Han har skrivit ett par korta mail bara, men inget om hur vi gör nu. Bara att “nu har jag skjutsat Hysterikan tillbaka till Ort X” och “Nu är jag ensam och behöver landa” och “Det har lugnat ner sig. Hur går det för er?”. Jo, han skrev “jag ringer i morgon, är det ok?” förra veckan. Och jag svarade att det var ok, men han ringde aldrig.
Har ni levt ihop länge?
Vi har pratat igenom morgondagen ikväll.
Det finns ingen återvändo så vi får se hur det går. Stackars våra älskade barn!
2 gillningar
Vi har varit ett par i 10 år. Känt varandra i typ 25 år. Han fanns där när mitt ex (pappan till mina 4 nu stora barn) lämnade mig för en 15 år yngre blondin med stora tuttar. Sa att otrohet och lögner var det värsta han visste.
Skönt att åtminstone kunna prata igenom det! Barnen kommer att överleva! Hur gamla är dem?
Så fint skrivit @Ensam5
Jag var där du är nu för snart ett år sedan. Lite andra omständigheter men det som är lika är att viljan att viljan ha kvar det trygga vad gäller kärnfamiljen, ekonomin, huset, traditionerna, vännerna, det vana, är oerhört stark! Så stark att jag var totalt beredd på att leva ett liv utan den där mentala närheten, kommunikationen, respekten som jag saknade så. Bad honom minst 100 ggr att ändra sig (snacka om avsaknad av prestige…)
Nu när det gått lite tid saknar jag fortfarande allt det där. Men min längtan efter det jag saknade i vårt äktenskap har växt starkare, jag kan stå för det och jag tycker det är mer viktigt än någonsin!
Vägen framför dig är läskig och ovan, fylld av smärta (pga allt man lämnar och allt som förändras, för det gör det). Men där framme finns något annat, något som förhoppningsvis innehåller mer av det du saknar nu.
Lycka till med barnen idag, tänker på dig!
1 gillning
Jo, nu pratar vi bättre än tidigare, när det inte är krav och känslor längre. Barnen är 12, 15 och 19.
Tack för att ni delar med er av era erfarenheter av detta, Mas och Anna. Man vet att det blir bra till slut men ofta svårt att komma ihåg det mitt i orkanens hjärta.
Just nu försöker vi få alla barnen att vara hemma samtidigt ikväll. Bara en sån sak…
1 gillning
Nu har vi berättat😢
Så tungt att se dem så ledsna och oroliga. Många tårar. Många frågor från vår yngsta, oro.
3 gillningar
Jag tror också det till slut blir svårt att bortse från sitt egna inre, om man väl fått fatt i det. I mitt fall har detta varit väldigt tydligt. Jag hade som strategi att för att klara vardagen, olika jobbiga händelser i vårt liv, så valde jag att stoppa ner alla mina egna känslor och behov i en låda inombords och lägga locket på, och istället lägga fokus på att hantera min mans och familjens bekymmer enbart. Men till slut höll inte det, för lådan blev proppfull, och locket föll av och det vällde ut en massa. Och det gick inte att stänga locket igen. Även om det varit jobbigt att ta hand om dessa känslor, har det varit en ännu starkare kraft att jag måste göra det, lyssna på mig själv, än att lägga på locket igen. Det gick inte att längre blunda för mig själv och vad jag vill med mitt liv, och fr a vad jag behöver för att må bra. Och jag tänker att stormen kommer lätta allt eftersom. Även om en sorg säkert alltid kommer finnas för att livet inte blev som jag tänkt och hoppats med familjelivet, så har jag gjort vad jag har trott varit rätt då. Och då var då, och nu är nu. Bättre så här än att jag blir sjuk och bitter resten av livet och/eller inser det för sent.
1 gillning
Denna stund är ju jättejobbig, men att ni ändå kunde hålla ihop och göra det tillsammans inför barnen, det är bra för dem mitt i allt det andra svåra. Att ni höll er lugna, och bara visar att ni finns där för dem, det är en trygghet för dem.
I mitt fall fick min man spel och skrek allt möjligt om mig inför barnen, och sedan fick jag hålla samtalet själv. Nu har vi en speciell historia, så barnen var inte förvånade, men väldigt sorgligt för dem att det blev så ändå. I vår separation har det varit pappans utspel, kommentarer och reaktioner som varit det värsta och jobbigaste för barnen, har de äldre sagt själva 
.
Jag tror inte heller på att stänga inne känslor och reaktioner för varandra. Vår brist på kommunikation när det gäller känslor är nog det som stjälpt oss. Till slut mår ingen bra av det och det går inte att fixa för att det inte togs upp i tid. Tänk vad mycket sorg som vi skulle slippa om man bara kunde prata med varandra!
