Jag skrev här i förra året nu skriver jag här “på riktigt”. Läst senaste dagarna om många andras historier och känt att jag mår bra av det och nu vill jag dela med mig av mig själv men även till er som bara läser i periferin för man känner ändå någon form av tröst här inne.
Nu har vi separerat, barnen är lite äldre men situationen är emotionellt värre.
Min relation med mitt ex har varit kantat av “jag vill göra slut” situationer. Det har skett minst 2 gånger om året. Det har jag svalt men märker idag hur mycket dessa ord har skadat mig. Skadat min självkänsla framförallt, är jag en dålig människa? Är jag inte värd att älska? Klart att jag är älskvärd men varför vill människan jag älskar mest inte ha mig?
Jag har offrat hela mig själv för henne, för att hon ska få leva, inte känna sig uttråkad i småbarnslivet. Tillbaka fick jag aldrig det jag själv önskade.
Nu sitter jag i en lägenhet sedan ungefär 6 veckor. Tystnaden dödar mig, ensamheten ekar. Jag har varit så nere, bara velat att hon ska ta tillbaka mig igen, älska mig. Men, jag vet inte längre om jag vill dit igen. Vad är det jag saknar egentligen? Mest är det nog kärlek och allt vad det kommer med, finns där någon kärlek att hämta? Jag tror ärligt inte det, inte nu i alla fall. Kanske inser hon vilken stabil punkt i hennes liv jag varit. Det skall man inte underskatta, finns många idioter till män där ute. Jag är ingen extrovert person som har ett stort socialtnätverk, jag älskar eller kanske älskade vara hemma med familjen och göra saker med dom. Den tiden är förnärvarande slut.
Just nu sover jag så otroligt dåligt, äter ännu sämre. Synd att det är vinter för min kropp är redan i topp form för speedos på stranden, haha. Näe men jag är ett emotionellt vrak, känner mig otroligt instabil rent psykiskt.
Kommer försöka skriva här inne, framförallt för min egenskull. Att kunna titta tillbaka och jämföra hur jag mår nu och hur jag mådde då. Att se för varje ny dag blir det förhoppningsvis lite lättare.
Det finns väl just inga ord som kan hela i nuet, i bästa fall trösta och lindra. För det blir garanterat bättre, men tiden är en jäkla sengångare känns det som när man är i begynnelsen av den här resan.
Men tiden gör ändå tveklöst sitt jobb, om än mkt mer långsamt än man skulle önska. Så håll i och håll ut, det blir bättre.
Oftast till och med mycket bättre när känslorna lugnat sig och insikterna hunnit slå rot. DÅ kan man se saker mer för hur de egentligen var, hellre än hur man önskade att de skulle varit
Idag har varit en helt okej dag, skrev en salstenta som en del i min magisterexamen. Inte nog med att tentan i sig har varit massiv, fokuset till att plugga till den har varit riktigt låg. inte alls motiverad , rättare sagt ganska obrydd om jag klarar utbildningen men jag tragglar. Kan alltid gå tillbaka och arbeta igen (sjuksköterska). Helt ärligt Det var på förmiddagen, kom hem kring lunch och fastnade i hemmet. Finns mycket saker som behöver göras men är barnfri så vill samtidigt bara ta det lugnt. Mått ganska bra idag, dock fortsatt tankspridd. Försöker se på serier, dokumentärer, film men finner inget fokus.
Åt middag idag, det är en bravad. Jämfört med senaste tiden. Har inte ätit mer än ett mål om dagen eller snarare ett halvt. Men kroppen skrek samtidigt, fick kramp i benen när jag gick från pendeltåget förut, lär vara saltbrist… En portion i taget.
Imorgon tänkte jag åka på en utflykt antingen till skogen eller vatten. Tända en brasa, dricka en kopp kaffe. Jorda mig lite, känna närvaron med naturen. Det är vad jag planerar för.
Det är så så tungt i början. Känner verkligen med dig i den fas du är och det du går igenom just nu.
Har du någon form av samtalsstöd? Det har hjälpt mig oerhört mycket. Jag kontaktade svenska kyrkans familjerådgivning och har fått fantastisk hjälp av utbildad terapeut för en billig peng.
Det hjälpte mig också i början att tänka väldigt kortsiktigt, en minut, en timme, en dag i taget.
Var fölåtande och förstående mot dig själv. Tala till dig själv som du skulle en riktigt kär vän.
Det tar tid att bygga ett nytt liv.
