Nu måste jag komma loss!

Nu är det dags för mig att skriva min lämna-historia. Jag märker att jag behöver skriva i det här forumet för att min historia ska komma framåt. Jag har stått och stampat i åratal. När jag skriver här tar jag steg framåt i min förståelse och i att faktiskt göra något.

Detta är var jag står just nu: jag lever i vad jag skulle kalla för en lögn. Jag har gått så många år i en relation som egentligen är obefintlig, att jag dagligen inbillar mig att relationen inte finns. Jag och min sambo lever ihop med våra två barn, två tjejer på 8 och 10 år.

Sambon och jag har alltid varit olika, men vi förenades i att vi ville samma sak vid samma tillfälle. Det var nog 15 år sedan. Vi ville bilda familj. Dessutom var vi lojala mot varandra, vi hade roligt och respekt för varandra, hjälptes åt och byggde vår vardag gentemot varandra. Det känns oerhört att skriva det, för nu finns ingenting av det kvar. Och det är många, många år sedan det försvann. Det försvann gradvis, ihop med att barnen kom. Ansvaret lades alltmer på mig (klassiskt). Sedan kom pandemin, och ihop med den gled vi ännu mer isär. Han blev helt besatt av en hobby, som tar all hans lediga tid, samtidigt som kraven på att göra saker med familjen förstärktes ihop med att barnen blev äldre och allt det tog jag. Jag har alltid varit familjens projektledare, men det har förstärkts de luxe och exponentiellt tills vi nu går i helt åtskilda spår. Nu är det enda som förenar oss att vi har två gemensamma barn, som bor under samma tak.

För två år sedan hände en sak som verkligen förstärkte våra problem, jag kan inte skriva vad utan att historien förlorar sin anonymitet, men han gjorde något som jag upplevde som fasansfullt, och det spreds i min familjs kretsar. Jag hade flera allvarliga samtal med min omgivning, och det tycktes självklart att jag skulle lämna. Jag var förkrossad. I samma veva fick jag också upp ögonen för en annan man, som jag fortfarande gillar, men på avstånd (jag har alltså inte inlett någon kärleksrelation i klassisk bemärkelse). Han har nog både hjälpt mig att orka, men också förstärkt känslan av att leva i en lögn, att jag redan tror att jag är fri, vilket jag inte är. Han betyder fortfarande jättemycket för mig, men fortfarande är det “på avstånd”.

För jag bröt mig aldrig loss. Sambon slätade över det värsta av det han hade gjort, och han lovade bättring på alla plan. Så blev det dock inte. Men den springande punkten var, givetvis, barnen. De har stora behov, en troligtvis NPF-diagnos, och den andra problem i skolan. Jag klarade inte av att utsätta dem för att jag bröt upp familjen. Trodde jag. Jag har länge brottats med frågan: vad utsätter jag mina barn för om jag gör slag i saken? I kaoset för två år sedan var min utgångspunkt att barnen inte kan vara hos honom. Jag måste vara hos dem alltid, och skydda dem från hans oengagerade sätt att ta hand om dem. Ett av mina största problem med honom är nämligen att han inte engagerar sig, inte i hemmet, inte i barnen, inte i att hitta på saker - förutom det som är hans hobby.

Nu har jag däremot landat i att det inte är ett bra mål att försöka få dem att vara “bara” hos mig. Jag tror fortfarande att jag är den som, även av praktiska skäl, är den som kan ge dem en regelbunden vardag - i vårt fall är 50/50 inte ett alternativ. Men jag har ändå försökt tänka konstruktivt, att de behöver vara med honom, de behöver bygga en relation ihop, jag försöker hjälpa honom att skapa en bra plats där det skulle bli bra för barnen att vara ibland.

Jag har nämligen börjat ta konkreta steg även gentemot honom (alltså sambon). Vi har en urusel kommunikation, men jag har konfronterat honom - vi behöver prata. Han förstod först inte varför. Vill inte separera. Frågade om jag träffat någon annan. För att få gehör i att jag menar allvar kände jag mig tvungen att nämna att jag gillar en annan - på avstånd - vad innebär det? Men detta fick honom inte att börja tänka i banor av separation. Jag försökte med familjerådgivning, det var katastrof och vi gick inte tillbaka. Tiden gick och så pratade vi själva igen, och då tror jag att poletten trillade ner: då började jag prata konkret om hur han skulle kunna lösa sin boendesituation så att det ska bli så bra för barnen som möjligt, och hur jag ser att vi skulle kunna lösa vårdnaden om barnen. Då erkände han också att nej, det är ju inte delen med mig som är något som han tycker funkar bra och vill ha kvar. Men separera vill han ändå inte.

