Hittade det här forumet av en slump, har läst era berättelser några veckor och märker att det skänker mig en del tröst. Att jag inte är ensam.
Min historia är inte unik. Kom på min man att bedra mig med en kollega i höstas. Kontakten har pågått under några månader på telefon, sms o sociala medier. Kontakten var tät, flera gånger om dagen. Dom har setts på en handfull konferenser (bor i olika delar av landet) och har haft sex en gång på dessa enligt min man.
Min värld rasade samman. Direkt när han blev påkommen så sa han att han inte var kär i mig längre. Att han ville skiljas. Samma dag ringde han runt till familjen och berättade för våra barn. Allt var kaos. Han sa ingenting till mig, inte förlåt, verkade nästan arg. Ett dygn senare ringde jag upp honom på jobbet. Pratade lugnt med honom o frågade vad som egentligen hände, om vi inte i alla fall kunde prata med varandra. Då rasade allt. Han frågade om jag kunde förlåta honom. Samma dag ringde han den andra kvinnan o bröt helt kontakten. Sedan dess har han vältrat sig i skam, ångest och ånger och överöser mig med kärleksbekräftelser. Jag valde dock att flytta ut från vårt gemensamma hem i början på året . Vi har dock inte skilt oss och vi umgås mycket. Vi är väldigt intima med varandra, mkt sex och mycket fysisk beröring och kan i bland prata bättre än innan.
Dock kommer jag ingenstans i min förlåtelseprocess. All tillit är borta. Upplever att han förminskar, förvränger och ljuger om sin otrohet. Han säger nu, 7 mån senare, att hon var betydelselös, ett objekt som gav honom uppmärksamhet. Att han var deprimerad o trodde jag inte ville ha honom. Han har alltid varit tok-kär i mig. Varför sa han inte det här från början? Jag känner inte igen mig själv heller. Letar efter ”bevis ” på saker som han inte berättat. Försöker förstå varför det kunde hända men finner inga svar.
Vet inte vad jag vill med inlägget egentligen mer än att höra från övriga som varit igenom samma sak. När vet man om man kan förlåta? Måste man förlåta? Hur skiljer man på äkta kärlek som är värd att kämpa för eller om det främst handlar om att vi levt i hop i 17 år? Hela min identitet sitter ju i det här äktenskapet. Tanken på att förlora honom är övermäktig. Tanken på att bara gå får mig att må illa. Men jag kan ju inte heller må så här? I bland kan jag inte ens se honom i ögonen. Blir så arg. Har så stort självförakt för att jag blivit behandlad så här och inte bett honom dra åt h-vete (som den kloka starka, självständiga kvinna man ska vara…) Min självkänsla är som bortblåst. Jämför mig bara med den andra kvinnan hela tiden. Vad hade hon som inte jag har?
Förstår att en del av mina känslor är just känslor, dvs inte så rationella. Men det hjälper mig inte i stunder av totalt mörker.
Jag tycker du verkar väldigt klok och insiktsfull. Det här med att förlåta är inte lätt. Ibland kanske man inte ens ska förlåta, men däremot acceptera och lägga det bakom sig.
Jag tror att det vore bra för dig att prata med en terapeut om detta, dina känslor och kanske få tips på hur du ska förhålla dig till det hela.
Som det är nu kommer ni (du och din man) inte framåt, ni står och stampar på samma ställe.
Försoning är svårt. Bob Hansson sa nåt klokt i Allvarligt talat. En kanske inte kan försonas med det eller den som gjort en illa men acceptera att man inte kan försonas. Om inte för alltid så just nu…
Tack för era fina svar. Jag går hos psykolog (KBT) , men bara 4 tillfällen hittills och tiden har mest haft fokus på att ringa in exakt VAD jag behöver hjälp med. Att förlåta? Att lämna? Att acceptera? Jag valde vägen att försöka lägga det bakom mig men märkte nu under sommaren när vi umgåtts mkt hur lång väg jag har kvar.
Har ett sådant stort behov att förstå varför? Varför gjorde han som han gjorde? Varför sa han en sak då och en annan sak nu? Varför ändras historien?
Vi har nu också bokat in oss för parsamtal. Tror precis som du skriver att vi inte kommer längre utan hjälp. Åter igen, tack för era kloka input. Ska läsa Bob Hansson
Jag tänker att din reaktion är högst rimlig! Din man som du litat på har agerat irrationellt, impulsstyrt och sårat dig och hela familjen djupt. Självklart är det inte lätt för dig att lita på honom nu! Jag har ingen egen erfarenhet av otrohet men tror att du först måste skapa en viss distans och ge dig själv tid att processa allt det här. Sen tror jag förstås att ni två också behöver prata och prata, och då får han finna sig i att du har 1000 frågor, och att detta är långt ifrån färdigbearbetat för dig! När han visar att han inser vilken skada han orsakat och att han nu verkligen vill satsa på relationen tror jag det kommer kännas lättare för dig att i alla fall av acceptera det som hänt.
