Dagarna går så sjukt mycket upp och ner i känslor. Men för mig så är det just nu ilskan som nästan alltid tar överhanden. Jag är så arg på henne(mitt ex), så arg för hur hon behandlade mig under våran sista tid, arg för att hon inte bara kunde vara ärlig, arg för sveken, lögnerna och för att hon lät mig ta sönder mig själv för att försöka hjälpa henne när det egentligen handlade om att det inte var mig hon ville vara med. Jag vet ju att man går igenom olika stadier i det här. Ni som har blivit lämnade när kunde ni släppa eran ilska?
2 gillningar
Jag blev också fruktansvärt arg på mitt ex till slut. Vet inte riktigt hur lång tid det tog innan ilskan släppte, men än idag (4 år senare) kan jag fortfarande känna ett stygn av ilska de få gånger jag får flashbacks.
Det beror nog på att de utnyttjade en så djupt och brutalt. Jag tror man bara får lära sig att leva med ilskan precis som med sorg.
6 gillningar
Ja för mig så är det just känslan av att ha blivit så sviken av den sista personen som någonsin borde ha gjort det, som är så stark. Och den vet jag inte om den någonsin kommer att lägga sig helt. Kanske inte. Samtidigt som man bara vill starta tredje världskriget och ge efter för all uppdämd ilska så finns ju hela tiden barnen där som en påminnelse om att man inte kan göra så. För barnens skull så måste jag ändå försöka att jag en vettig relation med deras mamma. Det är en svår balansgång, för egen del hade jag gärna aldrig mer varit i samma rum som henne ens känns det som, men barnen mår bara sämre av en sån relation mellan föräldrarna. Man måste svälja så mycket känns det som…man måste vara den stora personen, även fast det är det sista man vill…
2 gillningar
Den har inte släppt än… och det har gått fyra år. 
Men det är en annan sorts ilska nu. Den glödheta ilskan från i början höll i sig ett par månader ungefär och hjälpte mig att få energi att skaffa nytt boende, bråka om bodelning och sådant. Sedan planade ilskan ut till att bli en mera trogen vän, som alltid fanns där när jag behövde ha med X att göra. Efter den perioden kraschade jag av all stress och all energi som gått ur mig under lång tid. Efter det har jag arbetat hårt med mig själv, att inte lägga mer energi och ilska på X. Det tog nog ungefär till årsdagen innan jag kunde släppa alla sorgsna/arga tankar på vad han eventuellt gjorde, tyckte och kände och istället se honom från läktarplats, med ett lätt förakt. Ju mer plats jag lät mig själv, mitt liv och mina planer ta i mitt medvetande, desto mindre plats tog han…
Idag bubblar ilskan upp när han är dum mot barnen, eller skickar något oförskämt mejl till mig. Men sen släpper det också. Det kan gå dagar utan en enda tanke på honom, och då har vi ändå ett barn som ibland bor hos honom (det är ungefär när det är dags för den boendestunden som jag skänker X en tanke).
Ilskan är sorg. Släpp ut den och bli fri.
5 gillningar
Jag fattar, jag tog tag i allt direkt och 1,5 vecka efter att hon hade berättat så hade jag skaffat en ny lägenhet och skulle ha barnen första veckan själv. Det är i och med att man har löst nästan allt det praktiska och det börjar bli vardag som jag känner den här starka ilskan och den tar så fruktansvärt mycket energi! Jag blir helt matt och trött på mig själv av att vara så att…jag vill ju inte mata den heller, det räcker ju med ett enda mess så är man där igen…
3 gillningar
Önskar jag hade kommit ifrån efter bara 1.5 veckor. Jag och exet fortsatte bo ihop 5-6 månader innan jag fick tag på egen lägenhet. Det gjorde nog mer skada än nytta.
Det ÄR svårt att tygla ilskan, man vill bara skrika och jag kände genuint ett par gånger att jag ville skada honom.
Kanske var de 5-6 månaderna innan jag flyttade bra på det viset att jag fick tillfälle ett par gånger att skrika ur mig allt på honom.