Jag trodde då att nu är bollen i rullning. Nu kör vi, nu händer det sig av sig självt. Men nej, det är som vanligt, parallella liv i samma hus, vardagen rullar på, och den är krävande och det är svårt att samtidigt driva ett projekt där man ska krossa denna vardag. Även om den är en lögn, så är den ändå på ett plan fungerande och mycket är bra, för barnen, och för oss vuxna, bara inte för oss två vuxna ihop. Samtidigt som det räcker med att kasta ett öga på barnen, för att jag nästan ska bli handlingsförlamad.

Vid sidan av att jag är rädd för hur de ska hantera en separation, och hur deras liv ska bli efteråt, så är jag också rädd för min egen del. Hur mitt liv ska bli, om jag inte har barnen omkring mig varje dag. Kommer jag att sjunka ner i en bottenlös källa av ensamhet och ångest? Det är ingen anledning till att inte separera, men i vardagens hetta (inte lunk) så funkar det ändå för att bromsa mig.

För det är så det har fungerat. Jag behöver separera, jag vill separera, jag respekterar inte min sambo och har inte gjort på länge. Men jag har inte kommit loss. Jag har gång på gång trott att nu händer det. Men det har ändå fortsatt att rulla på. Att skriva på det här forumet har varit ett sätt att få stenen att ändå fortsätta rulla. Förstå var det är jag står. Så jag hoppas att den börjar rulla nu igen.

Idag bokade jag tider hos mäklare för värdering av huset - det måste vara ett steg framåt. Jag vill inte fastna här, medan livet rinner ifrån mig…

3 gillningar

Jag förstår dig! Det är oerhört svårt att sätta ord på det. Jag försökte “antyda” i åratal. Tänkte att om han bara ser att vi inte har det bra så kanske vi kan bryta upp det här tillsammans. Det funkade inte.

Hur ser din “lögn” ut?

Finns ingen skilsmässa som rullar på av sig själv. Och genom hela ditt inlägg lyser önskan att han ska ta itu med denna del så att du slipper. Men han vill ju inte skiljas så varför hoppas du att det ska ske?
Vill du verkligen lämna denna man så måste du driva projektet skilsmässa likväl som du driver allt annat.
Och med en person som inte bryr sig om sina barn (så pass att du vet att 50/50 är uteslutet) bara fokuserar på sin hobby, erkänner att ert förhållande är kasst så vet jag inte varför du ens känner minsta skuld i att driva denna skilsmässa.

4 gillningar

Tack för ditt svar. Men som jag skrev i rubriken, jag skrev: jag måste komma loss. Och att orsaken till att skriva här är att jag vet att jag skulle ta steg. Vilket jag också gjort.

Men det som förvånt mig är att inget “magiskt” inträfdat när jag haft samtalet, sagt att det är dags att gå skilda vägar. Jag menar, att det så lätt ramlar tillbaka till det gamla ändå.

Jag tror inte att det står något om skuld gentemot honom i mitt inlägg? Snarare gentemot barnen, och ytterst för att jag tycker att jag försatt dem i en dålig situation genom att välja en mindre bra pappa till dem.

Jag undrar lite varför så många väljer att applådera detta inlägg, som jag ser som ganska hårt mot mig, i en ganska jobbig situation?

Jag upplever det som att Novembers svar till dig uttryckte det som iaf en utomstående läsare uppfattar som helt uppenbart och självklart om något öht ska hända. Dvs. att du isf måste vara den som tar tag i allt det rent praktiska. Han har inte initierat detta och om jag förstår rätt så vill han egentligen inte ens skiljas.

Man kan ju såklart ändå hoppas att två normalfungerande vuxna människor lyckas samla ihop sig och efter förmåga hjälps åt i en jobbig situation som denna. Men då han inte verkar ha varit det minsta intresserad av något “hjälpas åt” redan tidigare i relationen, så blir han förmodligen inte annorlunda i detta skede.

Eller vad tror du själv?

2 gillningar

Absolut, det är helt självklart för mig med, att det är jag som måste driva detta. Det är också därför jag skriver i det här forumet, för att ha någon form av bollplank och pepp i processen. Jag gillar egentligen inte alls tanken på att vem som helst kan gå in och läsa vad som står här, utan att ens vara medlem i forumet, men jag märker att det hjälper mig framåt att formulera mig här. Jag behöver den här portalen nu.

Om det “lyser en önskan” att det är han som ska ta tag i det så är det helt fel. Då var det jag som var dålig på att uttrycka mig. Det kommer inte att ske. Men kanske trodde jag att han hade någon form av stolthet - är det dags att lämna så vill man inte vara kvar, utan börjar se sig om efter något annat.

