Problemet är ingen nyhet i vår relation, och sedan början på året har jag försökt kommunicera mer tydligt för att låta honom ”vara med” på resan. Vi har också påbörjat FR.
Jag har väldigt svårt att tro att attraktion eller passion som aldrig riktigt funnits kan uppstå, men vem vet.
Frågorna du ställer tänker jag mycket kring: vill jag vara kvar i detta? Hur känns det i kroppen när jag föreställer mig en framtid i samma hjulspår? Det är lite som att gå i ett vacuum och vänta på att få luft.
Samtidigt så undrar jag om det är skäl nog? Är jag bara en stor egoist?
Är oerhört rädd att det hela slutar olyckligt och med att vi sårar varandra ännu mer om jag låter det fortgå.
Kanske en svår fråga, och jag har inte läst dina andra trådar helt och fullt, men känner du att du gjort rätt vald om lämnat? (Om jag fattar rätt så är det så?
Obs. jag har ingen tredje part som står och väntar i kulisserna, så om jag lämnar så är det fritt fall.
Upplevde dock en häftig förälskelse som fick mig att vakna upp, klassiskt jag vet. Inte en person jag har i mitt liv över huvud taget dock, bara föremålet för ett uppdämt behov efter år av tomhet och längtan. Personen i fråga är inte viktig som sådan. Förälskelsen har lagt sig, och jag har aktivt styrt bort alla tankar på den personen och undvikit att lägga bränsle på elden. Vill lägga fokus på att göra färdigt en sak innan jag påbörjar en annan.