Som Caro skrev, ilskan ebbar ut så småningom. Håll ut och ventilera här när det kokar över 
1 gillning
Det där är ju mardrömmen på riktigt att behöva bo tillsammans så länge efteråt. Tror också att det kanske hjälpte att du fick skrika av dig emellanåt också. Det är ju rätt ofta som man bara vill ringa upp henne och skrika, slå ett hål i väggen osv. Det enda som egentligen sipprar ut mot henne är bitterhet då och då, men det känner jag inte speciellt stor skuld för. Men alltså 4 år?! Men har livet gått vidare annars då? Alltså du har kommit över sorgen, fort ordning på livet och kanske börjar träffa andra människor osv? Hur lång tid tog det innan ni gjorde det?
2 gillningar
Jag är en lämnare och det var 11 år sedan jag och min exman separerade. Han är fortfarande bitter. Hans irritation på mig har under alla åren sipprat ut över barnen i form av suckar, blickar, kommentarer, antydningar osv. Ena barnet har haft lättare att skaka av sig och tänka “pappa är sur och bitter”, medan det andra är mer känslig och utvecklade en oro som blev värre vilket ledde till att hen bor hos mig heltid.
Jag har inte gjort något brott, jag ville separera för att hans missbruk påverkade mig och oss men jag har alltid behandlats som om jag begått ett hemskt brott. Så min kanske lite udda erfarenhet visar att tiden läker inga sår. Tiden gör dig inte mindre arg eller bitter. Det är helt upp till dig, hur du hittar egna verktyg i att hantera läget. Det är som tuffast just nu, men du har alla möjligheter att skapa dig ett bra eller ännu bättre liv 
4 gillningar
Ok, ja det där lät riktigt jobbigt. Jag planerar inte på att jag ska sitta och vara bitter om elva år i alla fall😳Jag tänker att det handlar om vad du gör med din ilska, om du lyckas att använda den som bränsle för att göra någonting åt din situation. Inte bara mata den och låta den ta över. Jag inser mer och mer att jag och mitt ex kommer nog inte kunna dela någon aspekt av livet i framtiden. Jag har hela tiden tänkt att jag behöver förhålla mig på ett visst sätt för barnens skull. Vilket jag behöver, men jag behöver påminna mig själv om att det inte är min uppgift att underlätta för henne, att se till så att hon inte har det jobbigt med allt det praktiska eller att se till så att hon mår bra i det här, eller överhuvudtaget för den delen. Jag har ensam ordnat lägenhet, flyttat, skrivit över saker, sett till så att vi är överens om pengar och skrivit papper på det, och planerat för hur barnen ska ha det. Det har jag använt min ilska till hittills. Men nu är det svårare när det inte finns lika många måsten kvar. Nu är fokuset egentligen bara på mig själv och barnen när dom är här. Då får ilskan mer plats och den är svår att bara knuffa bort. Jag vill inte låta den spilla över, ens på henne för hon är inte värd att lägga den energin på för mig. Det får bli att träna och jobba 24/7 helt enkelt när man är själv och ta det därifrån.
3 gillningar
Jag i min tur känner inte alls en ilska.
Jag är besviken på mig själv istället. Otroligt besviken och har en grym skuldkänsla.
Varför såg jag det inte komma och hur har hon kunnat må så dåligt i vårt förhållande? Varför förstår jag nu först när det är för sent?
5 gillningar
För mig har den ständiga ilskan släppt. Det har gått 1,5 år.
MEN varje gång han hör av sig, glättigt, låtsas som det regnar så kommer ilskan tillbaka. Eller när han beter sig, enligt mig, illa mot barnen. När jag hör ludrets namn. När jag fastnar i en tanke, typ hur kan man göra så mot en annan människa. Och detta vet jag inte om det kommer släppa alls.
Jag kan oxå bli arg när jag kommer på att jag var trevlig mot han… Ha ha. Ja jag vill vara arg på han.
2 gillningar
Vilken fin infallsvinkel. Jag är lämnare å mitt ex är så arg. Jag har själv gått igenom ilskan under relationen. Sen när jag lämna kom bottenlös sorg. Jag tänker att alla har så olika sätt att hantera allt på. Vilka känslor som kommer. Kanske hon inte var tydlig med hur dåligt hon mådde? Utan bet ihop och trodde det skulle gå över. Att kämpa ensam i det hon kände. Jag sa till mitt ex. Men försökte hantera allt mycket själv. Men det blev en snöbollseffekt och tillslut kände jag mig så ensam att jag inte klarade en dag till.