Men, jag har tagit steg - pratat med honom, varit på banken, nu kontaktat mäklare, som ett första steg i bodelning. Men eftersom jag redan drar ett stort lass hemma är det givetvis tufft att dra igenom något som jag i det korta loppet också kan lämna till en annan dag. Att skriva här är ett sätt att hålla ångan uppe.

3 gillningar

Den som klarade vår skilsmässa bäst, var faktiskt den med NPF-diagnos. Hon behövde veta var vi skulle bo och om det skulle bli andra stora förändringar, men sedan tog hon det lugnt. Hon sade redan från början att hennes liv blev mycket lättare sedan vi separerat.

Men jag känner igen det där sättet att skjuta upp allting. Jag tog “samtalet” med honom, men inget hände. Det var nästan så jag började tänka att jag bara inbillat mig att jag pratat med honom. Efter ett par månader hade vi ett nytt samtal, och det gav inte heller något. Sedan var jag bestämd i att NU ska det ske, men jag sköt upp det igen. I 9 månader höll jag på innan det blev definivt och vi informerade barnen. Ändå tog det 3 månader till innan jag fick ut honom ur huset …

2 gillningar

Okej bra att du förtydligar, det du skriver nu var nog initialt inte helt klart för mig heller :+1:

Tjaaa… i ditt första inlägg beskriver du att han även om han inte tycker det är bra mellan er så vill han ändå inte separera. Dessutom skriver du att du börjat prata konkret om hur “han skulle kunna lösa sin boendesituation”, som nu även ska funka för att han ska kunna ha barnen hos sig.

Nu blir det trixigare och risken finns väl att inte detta heller är något du vill höra. Men försöker jag lite ytligt att sätta mig själv in i din mans position så kan jag helt spontant känna att jag troligen inte heller skulle ha så stor lust att ivra för att söka en annan bostad om jag skulle bli lämnad av min man. Jag skulle nog inte heller känna att det isf skulle bero på min egen brist på stolthet, snarare tvärtom faktiskt. För som jag förstår dig så är det inte han som tycker att det är “dags att lämna”, det är du som vill lämna honom och som vill att han ska flytta ut ur er gemensamma bostad så fort som möjligt.

Såklart, mtp det du beskriver om era barns problematik så kan jag ju lika enkelt förstå att det är mer praktiskt att du och dom bor kvar och han flyttar ut.

Men bara en tanke här, det skulle ju kanske kunna vara så att din man känner sig lite överkörd/utkastad, möjligen dessutom i kombination med att han inte någonsin verkar ha varit särskilt företagsam i största allmänhet… och i synnerhet inte när det gäller familjebestyr. Så kanske kan du tyvärr inte förvänta dig så mycket av ditt blivande ex, på någon enda front?!

Med det sagt så kanske din acceptans av det som mer eller mindre ett faktum skulle kunna underlätta processen lite för dig, för då slipper du iaf att bli konstant besviken :pray:

4 gillningar

Helt riktigt, det hade varit mycket lättare om det var jag som skulle hitta ny bostad. Att sparka ut någon är inte kul. Nu funkar inte det, av ekonomiska skäl, för att han inte är driftig nog att ha detta boende, och inte heller intresserad. Så därför blir jag tvungen att driva åt honom att hitta nytt. Jag vill inte sälja, dels pga kontinuitet för barnen, dels pga kass bostadsmarknad.

Tack, fint att höra att det gått lätt för ditt barn, och också att det gått för segt för fler, men att det ändå gick! Vill du berätta lite mer om hur det gick till?

Ja, jag tror också stenhårt på accetans! Det är en stor hjälp. Tack för den tanken! :pray:

1 gillning

@snoan
Jag förstår att du är orolig för barnen och kanske också lite orolig för egen del (för det tror jag att alla är, oavsett hur motiverad man är, eftersom det ändå gläntar på dörren till något nytt och okänt).
Men många gånger kan det faktiskt vara värre för barnen att vara kvar i en dåligt fungerande familj än att bryta loss från den. Åtminstone på sikt.

För det vi upplever som barn riskerar att normaliseras, och det vore förödande för dina döttrar att tro att relationer ska ha den dynamik som du beskriver mellan dig och din man. De måste istället få sundare förebilder, och ditt fall kan du faktiskt vara en förebild om du visar att du inte går med på de villkor som du nu lever under. Även om det naturligtvis är uppslitande för alla parter under själva separationen och närmaste tiden efter så kommer både nu och barnen att vänja er och troligen också se fördelarna.

Jag vet inte riktigt vad du menar med magiskt, men däremot förstår jag att man åtminstone väntar sig någon reaktion. Det är möjligt att ditt kommande ex ännu inte riktigt har förstått innebörden (och kanske heller inte gör förrän han sitter själv en vacker dag) eller också kanske han lever i någon form av förnekelse eller flykt.

