Nu behöver jag er hjälp.
Jag har lämnat min next för typ 25 gången men denna gång ska bli den sista.
Han är blockad överallt och den ekonomiska fördärvet han försatt mig i får jag helt enkelt jobba mig ifrån, jag behöver inte honom och han psykningar för att klara mig ur den ekonomiska situationen. Han säger att han kommer betala i maj men det är ju något jag får se som positivt om han så gör det.
Mitt next har psyka mig i stort sätt varje dag i snart 8 månader. Något jag trodde var kärlek visade sig vara en lömsk dåre.
Mina vänner förstår inte det svåra, ibland förstår jag inte heller men jag känner att dom flesta vänt mig ryggen och jag behöver er för att hålla detta.
Idag blockades han överallt, finns ingenstans han kan få tag på mig.
Jag märker ju hur ont det gör att gå vidare, för denna smärta är inte likt något jag känt förr. Det är som en avtändning och ofta brukar jag söka kontakt efter 3 dagar. Men nu ska jag klara det, jag är fullt inställd på det.
Jag kommer annars på långsikt döda mig själv.
Har någon erfarenhet av att gå vidare?
Vad gör man när det är som värst, när man får abstinens, för kan inte förklara det på annat sätt än just abstinens.
Jag är taggad, men rädd.
Du behöver avgiftning.
Emotionell avgiftning.
Promenader.
Boxa eller slå på något.
Gymma.
Tillåt dig tänka arga tankar.
Följ någon tvserie.
Gör något som ger förströelse.
Ja men visst är det en avtändning. Jag har tänkt på rutiner, kommer behöva nya som gör mig gått.
Ska ta mig till simhallen och simma, slå på säck och promenera
När jag blev lämnad av min störda man fick jag lätt lugnande så jag kunde sova och klarade mig igenom den första tidens fruktansvärda ångest och ”abstinens”. Nu mediterar jag, tränar, pratar, skriver här, jobbar, andas långsamt, jag tillochmed ber till gud styrka och hjälp (det hjälper faktiskt) när jag mår som sämst eller vaknar på natten.
Håll dig aktiv istället när du vill kontakta honom. När det är som värst. För mig räckte det att lägga upp maskor på en sticka… jag hatar att sticka, men fasen så mkt bättre än att smsa honom, eller sakna honom. Jag testade även makramé, virkning, silversmide, kreativt skrivande och annat. Vad kan jag säga, det var trevliga kurser på Vuxenskolan! Och i det skicket jag var i, så var det nice att träffa trevliga människor! Jag bor numera i brf-radhus, och har ingen trädgård, men anlade ändå odlingslådor utanför och engagerade mig i styrelsen (idag är jag ordförande). Jag har gymkort, jag ser till att boka in pass, för det är bra för MIG. Kanske min viktigaste lärdom i hela den här skiten som jag tvingades igenom. Mitt liv är bara mitt, och det är upp till mig att ta bra beslut för MIG också, inte bara för barnen. Jag är jag, Caro. Kanske en jättebra mamma, men även en jättebra vän, kollega och medmänniska.
Jag bakade jäkligt mycket under min avtändningsperiod. (Det var pandemi, så kunde inte träffa familj/vänner för stöd). Bakade mig igenom “Fredriks fika”-bakbok. Det kan jag rekommendera till alla, barnen kommer älska det (om det inte är russin i). Och jag lagade krånglig mat. Kolla tråden från @Ike. Krånglig mat är fortfarande min bästa avstressningsstrategi! Alla ska ju äta, liksom. Jag hade Hello Fresh när det var som värst. Inte krångligt alls, iofs (detta inlägg är inte sponsrat men det är den bästa matkassen, tycker jag. Supergott, superenkelt och så mycket inspiration jag fått! Och så mycket grönsaker att hacka för en nyskild som behöver tänka på annat en stund!) Kanon för att vi (jag och barnen) kunde planera maten tillsammans. Och GOTT.
Off topic men jag tycker Hello Fresh borde identifiera en tacksam målgruppp och ge oss alla ett fint erbjudande! Det är ju ändå jul!
Ja, han är blockad överallt. Jag känner mig fri, men vet ju att abstinens kommer, av erfarenhet förr.
Jag är så mentalt uttömd av denna människa. Droppen var väl när han skrek åt mig på min födelsedag, kände att han gör mig endast olycklig. Jag är inte glad med honom, jag blir otrevlig mot mina barn när han varit elak. Allt som är skit som händer i hans liv är mitt fel, att han är hemlös är mitt fel, att han bråkar med människor är mitt fel, jag tydligen ögat hans liv, det är också mitt fel att två från hans familj var med om en bilolycka och gick tragiskt nog bort… jag har tydligen ögat honom och dom. Han har minst sagt 30 gånger att han hatar mig, hatar att han träffat mig, hatar att han ens sa hej till mig. Hans ex var den bästa människan Gud skapat och det finns ingen som henne har jag ju fått höra miljoner gånger. För att inte tala om alla gånger han flörtar öppet med kvinnor och ansåg att jag var galen och sjuk som frågesatte det. Sist vi sågs skallade han mig två gånger och sa - det är samma sak som en puss bara.