Men du är värd att uppskattas och älskas. Och någonstans där ute finns det en annan sorts möte och kärlek som.väntar på dig. Förstår och vet att det är svårt att tänka dessa tankar där du är just nu, men när tiden är mogen kommer du känna energi och mer glädje igen. Tiden är din vän.
Jag trodde aldrig aldrig i början att jag två år senare skulle säga att jag känner mig tacksam för uppbrottet från min före detta man och pappan till mitt barn. Jag har vunnit ovärdeliga insikter om mig själv som jag med backspegeln i handen inte velat vara utan.
Jag känner mig fortfarande ensam ibland men inte alls på samma bottenlösa vis som i början.
Det blir bättre! Små steg…
Kram till dig!
Det känns som det är jag som skrivit ditt inlägg? Pluggar också vidare inom samma yrke. Försöker överleva, mat… sömn… ja sånt där som vi vet är basalt. Koncentrera sig på nåt…. ha!
För en månad sedan kunde jag knappt få i mig nåt, där har jag gjort framsteg! Små steg bakåt ibland och vissa dagar är totalt svarta.
Jag hoppas att vi klarar det, tror på oss! (Försöker övertala mig själv lite på köpet)
Tack för era kommentarer. Det är som sagt överlevnad som gäller.
I lördags tänkte jag spendera tiden i det fria. Slutade att jag åkte hem till mitt ex och kom hem på söndagen. Alltså det var en bra helg, fick en stor dos av närhet vilket var trevligt. Vi hade samtal, umgicks och det var som det var förut. Kände dock ingen “kärlek” alltså jag vill inte tillbaka till henne vi behöver minst växa på egenhand men vi har kul tillsammans och jag nekar mig inte att ha kul.
Väl hemma känner jag faktiskt ingen saknad, det var en bra helg och så kan det vara. Laddar för en ny vecka.
Fokus, må bra, inte deppa och göra något roligt på helgen. Småsteg små små steg.
Hela dagen har varit bra idag, mått bra. Varit ute medmera. Så kommer man hem, kvällen nalkas, ångesten nalkas. FML, kvällarna är värst. Svårt att distrahera tankar och känslor, nu är man “ensam” med sig själv tills imorgon…
Vad gör man när man är själv? Känner en rastlöshet i kroppen så fort jag är hemma. Det är olustigt att inte vilja komma hem, att inte vilja vara hemma. Hemmet skall vara ens trygga punkt, inte ett stort gapande energislukande hål. Hur vänder man trenden? Den negativa associationen att hemma innebär ensamhet.
Detta behöver bli mitt nästa stora projekt i min återhämtning.
Måste man gilla att vara själv? Jag vill bara ha någon att komma hem till. Någon som bryr sig om en, någon att samtala med, någon som älskar en någon att själv älska. Jag hatar detta, jag känner mig ganska stabil men är nog inte gjord för att vara ensam.
Jag känner mig halv, vill bara bli hel igen. Att få dela vardagen och drömmar om livet med någon. Vem vill ens någonsin bli min någon, en separerad småbarnsförälder. Det spär ju på min känsla mera av att vara halv, att man inte kommer bli älskad igen. Behöver känna mig älskad inte bara behövd. Kommer säkert ramla rakt in i en förälskelse igen någon gång i framtiden men det hade gärna fått skett redan igår.
Nu har man en helg framför sig där ingen bryr sig om en. Ganska sjukt egentligen att känna sig så ensam i en värld med så mycket människor…
Kan rekommendera dig att hänga på Mallans 2.0 ikväll och alla andra kvällar när du känner dig ensam med hjärtesorgen. Att skriva i andra trådar på forumet är också bra!
Försök att bryta ensamheten. Berätta för dina vänner hur du mår och vad du behöver från dem. De är garanterat mitt uppe i sina egna familjeliv och behöver få höra det, för själva kommer de inte komma på att de ska höra av sig, bjuda hem dig osv.
Förstår precis vad du menar. Men är svårt att inte tänka som jag gör när man står här typ mitt i livet och allt ska vara fantastiskt. Istället står man här i en jäkla karusell… Har inte tänkt kasta mig in i en relation heller, finns många krav osv innan jag skulle släppa in någon. Men känner ändå en stor saknad, som att med singellivet saknar man ett ben. Visst man kan ta sig genom livet men hade varit mer glädjande att gå på två ben.
Sorry för kanske trist och ovälkommet svar, men du gör absolut bäst i att hitta sättet att klara/kunna gå på dina egna två ben och inte se en ev ny partner som ett av dina ben.
