Raderar inlägget
1 gillning
Hur mår ditt X i dag? Jag skulle vilja fråga honom, men vill inte svara i hans tråd enligt din önskan.
Är ni tillsammans idag? Hur vet du att d är han?
Raderar av respekt då det ändå kommenterades i hans tråd. Vill inte strö salt…
1 gillning
Raderar
Är du fortfarande i ett annat förhållande?
Är du lycklig?
1 gillning
Den absolut vanligaste orsaken att en man inte “fungerar” i sängen, beror på hur övriga förhållandet fungerar. Du beskriver själv hur du avvisat honom, och haft svårt för beröring. Är då problemet att “han” inte vill söka hjälp för att han inte fungerar. Jag kan känna igen mig så väl i din mans situation. Ibland när vårt samliv kommer upp till diskussion, vilket närmast är ett förbjudet samtalsämne, så brukar jag få höra att det inte är så lätt att känna lust, eftersom hon inte känner att jag visar tillräcklig uppskattning. Problemet är snarare att det med tiden blivit svårt att visa uppskattning mot någon som från första början konsekvent avvisat, varje försök till närmanden. I bland kan det ju vara svårt att veta vad som är hönan eller ägget, men i vårt fall är det ingen som helst tvekan om vad som kom först och sedan ledde till det andra. Om det inte fungerar inom samlivet, så tär det på hela känslolivet och man går och mår dåligt, och det orsakar i förlängningen dålig sömn, psykiskt mående och även hälsan generellt. Så frågan är huruvida det hade kunnat skydda mot att gå in i vägen, med ett fungerande och friskt samliv, från första början. Allt hänger ihop. Det är inte min avsikt att riva runt i sår som redan finns, men jag tycker mig kunna se att du i din text redan har svaret, och den ursprungliga orsaken till hur det blivit.
Kan tänka mig att det är en del av förklaringen de senaste åren. Men problemen har funnits mer eller mindre i 14 års tid. Under de åren har vi haft det bra och dessutom haft en rätt så lång period med “nyförälskelse” där vi återupptäckte varandra.
Han har även dessa problem med sig själv (eller vad man nu säger😉)
Total blockering. Längtar efter närhet. Men inte min man. Bara en längtan något som saknas. Vet inte hur längre. Men närhet utan sex. Så ordet närhet tilltalar mej.
1 gillning
En till här bara kramar och ligga nära
1 gillning
@gittan6308. Jag vill så gärna bara vara nära. Ibland. Är inte så mkt för varken fysisk kontakt eller sex eg, men det beror nog mkt på att jag inte känner mig trygg pch inte har nån tillit till min partner tyvärr.
1 gillning
För min del så saknar jag närhet efter 2 år sedan seperation efter 37 år tillsammans. Tilliten har förvunnit helt med att mitt ex var otrogen/ planerade att flytta ihop med en 23 år yngre frisk tjej.
Jag går i samma tankar som dig @Whisper.
Har sedan länge förlorat attraktionen till min man, och den var inte särskilt stark från början heller. Väger allt på guldvåg - alla delar av relationen, familjen, barnen, det sociala livet - men kommer hela tiden tillbaka till kärnan - vill jag leva utan attraktion, kyssar, närhet?
Hur vet man?
1 gillning
Vet, det vet man nog aldrig riktigt, utan är något man får försöka börja nysta i. Precis som du gör.
Vad värderar man mest?
Jag funderade:
Vad händer när barnen flyttat hemifrån och vi bara har varandra? Hur känns det då? Har vi roligt ihop då? Kysser vi varandra? Kommer jag känna någon form av attraktion? Är det möjligt att åstadkomma en attraktion i förlängningen om jag inte känner det nu? Kan man tillsammans jobba mot att känna mer attraktion?
Om hur många år har de nu yngsta barnen flyttat? Hur gammal är jag då?
Underskatta inte betydelsen av en duktig parterapeut!
Och det är många som blivit lämnade utan att fått en chans att reagera på partnerns egen process som lett fram till en skilsmässa. Det är sällan jättelajbans.
Problemet är ingen nyhet i vår relation, och sedan början på året har jag försökt kommunicera mer tydligt för att låta honom ”vara med” på resan. Vi har också påbörjat FR.
Jag har väldigt svårt att tro att attraktion eller passion som aldrig riktigt funnits kan uppstå, men vem vet.
Frågorna du ställer tänker jag mycket kring: vill jag vara kvar i detta? Hur känns det i kroppen när jag föreställer mig en framtid i samma hjulspår? Det är lite som att gå i ett vacuum och vänta på att få luft.
Samtidigt så undrar jag om det är skäl nog? Är jag bara en stor egoist?
Är oerhört rädd att det hela slutar olyckligt och med att vi sårar varandra ännu mer om jag låter det fortgå.
