Har skrivit om min historia här tidigare om mitt äktenskap som varit som en berg och dalbana. Om fru som var otrogen, som sedan ville skiljas sex år senare. Nu vill hon skiljas igen och denna gång ser det ut att bli så. Vi har två barn och jag har gjort allt för att hålla ihop familjen. Jag är själv skilsmässobarn. Otroheten skedde när den yngsta sonen bara var tre år. Fick lappa ihop äktenskapet och svälja stoltheten för mina barns skull. För ett tag sedan läste jag om narcissism och plötsligt förstod jag allt. Varför vi aldrig kom framåt utan det var konflikter och däremellan bra. Om iskylan som kunde råda 1-2 dagar efter något bråk. Om oviljan att vilja gå mig tillmötes känslomässigt. Om den brist på empati hon visade. Att aldrig trösta mig om jag var ledsen. Om att hon pratade i jag-form istället för vi. Om att hon hellre utelämnade mig och åkte iväg med sina tjejkompisar trots att jag ville att vi skulle åka någon gång. Om att ibland inte bli firad eller få presenter på min födelsedag eller jul. Att känna sig utnyttjad. Att inte vilja diskutera mina känslor utan bara säga att jag är överkänslig eller att jag överanalyserar saker. Att alltid förlora diskussioner och till slut tro att det var mitt fel fast det var tvärtom. Det var hemskt att läsa att alla dessa saker är typiska för narcissistister men ändå en bekräftelse på att det inte var jag som var tokig. Jag borde vara glad över att det är på väg mot sitt slut men ändå känner jag ångest över det plus allt som ska ske framöver. Allt som byggts upp under 25 år ska rivas, hus säljas med allt vad det innebär, båten ska säljas mm. Bara saker men ändå omvälvande att mista. Sedan ska jag sätta mig ensam i en lägenhet förutom när barnen är hemma. Barnen är 19 och 17 år. Den ena läser på annan ort och den andre gör militärtjänst. Barnen vet inget än om skilsmässan för min fru vill att de avslutar sina utbildningar först så det inte blir störningar. Vi lever tillsammans som vanligt förutom att vi såklart inte har något samliv. Att berätta detta känns så himla jobbigt och jag mår dåligt bara av tanken. Under tiden ska huset renoveras klart. Det känns för jäkligt allt detta. Har kommit till fasen att jag börjar bli arg på hur illa hon behandlat mig under åren och till att nu skylla på att jag har en stor del i skilsmässan gör mig så arg. Det är inte alls min bild för jag är inte svår att leva med. Jag har trots det svårt att förlika mig med att vi ska skiljas hur otroligt det än är. Jag är ju attraherad av min fru och vi har levt så länge tillsammans. Ibland önskar jag att jag kunde träffa någon ny direkt så jag kommer lös från dessa tankar men det är kanske inte så bra. Det var min historia.
1 gillning
Nej det är inte så bra och flykt är ingen lösning.
Men det vet du ju, egentligen……
1 gillning
Tjena @Blixten , jag kommer ihåg lite av din grundstory, lite för jävligt hörru.
.
Personligen tycker jag att kidsen är så stora nu att oavsett kalender så kan man informera dom att mamma vill flytta ut. Vad tycker du ?
.
Jag får nyläsa din grundstory igen
1 gillning