att vi ville samma sak vid samma tillfälle. Det var nog 15 år sedan. Vi ville bilda familj. Dessutom var vi lojala mot varandra, vi hade roligt och respekt för varandra, hjälptes åt och byggde vår vardag gentemot varandra. Det känns oerhört att skriva det, för nu finns ingenting av det kvar. Och det är många, många år sedan det försvann. Det försvann gradvis, ihop med att barnen kom. Ansvaret lades alltmer på mig (klassiskt). Sedan kom pandemin, och ihop med den gled vi ännu mer isär. Han blev helt besatt av en hobby, som tar all hans lediga tid, samtidigt som kraven på att göra saker med familjen förstärktes ihop med att barnen blev äldre och allt det tog jag. Jag har alltid varit familjens projektledare, men det har förstärkts de luxe och exponentiellt tills vi nu går i helt åtskilda spår. Nu är det enda som förenar oss att vi har två gemensamma barn, som bor under samma tak.
För två år sedan hände en sak som verkligen förstärkte våra problem, jag kan inte skriva vad utan att historien förlorar sin anonymitet, men han gjorde något som jag upplevde som fasansfullt, och det spreds i min familjs kretsar. Jag hade flera allvarliga samtal med min omgivning, och det tycktes självklart att jag skulle lämna. Jag var förkrossad. I samma veva fick jag också upp ögonen för en annan man, som jag fortfarande gillar, men på avstånd (jag har alltså inte inlett någon kärleksrelation i klassisk bemärkelse). Han har nog både hjälpt mig att orka, men också förstärkt känslan av att leva i en lögn, att jag redan tror att jag är fri, vilket jag inte är. Han betyder fortfarande jättemycket för mig, men fortfarande är det “på avstånd”.
För jag bröt mig aldrig loss. Sambon slätade över det värsta av det han hade gjort, och han lovade bättring på alla plan. Så blev det dock inte. Men den springande punkten var, givetvis, barnen. De har stora behov, en troligtvis NPF-diagnos, och den andra problem i skolan. Jag klarade inte av att utsätta dem för att jag bröt upp familjen. Trodde jag. Jag har länge brottats med frågan: vad utsätter jag mina barn för om jag gör slag i saken? I kaoset för två år sedan var min utgångspunkt att barnen inte kan vara hos honom. Jag måste vara hos dem alltid, och skydda dem från hans oengagerade sätt att ta hand om dem. Ett av mina största problem med honom är nämligen att han inte engagerar sig, inte i hemmet, inte i barnen, inte i att hitta på saker - förutom det som är hans hobby.
Nu har jag däremot landat i att det inte är ett bra mål att försöka få dem att vara “bara” hos mig. Jag tror fortfarande att jag är den som, även av praktiska skäl, är den som kan ge dem en regelbunden vardag - i vårt fall är 50/50 inte ett alternativ. Men jag har ändå försökt tänka konstruktivt, att de behöver vara med honom, de behöver bygga en relation ihop, jag försöker hjälpa honom att skapa en bra plats där det skulle bli bra för barnen att vara ibland.
Jag har nämligen börjat ta konkreta steg även gentemot honom (alltså sambon). Vi har en urusel kommunikation, men jag har konfronterat honom - vi behöver prata. Han förstod först inte varför. Vill inte separera. Frågade om jag träffat någon annan. För att få gehör i att jag menar allvar kände jag mig tvungen att nämna att jag gillar en annan - på avstånd - vad innebär det? Men detta fick honom inte att börja tänka i banor av separation. Jag försökte med familjerådgivning, det var katastrof och vi gick inte tillbaka. Tiden gick och så pratade vi själva igen, och då tror jag att poletten trillade ner: då började jag prata konkret om hur han skulle kunna lösa sin boendesituation så att det ska bli så bra för barnen som möjligt, och hur jag ser att vi skulle kunna lösa vårdnaden om barnen. Då erkände han också att nej, det är ju inte delen med mig som är något som han tycker funkar bra och vill ha kvar. Men separera vill han ändå inte.
Jag trodde då att nu är bollen i rullning. Nu kör vi, nu händer det sig av sig självt. Men nej, det är som vanligt, parallella liv i samma hus, vardagen rullar på, och den är krävande och det är svårt att samtidigt driva ett projekt där man ska krossa denna vardag. Även om den är en lögn, så är den ändå på ett plan fungerande och mycket är bra, för barnen, och för oss vuxna, bara inte för oss två vuxna ihop. Samtidigt som det räcker med att kasta ett öga på barnen, för att jag nästan ska bli handlingsförlamad.
Vid sidan av att jag är rädd för hur de ska hantera en separation, och hur deras liv ska bli efteråt, så är jag också rädd för min egen del. Hur mitt liv ska bli, om jag inte har barnen omkring mig varje dag. Kommer jag att sjunka ner i en bottenlös källa av ensamhet och ångest? Det är ingen anledning till att inte separera, men i vardagens hetta (inte lunk) så funkar det ändå för att bromsa mig.
För det är så det har fungerat. Jag behöver separera, jag vill separera, jag respekterar inte min sambo och har inte gjort på länge. Men jag har inte kommit loss. Jag har gång på gång trott att nu händer det. Men det har ändå fortsatt att rulla på. Att skriva på det här forumet har varit ett sätt att få stenen att ändå fortsätta rulla. Förstå var det är jag står. Så jag hoppas att den börjar rulla nu igen.
Idag bokade jag tider hos mäklare för värdering av huset - det måste vara ett steg framåt. Jag vill inte fastna här, medan livet rinner ifrån mig…