Det är mycket mer, som spökar i mitt huvud. Tur nog har barnen inte sett och barnen är inte hans. Så dom är skyddade.
Håll fast vid detta.
Det är inte “normalt” .
Om du älskar någon, så är inte det första/sista/enda du gör att skalla dem. Att skalla någon är inte en puss. Du vet detta redan!
Nu går du din väg. Barnen har redan sett/märkt mer än du vet/vill inse. Barn är inte dumma. För deras skull, och för att ge dem åtminstone en period av lugn barndom, så lever du från och med nu DITT liv. Det som är bra för dig, är bra för dem. Skydda dem framgent också! Kämpa!
Du har nog rätt, dom är ju inte dumma liksom. Om inte annat har dom sett mig gå från den glada, lekfulla, skojiga, sociala mamman till mer tystlåten, irriterad, ledsen, orkeslösa mamman. Det är ju mestadels för dom jag måste klippa som jag gjort.
Tack för uppvaknandet.
Jag har satt upp rutiner nu, för att överleva dagen imorgon
07.30 dusch
08.00 frukost MED ungarna
08.30 diska och plocka
09.15 läkarbesök
10.00 promenad 30 min
10.30 dammsuga och skura
11.30 lunch
12.00 meditera och vila
13.00 laga middag till barnen (jobbar kväll)
14.00 promenera till jobbet
15.00-22.15 jobba
22.40 diska
23.00 sova (lista saker jag är tacksam för)
Hela dagen räddad! Nu ska jag bara följa mitt schema. Jag saknar hon jag var förut och jag vet att hon finns där, inom mig. Det är så skönt att ha blocka, gått noll kontakt. Det är befriande att slippa läsa exempelvis du är en sjuk människa, jag hatar dig, ingen är så störd som du ect ect. Jag kan leva utan det, eller hur?
Ja men precis. Sakta,sakta. Det har så länge handlat om honom, han och hans. Ligger efter i mitt egna schema, men så länge jag följer schemat så kommer det bli bra.
Nu börjar tankarna… dom attackerar mig. Det är nu kampen börjar. Har drömt om honom i natt, bara stress dröm. Hur jag försöker att lugna allt runt omkring, hur jag försöker vara honom till lags för att inte bli bortvald osv osv. Vaknade 03, 04, 05, 06, 06:30 vid 06:45 gav jag upp.
Jag vet att han gör mig olycklig och på långsikt så påverkar det min relation till barnen. Jag är målinriktad, jag vet att jag inte vill vara med honom… ändå känns det jobbigt, obehagligt och förjävligt.
Jag promenerade idag, i 50 min. Jag har följt mitt schema, som jag satt upp men märker att lunchen inte går ner. Jag har verkligen så svårt att motivera mig till att äta. Men allt annat har jag följt. Nu ska jag meditera, hoppas det lättar lite och så måste jag vila, är fysiskt och mentalt slut känner jag.
Inne på dag 2 utan kontakt och mitt i allt så är jag ändå nöjd med mitt beslut, men det betyder inte att det känns bra och att det inte är smärtfritt.
Medberoende.
Det är en sjuklig, dysfunktionell relation när du hela tiden måste anpassa dig till honom och hans humör för att inte reta upp honom
Det är en urusel, kass relation. Du har antagligen stresspåslag l kroppen. Ge det tid så kommer det att lugna ner sig.
Föreställ dig tillvaron innan honom, föredtäll dig vem och hur du vill vara nu.
Ja, jag har ju förstått detta. Det är ju i hjärnan det mesta sitter. Det finns ju en viss tacksamhet att ha blockat honom. Men samtidigt ett missnöje att jag lurats så in åt skogen.
Vem fan tar sig friheten att behandla mig så, och varför tillät jag det.
Det är just det, vafan har jag accepterat under så lång tid, varför?
Jag har alltid med flera har sett mig som en individ som inte tar skit, men jag tillät honom. Det är mycket självförakt som domderar i mig just nu.
Men, som du säger… Det tar tid, men är inte omöjligt att bli fri på alla plan från detta.
Jag står ut, håller i, ger inte upp.
Du är inte ensam.
Inte den förste.
Inte den siste.
Det är lätt att missbedöma andra.
De kan vara rörande.
Charmiga.
Veta vilka knappar de ska trycka.
Hur de ska göra för att få ett allt starksre grepp om.
Facit får vi först i efterhand.
Du har i alla fall haft styrkan att ta dig ur.
Inte alla som orkar det fast de lider.
Nu börjar dag 3.
Vaknat flera gånger i natt också, känns som det är d nya. Stressig sömn, men får stå ut. Känns obekvämt, i allt. Idag har jag mycket, så denna dag kommer att gå susen, det måste den göra.
Nu tvätta, städa, kalas, jobb. Det är skönt med att veta att man är upptagen. 3 dagar utan kontakt, man skulle kunna säga 4 eftersom han skrek bara på mig i telefonen, så jag la på. Det känns som en vecka, det känns som att han hunnit bygga ett helt nytt liv. Men, vad gör väl det? Varför så fokuserade på han, och hans? Han får ju göra vad han vill.
Nä, nu frukost, sen till tvättstugan och mellan tvätten en promenad Nu jäkla ska denna dag gå.