Kanske en svår fråga, och jag har inte läst dina andra trådar helt och fullt, men känner du att du gjort rätt vald om lämnat? (Om jag fattar rätt så är det så?
Obs. jag har ingen tredje part som står och väntar i kulisserna, så om jag lämnar så är det fritt fall.
Upplevde dock en häftig förälskelse som fick mig att vakna upp, klassiskt jag vet. Inte en person jag har i mitt liv över huvud taget dock, bara föremålet för ett uppdämt behov efter år av tomhet och längtan. Personen i fråga är inte viktig som sådan. Förälskelsen har lagt sig, och jag har aktivt styrt bort alla tankar på den personen och undvikit att lägga bränsle på elden. Vill lägga fokus på att göra färdigt en sak innan jag påbörjar en annan.
2 gillningar
Om det på något sätt kunde missuppfattas:
Föremålet för min tidigare förälskelse är dessutom gift, och jag är hel ointresserad (på så många plan) av att inleda något med en person som redan är upptagen. Så det är inte så att jag tänker mig att det finns någon hemlig person som jag ska satsa på ”sen”.
1 gillning
Bra!
Fint!
Också bra tror jag. Faktiskt.
Jag borde nog också varit själv första året eller så. Bara varit och lärt mig bli kompis med mig själv. Tror det hade varit bra. Men livet är inte alltid så enkelt. Jag hade aldrig lämnat om det inte vore för att jag drogs ut ur förhållandet.
Jag hade också en sådan upplevelse. Förälskelsen lade sig för mig också och personen bleknade. Men jag fick mig en tankeställare.
Sen gick det en tid. Och jag kom i kontakt med någon som jag nu fortfarande är tillsammans med.
Men jag tror det hade varit bättre för mig att vara helt själv ett tag. Egentligen.
Förstår dig! Och jag tänkte inte så.
Ja det tycker jag. Jag kan sörja min exfru mycket. Längta efter hennes klokhet och det vi hade.
Längta efter att få vara en familj igen som äter frukost ihop. Som månar om varandra och våra barn konstant. Att laga en fredagsmiddag ihop och äta middag med hela familjen. Resorna vi gjort och skulle kunna göra.
Kvantitetstiden med barnen som också innebär kvalitet.
Men…
Med det sagt så känner jag ändå att jag inte skulle kunna sitta på dödsbädden och se tillbaka på mitt liv och funderat hur det hade blivit om jag hade vågat prova något annat.
Och jag känner mig starkare och starkare. Gladare och gladare. Barnen mår bättre och bättre.
Och jag har kommit närmare barnen på något sätt. En närmare dialog på något sätt. Och den tid jag är utan barn kan jag utan problem fylla ut med vettiga saker. Har börjat med ett volontärsarbete. Tränar mycket. Umgås med vänner på ett annat sätt. Är mer aktiv i mitt kontaktskapande.
Det svåraste för mig har varit att vara själv och känna att jag är kompis med mig själv. Att njuta av att vara helt själv i min lägenhet. Men även där inser jag att det känns bättre och bättre. Ekonomiskt är det också kännbart negativt.
Men trots allt detta, ja, det känns som rätt val. Min exfru vill ha mig tillbaka och vi kan inte umgås. Hon klarar inte det.
Jag levde för min familj förut. Hade knappt något eget liv. Det var fel. Borde långt tidigare värnat om mig själv.
1 gillning
Tack för att du tar dig tid att svara, det värmer.
Ja, den där stora sorgen över precis det: framtida resor, frukostar, sommarlov osv, samt även min makes klokhet och lugna fina sätt.
Att lämna och vara ensam skrämmer skiten ur mig, helt ärligt. Jag förstår att det är ”enklare” om man har någon att landa hos, som kan lindra det akuta fallet. Sen tror jag att smällen ändå kommer, fast kanske ngt senare.
Men jag vill våga lära känna mig själv och den person jag blivit. Och jag vill kunna söka en ny relation som en stark och sund person. En relation som bygger på två individer som inte behöver totalt förlora sig i varandra därför att de inte klarar av ensamheten. Som inte bara söker bekräftelse, flykt eller bedövning, vilket skulle vara fallet för mig nu är jag rädd.
Passion och förälskelse är ju övergående över tid. Men jag kan längta så efter att ha en partner som jag kan möta på riktigt. Och där bara en kram och att få andas in hens doft väcker något i en. Eller att se hen och bara vilja vara nära. Inget stort. Det behöver inte vara himlastormande sex (även om det vore fantastiskt efter så lång tid utan).
Men att vilja ha sin partner, mer än bara som en kompis man lever med. Såklart också den andra stora biten som jag tror typ alltid saknas i relationer som går snett - kommunikation. Och viljan att se beteenden och mönster hos sig själv samt försöka ändra dem. Samarbete på ett kärleksfullt sätt.
4 gillningar
Amen.
1 gillning