Lämnad efter 5 år som sambos, gått snart tre månader sedan uppbrottet. Han flyttade för en månad sedan och jag bor kvar i vår gemensamma lägenhet fram till nya ägarna tar över i sommar. Vi hörs nästan varje dag, det är mycket praktiskt som ska hanteras när man har en bostadsrätt och två bilar ihop. Försöker hålla distans för att jag ska må bättre, jag ville inte separera, men även jag insåg att vi inte kunde fortsätta som vi gjorde. Han ville att vi skulle fortsätta ihop men flytta isär. Jag kunde inte se det framför mig, kändes som han försökte dra av plåstret långsamt, jag sa helt enkelt nej. Nu inser jag att den saken skulle varit bra, många bråk handlade om olika behov gällande hemmet. Jag önskar jag hade sett saker lite klarare men det gjorde jag inte. Är inte helt säker på att jag gör det nu heller men min plan framåt inkluderar inte honom. Jag märker att han söker kontakt, vill gärna träffas med praktiska saker som “anledning”. Det är så pass ofta att jag undrar. Hur som helst, jag ville inte separera, jag ville lösa våra problem. Han orkade inte. Men vi bor inte ihop längre och kanske har vi en väg framåt. Men han säger inget, han är inte den kommunikativa personen direkt. Jag är dock den som blivit lämnad, känner att jag varit tydlig kring att jag inte vill separera. Vad mer kan jag göra? Min fundering gäller den lite larviga regeln no contact. Han ville inte ha mig i sitt liv och jag ger honom vad han vill ha och så ska han ångra sig… bla bla bla. Det är ett spel jag inte gillar, jag håller så lite kontakt som möjligt, för min skull. Vill han inte ha en relation med mig så tänker jag absolut inte var klängig. Nu till min fråga. Jag ser att det kanske finns en väg framåt och jag skulle vilja säga det till honom. Jag vill vara rak och tydligt, inte spela spel. Men jag är också rädd att han ska avspisa mig igen, kanske är det bättre att låta honom ta det steget om han vill det. Har ni något råd?
Hängde inte riktigt med där på slutet. Du tycker no contact är larvigt, han försöker ta kontakt ofta, du vill inte ge honom det eftersom du blev lämnad. Nu ser du en framtid och vill säga det men vill ändå inte säga det? 
Det låter som att ni båda dansar den ambivalenta dansen.
Mitt förslag är att du gör det du känner för. Vill du säga honom något så gör det. Rädslan för att bli avvisad kan jag verkligen känna igen mig i. Den har och styr nog fortfarande mycket hos mig.
Risken för att avvisad finns ju dock överallt. Om du inte berättar vad du känner så kommer du aldrig få det du vill. Om du berättar så finns åtminstone en chans att få det. Finns också en risk att bli avvisad men då är du bara tillbaka på samma ruta som du står i nu.
Om du på allvar vill köra no contact så ta logistiken över mail. No contact är absolut inget larvigt, det är en nödvändig metod för många att ta sig vidare.
Folks känslor är sällan svart/vita. Han saknar säkert dig och mår iaf kortsiktigt bra av att träffa dig ifall han föreslår det hela tiden. Det behöver inte betyda att han kan tänka sig att ni blir tillsammans igen. Eller så kan han tänka sig det? Du måste tänka på dina egna känslor i första hand. Lättare sagt än gjort men du borde kanske meddela honom exakt hur du känner. Han vet det kanske egentligen men det kan ibland vara bra att rakt och tydligt formulera det. Säga tex att du hoppas innerst inne på att ni ska hitta tillbaka men om han inte ser att det finns en möjlighet till det så vill du hålla er kontakt på ett absolut minimum för att kunna gå vidare. Eller någon annan formulering där du tvingar honom att ge dig ett svar. Kanske är det enklare att skriva det än att säga det? Att sitta och hoppas på att han ska ta ett steg låter bara som ett sätt att fortsätta leva i en jobbig ovisshet för dig. Sen kan han ju givetvis svara lite luddigt så att det ändå inte ger dig något men kan vara värt ett försök iaf.