Med det sagt. Var snäll mot dig själv. Jag tycker det är fint att du reflekterar på detta sättet. Men var inte heller för hård. ⚘
1 gillning
Jag håller med, var snäll mot dig själv. Det finns nog saker vi alla önskade att vi hade gjort annorlunda men i vissa fall så får man bara försöka acceptera saker och ting ändå även fast de är svåra. Jag vill också vara arg på henne Haha…man är inte alltid den stoltaste versionen av sig själv så är det…
Jag skulle vilja få en ny chans att förbättra mig. Jag förstod och visste inget. Jag har levt i ett vakum och inte ens förstått hur kärlek fungerar. Varför lär man sig inte sådant här i skolan?
Därför jag är så irriterad på mig själv. Säkert har signalerna funnits där men jag har inte sett de och inte heller då förstått vad jag behövt göra.
Hon var mitt livs kärlek och allt känns som en mardröm. Vi skulle bli gamla ihop och fick prrecis barn 2. Tänkte för en tid sedan om hon skulle hamna i en olycka och försvinna, att då skulle min värld falla samman och nu gjorde den det via en totalt onödig skilsmässa.
Om jag hade berättat alla gulliga tankar jag haft i mitt hjärta och hjärna istället för att alltid hålla allt för mig själv så hade hon fått en massa kärlek.
Men nej, jag kan inget göra längre än att läsa på och bli en bättre man till nästa kvinna.
7 gillningar
Den där intensiva akuta ilskan som du känner nu och som jag också kände då kom och gick under några månader. Mest under de 5-6 månaderna som jag bodde kvar tillsammans med honom efter att det tagit slut. När jag väl hade flyttat övergick det mer i sorg och grubblerier.
Efter 1,5 år var jag så gått som över alltihop. Det bara släppte en dag och jag blev totalt likgiltig inför honom, ville inte ha något mer med honom att göra och sket fullständigt i vad han gjorde eller vem han träffade, osv.
Nu hör han av sig väldigt sporadiskt på Messenger ibland, det är det enda. Och jag missar att svara i flera dagar, ibland tänker jag att jag bearbetade allt “för mycket” för han känns genuint som en främling för mig.
Jag började dejta ca ett år efter det tog slut. Bara relationer för sex då. Nu kan jag tänka mig något mer seriöst, kanske ett särboförhållande.
1 gillning
Jag förstår om det kom ut en hel del dom där 5-6 månaderna när ni bodde tillsammans. Det var en av anledningarna till att jag ordnade ett eget boende så snabbt. Jag vill ändå kunna ha en vettig “relation” till henne för att det skulle göra så mycket för våra barn att kunna fira födelsedagar tillsammans och träffas på julen alla fyra. Det vill jag ge till mina barn för det här är inte deras val, dom ska lida så lite det bara går av det här. Nu hoppas jag att vi lyckas lösa det sista praktiska snabbt för att kunna ta en ordentlig paus ifrån varandra så att det INTE riskerar att spåra ur. Ju mer kontakt vi har med varandra desto närmare är det att det rör upp en massa känslor och att vi börjar bråka. Jag vågar inte ens tänka på när man känner sig redo att träffa någon annan, om ens för sex. Inte för att jag saknar henne på det sättet, utan för att jag känner mig så fruktansvärt emotionellt trasig. Den första tiden fick jag för mig att det var något jag var tvungen att göra för att skydda mig mot att hon skulle träffa någon annan direkt. Som att det skulle göra någonting mindre jobbigt. Men nu har jag insett att det kommer att ta ett bra tag innan det händer. Och jag börjar ändå känna mig ok med det. Även om man känner sig ensam ibland. Jag måste bara låta tiden gå. Men det känns så jävla sorgligt allting stundtals.