Denna första dagen när barnen vet har varit omvälvande. Vår yngsta har hämtat sig lite och mår hyfsat. Nästa storgråter och vill inte prata alls. Måste ge hen lite tid. Trean är inte hemma så har ingen aning om hur hen mår. Mannen visar lite känslor för första gången i allt detta. Jag håller ihop men tungt jobb att berätta för övriga familjen också. Lika bra att ta det direkt.
Nu får det bli paus i eländet och fix i trädgården en stund. ”Varför då, säger yngsta, du ska ju ändå köpa ett nytt hus. ”
5 gillningar
Nu har vi tagit oss igenom den första delen i vår separation, att berätta för barnen. Fredagen var tung, lördagen också. Söndagen kändes nästan som vanligt med glada barn och aktiviteter. Gissar att det kommer många dippar hos barnen framåt.
Nu måste vi hitta ett kortsiktigt boende för varannan vecka. Det blir inte lätt tror jag. Hade ju varit bra om det ligger nära huset men blir nog svårt, får bredda lite i sökandet.
Kontakta banken står näst på tur, för att prata om hur finanserna ser ut för det långsiktiga boendet som jag behöver. Mannen behåller troligen huset.
Har planer på att åka iväg själv nästa helg men nojar lite kring barnen. Borde jag vara hemma och nära nu ett tag?!
2 gillningar
Glöm inte bort att tänka på dig själv också. Du har mycket (och hårt) arbete framför dig. Tanka energi när och där du kan!
Vilken helg! Jag är glad att jag åkte. De verkar ha haft det bra här hemma också.
Vi ska på visning på en lägenhet i morgon! Hjälp vad verkligt allt blir nu.
En kortsiktig lösning, möblerad tvåa i ett ok område ganska nära huset. Då blir det nog varannan vecka boende redan i oktober. Läskigt!
1 gillning
Då blir det flytt om två veckor. Känns så konstigt att allting som är så välkänt ska förändras. Har inte varit borta från barnen så länge tidigare, blir ovant. Nu blir det varannan vecka efter flytten. Kommer att sakna mannen också, familjen.
Har redan börjat planera vad jag ska göra när jag är själv på kvällarna, träna, bjuda in vänner, jobba, träna lite till. Jag har bott själv i ca två år under mitt liv hittills. Inget jag uppskattar direkt.
1 gillning
Fick lägenheten idag. Känns oerhört konstigt att det är jag som ska bo där! Jag har ju redan ett hem! Jag tittar på min familj och vill inte det här, men går sedan tillbaka och läser min dagbok sedan våren. Förstår ju egentligen att detta är rätt väg men hjälp! Blir än mer övertygad om att jag ska boka upp mycket aktiviteter den första veckan i lägenheten.
Hemmet och familjen är ju ens trygghet så visst känns det säkert. Och ledsamt efter man och barn är ju självklart att man känner. Vi har ju inte valt det själv.
Men som de flesta säger här så blir det nog bra. Önskar dig styrka.
1 gillning
Näe, det här ensamma livet är inte vad en ville ha när en bildade familj och efter att ha levt som familj i många år… Och trots allt vad en tyckt, känt och skrivit i sin dagbok så blir det tomt när det liv en vant sig vid försvinner. Det blir väldigt tomt och påtagligt att alla gemensamma drömmar är borta med äktenskapet, och eventuellt en del av de egna också.
Det låter som en bra plan att boka upp lagom mycket aktiviteter i början, så att du inte bara blir sittande hemma och känner dig ensam. Stärk dig med planer och saker att göra och människor att träffa så att du klarar att möta de ensamma stunder som kommer. Så småningom kommer du också att känna att det är helt OK att sitta hemma ensam en lördagskväll, och kanske rentav uppskatta den ensamma stunden, men det är ett tag dit. Kämpa!
3 gillningar
En månad av varannan veckaslivet nu. Fortfarande väldigt nytt.
Det känns som att jag trevar runt och har svårt att hitta hem. Jag vet inte vilken väg jag vill gå, har lite tappat fotfästet. Vem är jag utan dig? Det är så många år vi haft tillsammans. Det har känts så självklart. Ingen känner mig lika väl som du. Livet har ingen given väg längre. Jag vet inte vad jag vill, hur jag vill gå vidare. Känns som att jag söker något, men vad? Är det en ny partner, en egen väg, nya rutiner? Känner mig vilsen.
Jag saknar att prata jobb med dig, saknar gemenskapen hemma, saknar självklarheten i vår relation, att vi känner varandra så väl, saknar att ha dig här, att prata om vad vi ska göra i helgen, att bjuda hem folk och ha trevligt ihop, att fråga hur din dag har varit. Lätt då att glömma anledningarna till att vi är där vi är. Särskilt en dag som idag med ösregn och barnen på vift då ensamheten kommer över mig. Vilsen!
3 gillningar