Oavsett vad - förr eller senare lär verkligheten komma ikapp honom, och då kanske han försöker skärpa till sig en liten stund för att få dig att stanna. Men det lär i så fall just bara bli för en liten stund…

2 gillningar

Tack så mycket! Ja, det är en trösterik tanke, att vara en förebild genom att visa vad som är ok och inte inom en relation. Jag har faktiskt tänkt på att de har lite väl starka reaktioner gentemot "kärlek " redan nu. Och vad kan väl vara viktigare än att ge dem den kunskapen!?

Helt riktigt, han är bra på att ändra sig en kort stund, för att sedan falla tillbaka till det gamla vanliga. Men det har jag genomskådat sedan länge. Den fällan går jag inte i!

Nu gäller det bara att orka driva projekt skilsmässa. Jag har faktiskt identifierat mig som sjäv ganska länge. Avlägsna bekanta via barnen frågade i helgen om jag är själv med dem. Jag fick ju svara nej, “det handlar bara om logistik” sa jag. Och blev förvånad själv över att jag inte redan är själv, att jag inte redan har separerat. Vad jag längtar efter att kunna vara ärlig gentemot min omgivning med allt detta!

Tar tag i min egen tråd igen. Mycket som har hänt sedan jag skrev här sist, och jag känner att jag behöver ett ställe att skriva på regelbundet. Lite som en dagbok, som ni är flera som gör.

Här står jag just nu: lämnare, jag vill ju det här!, sjukskriven på halvtid, orken som tryter när den som bäst behövs, kapitulerar inför att jag inte är en supermänniska (så klart), genomgår parallellt med separationen också en utredning med misstanke om tumör i tarmen, hjälp hur lyckades det hända samtidigt?, husläkaren sa låg misstanke men experterna ringde och sa hög, man kastas hit och dit, hur fan ska man kunna vara stark?, X och jag bor under samma tak, det är fred hemma men givetvis tärande, nu borde jag hitta på något till middag plus laga den- men vad?, mannen jag är kär i på avstånd vet att jag har separerat och han är så fin, men jag orkar givetvis inte hålla igång den grejen nu, den bara finns där i bakgrunden och får finnas för att bygga mig stark, X flyttar om några veckor och det har varit massor att fixa med för mig, på jobbet har jag snart ridit ut stormen och kan börja dra ner på riktigt, alla jag berättar för om separationen är så fina, vilken kärlek det finns i sanningen och vad jag har längtat efter att komma dit!, folk som sträcker ut en hand, små sociala gester som jag inte har fått förut, nej, jag ångrar mig inte!, det här är rätt, men fasen, jag måste hålla ihop, jag får inte ha en tumör, och den måste vara godartad!

Glömde några saker: bodelningen är klar, undertecknad och godkänd igår! Och barnen verkar ta det bra, eller åtminstone ok. De har sett oss åtskilda om än på samma plats så länge, de har inte ens frågat om varför, det är nog helt klart för dem att vi inte har något ihop längre.

10 gillningar

Det här inger en viss oro, iaf för mig. Dina barn är 8 och 10 år gamla och jag tror absolut inte att det som händer är helt klart för dem i deras ålder.

Fråga dem, prata med dem, hjälp dem att förstå och bearbeta det som faktiskt händer :pray: :revolving_hearts:

1 gillning

Jo, fast de vill inte prata. Yngsta har haft förändrat beteende, och jag har förståelse och tålamod för det. Äldsta är väldigt mycket som vanligt. Jag vet inte vad jag kan göra mer än att fråga ibland, och vara lyhörd för när de behöver mig?

Kan då DU som vuxen person prata? Med dem?

Kan du börja samtalet så att säga… berätta och prata om vad som händer, vad du känner och sen leda in dem på vad DE känner?!?

Ok, tack. Jag ska se om det går att möta dem lite mer aktivt här. Men i grunden tänker jag att det främst gäller att vara beredd när det völ kommer. Men det skadar inte att öppna upp lite mer, absolut!

Mina föräldrar skilde sig när jag var 8. Minns det mest som skönt i början när bråken och den dåliga stämningen försvann. Sen kom sorgen efter ett tag då jag saknade min pappa men nu för tiden brukar man ju ha varannan vecka så det är ju helt annorlunda. Vill bara säga att barn inte alls behöver må jättedåligt av en skilsmässa.

1 gillning

Tack! Ja, det är lite det jag anar i vårt fall. Att det varit så “dött” hemma hos oss så länge att de nog inte tycker att vi passar så bra ihop, liksom.