1 gillning
Du verkar ha ett mycket klokt förhållningssätt till hela situationen! Några tips som underlättade mig när jag var i liknande sits:
-
tydlig överenskommelse om kontakt: endast veckomejl, akuta saker (typ inlagt på akuten, läkartid plötsligt avbokat osv) via sms. Vi har båda samlat dagens händelser, frågor om semester m.m. i veckomejlet så det inte blir tusen olika trådar i mejlkorgen.
-
minimalt med kontakt irl: när barnen var små skedde lämning/hämtning på förskolan, den ena lämnade på morgonen och den andra hämtade, med andra ord blev det inga konstiga situationer för föräldrar och barn att ta hänsyn till. Röda dagar, jul, sommar osv blev det förstås annorlunda.
-
ska ni komma överens om att informera den andra om man hittar en ny partner som man ska introducera till barnen? Det var det enda jag kom överens om med mitt ex, inget om dejtande eller så, men vi var överens om att informera den andra om vi hittat en stadigvarande partner som man avser introducera till barnen.
-
kommunicera inte via barnen, ta allting i samlad form mellan er vuxna, låt barnen slippa vara budbärare.
Minns så väl den här tiden, så massor av pepp och kämpa på till dig!!
1 gillning
Det är därför så många av oss förespråkar noll/minimal kontakt. Inte för att man ska jävlas med den andre, men att man helt enkelt går sönder annars. Varje liten påminnelse river upp allting och till slut orkar man inte det längre. På mitt initiativ har vi endast kontakt via mail, sms om det är akut. Vi har det fortsatt så (6 år nu)… för att det funkar bra.
Vi firar inte födelsedagar eller andra högtider ihop. Jag fixar tyvärr inte det. Har emellanåt dåligt samvete för det, men om jag tänker efter hur vår separation gick till så förlåter jag mig själv. Det är inte optimalt för barnen, och det är klart att det hade varit bättre om vi kunnat ses vid sådana tillfällen. Men jag har kommit fram till att det är bättre att barnen har en glad och fungerande mamma än en som behöver slå knut på sig själv för att stå ut. Jag tror att vi skulle haft fler såriga konflikter om vi hade mer frekvent kontakt och träffats regelbundet. Nu ser jag bara tyst på när han gång på gång gör bort sig på olika sätt, men lägger mkt lite energi på det. Barnen märker inte av någon konflikt. Men de märker ju att vi tar avstånd från varandra. Men av två onda ting är det nog ändå det bättre.
Jag kommer stå ut, och gör det, när jag absolut måste. Studenten kommer om några år, och det kommer lösa sig.
Det finns nog de som skulle kalla mig bitter. Kanske är det så. Men jag håller mig borta från honom så mkt jag kan för att minska möjligheten/risken att ge uttryck för det. Istället för att envisas med att ses och det pyr mellan raderna. Tror det hade varit värre.
Det är otroligt sorgligt att det blir så. Men det är ibland inte så konstigt. Vissa händelser får långsiktiga konsekvenser.
4 gillningar
Att bara ha veckoavstämmingar är en bra ide och en tanke som jag har haft också. Igår så hörde jag av mig till henne om pengarna som hon ska ge mig för våran lägenhet, och då spottar hon ur sig att hon saknar mig och får hålla sig från att springa till mig. Vem gör ens så? Varför? Vad ska jag göra med den informationen? Den ändrar inte på någonting, men självklart så får jag upp hoppet och faller in i gamla mönster och börjar tänka på hur jag ska fixa det här osv…jag frågade vad hon menade med det, finns det en chans för oss fortfarande? Hon svarar att hon inte vet. Jag hatar att jag började hoppas överhuvudtaget. Det är så jävla egoistiskt gjort. Inte ens två månader sen hon förklarade att hon ville skiljas efter 12 år tillsammans, och sen slänger hon ur sig att hon saknar mig apropå ingenting. Och att hon måste hålla sig från att springa till mig…nu är jag helt förstörd…
2 gillningar
Jag var arg i 9 månader. Vansinnigt arg. På nätterna när jag sov, så gnisslade jag tänder så mycket att tänderna tog skada. Tandläkaren pratade om bettskena, men ilskan hann gå över innan det blev av.
2 gillningar