När du kan det utan att tänka som du gör nu… då blir en ny partner din guldkant på tillvaron, men en där du aldrig står, och ffa inte faller, med närvaron. För att du vet och litar bortom minsta tvivel på dig själv och att du har dina egna två fullt fungerande ben att stå på… och att dom bär dig
Absolut är det så. Den dagen kommer ju också när man står stadigt så att säga. Det är ju rationella tankar. Känslor är ju sällan de dock i kriser. Men det är klart att man kommer må bra i ensamhet också, ibland behöver man bara vädra ut sånt som man kanske inte alltid säger.
Något som iaf jag tycker är viktigt att hålla i minnet är att… man ÄR inte sina känslor
Starka känslor högt och lågt, de kommer och går. Men dessa känslor definierar inte en själv som person… kanske liiiite i den absoluta stunden, men knappt ens det…
Status. Har varit ute mycket, träffat nya vänner. Vi har umgåtts ganska mycket, är ett gäng år yngre än mig själv och är inte i konstellation av familj osv. Har varit skönt att sysselsätta de barnfria veckorna med, fått mycket uppmärksamhet när jag varit ute. Så självförtroendet och självkänslan har verkligen fått sig flera booster injektioner.
Tycker fortfarande det kan vara ensamt. Att vara hemma själv osv. Skulle säga att jag idag har tagit två steg framåt, redo för ett tillbaka snart för det lär komma. Ingen väg är rak.
Det går bra nu, ska man bli skeptisk eller? Min sömn är stabil på 6-7h, psyket ganska bra. Mått otroligt bra hela helgen, eller kanske snarare bara mått som “vanligt”. Kunnat titta på serier och fokusera på saker och ting.
Såå skönt, att känna att fötterna står på jorden. Måtte detta hålla i sig, för då kan jag äntligen så sakteliga börja hitta mig själv igen. Hitta mina drömmar, måla upp min framtid, leva mitt liv.
Aptiten börjar också komma men gör aktiva hälsosamma kostval, vill försöka hålla denna vikten men via bra mat.
Whops. Idag har jag känt den, inte påträngande men sådär lagom subtilt som om att något är fel men man inte kan sätta ordet på det riktigt. Ångest. Har dock valt aktivt att inte släppa in den men den väntar. Tänk er scenen ur “låt den rätte komma in” knackar på fönstret vill bli injuden i mitt huvud. Svälja mina tankar rakt ned i det bottenlösa hålet.
Sanningen är att jag har aldrig firat alla hjärtans dag. Alltid tyckt att det är kommersiellt blaj. Ändock kommer tankarna när man bokstavligen får kärleksbudskap upptryckta i ansiktet, kärlek och par bilder vart man än tittar. Det är kul samtidigt, kul i den formen att få ett kvitto på att jag fortfarande behöver arbeta med mig själv.
Det som kan vara jobbigt idag är ju ensamhet och saknad av tvåsamheten. Jag vill inte känna att det är jobbigt att vara ensam, 100% mitt största projekt. Den dagen jag är trygg i mitt alldeles egna sällskap kan jag börja fantisera och längta till tvåsamhet. Där är jag inte och för att respektera mig själv och mitt egenvärde är det ett löfte att INTE börja leta efter tvåsamhet för ens jag själv läkt. Först då kan jag träffa en partner som matchar mina energier det kan dröja ett år, två år eller mer men jag hoppas att jag sitter om 365 dagar och myser i mitt egna sällskap.
Jag har senaste tiden mer och mer börjat med att sätta mig själv högst upp på prioriteringslistan. Verkligen gjort saker för mig och åt mig själv. Det känns otroligt bra, visst har man haft någon dipp, senaste var 14/2. Under senaste tiden har jag även löst permanent boende, hyr idag i 2a hand. Detta är en otrolig känsla, att få börja mitt liv på riktigt.
Läst en del trådar här inne senaste dagarna, även om historierna skiljer sig så har dom ofta en gemensam nämnare och det är att man inte mår bra. Jag kan läsa era trådar och se hur otroligt långt jag kommit, det är helt sjukt. Samtidigt otroligt fantastiskt att man sakta men säkert klättrar upp ur hålet, är inte ens ett hål idag.
Det finns fortfarande saker som är jobbiga med att vara själv exempelvis lämning och hämtning på förskola/fritids. Att styra hela vardagspusslandet själv. Men det är en vanesak. Jag mår bra, barnen mår bra, permanent boende ordnat och en stabil inkomst. Vad mer kan man önska sig?