Tack Karin! Du har så rätt, det har trots allt inte gått så lång tid och jag behöver landa i tanken att mer tid behövs. Jag märker att jag mår bättre när jag får tid till mig själv, när vi inte umgås så tätt. Även om jag vill träffa honom hela tiden så är det inte bra för min läkning. Tack för att du tog dig tid att svara!
Känslor är inte irrationella! Det är irrationellt att inte lyssna på dem eller att försöka bortförklara (rationalisera) dem.
Jag tror att du skuldbelägger dig själv av någon oklar anledning. Och att du skäms både för att du skuldbelägger dig själv samt för att du inte förmår lägga mer av skulden på honom.
För att kunna förstå din situation tydligare undrar jag om du anser att han ljuger fortfarande (om det som hänt, ifall du t.ex. pressar honom).
Jag tyckte det var lite oklart i din text om du ansåg att det var dina egna hjärnspöken eller om du känner att han fortsatt förminskar/förvrider/undanhåller saker för dig i augusti 2019.
Eftersom du sökt dig hit och verkar vilja ha input försöker jag med en direkt fråga för att förstå mer av känslorna du beskriver och hoppas du inte tar illa upp.
Har någon av er tidigare (innan du upptäckte hans snedsteg) gått utanför äktenskapet? Varit otrogen fysiskt eller känslomässigt?
Var ni unga när ni blev ihop?
Hej! Tack för ditt svar. Håller med om att jag utryckte mig klumpigt, känslor kan absolut vara rationella. Vad jag funderade över vad väl vilka av alla känslor som hade någonting med sanningen att göra eller om det var mina hjärnspöken. Jag är en person som gärna vill förstå saker intellektuellt eller logiskt, även vilka känslor som tillskrivs en viss händelse.
Jag upplever att han ljuger om sina tidigare känslor för den här kvinnan. Jag har svårt för att han sa massa saker första dygnet när allt kom fram och att historien sedan har ändrat sig på flera punkter. Jag upplever att han förminskar vad som hände och vad han kände för att han är så rädd att jag ska gå. Fast jag i flera månader bara bett om sanningen så upplever jag att han ”tassar runt” vilket gör att jag upplever honom som oärlig och inte transparent. Utan det han säger handlar om att inte såra mig, att ge mig trygghet snarare än att vara ärlig. Sanningen om han är ärlig eller inte ligger säkert någonstans mittemellan.
Det finns ingen tidigare otrohet vad jag vet. Dock kom det fram för en månad sedan att han varit otrogen i sitt tidigare långa förhållande. Något han aldrig berättat för mig under 17 år. Dock kom den otroheten aldrig fram när den pågick. Detta får mig ju att lita ännu mindre på honom och fundera på vem han egentligen är. ”Känner jag den här mannen”?
Vi träffades när vi var 24 resp 27 så inte allt för unga men tillräckligt för att jag ska känna att jag växt upp i relationen.
Uppskattar all input och tar inte illa upp alls!
Varför uppdagades otroheten?
Vet du vem den andra kvinnan är, och har du pratat med henne?
Hur kom den ”gamla” otroheten fram (den från hans förra förhållande)?
Jag kom på honom. Den klassiska vägen tror jag. Såg ett misstänksamt meddelande, började ställa frågor. Såg DIREKT att han ljög. Först sa han att han inte hade en aning om vem hon var (fast dom jobbar på samma ställe), sedan att jo visst han hade nog träffat henne, till att dom träffats på konferenser och att hon var ”trevlig” till att jag krävde att få se samtalslistor, hans messenger osv… jag tvingade honom mer eller mindre att erkänna. På ca 6 h kom det fram saker mer och mer och inom ett dygn så visste jag allt. (Vad jag vet idag ) Dock har historien ändrats eller utvecklats efter hand. Att han ville avsluta deras kontakt men att han var för feg och för bekväm (hon fanns på andra sidan landet), hon var trevlig o prata med osv… Detta var inget han sa där i början när allt uppdagades.
Vet vem den andra kvinnan är till namn, har haft en kort sms-konversation med henne när allt uppdagades där jag sa vad jag tyckte om henne… (ingen konstruktiv dialog direkt😉) Funderar dock på att be om att få träffa henne kort för att få hennes sida av saken. Vet inte om det skulle ge mig vad jag behöver dock.
Hans förra otrohet (som hände för 20 år sedan ) berättade han om vid ett av våra samtal nyligen. Han har tidigare sagt att han råkat kyssa ngn på en fest men nu berättade han att han varit sexuellt otrogen också.
Bilden börjar klarna lite men jag har några följdfrågor.
När du ”tvingade” honom at erkänna, och fick ut det mesta av vad du vet (minus det som ändrats), berättade han då någonting av sig själv? Alltså kom det något som du inte frågat efter eller något som inte var uppenbart baserat på det som du redan fått ut?
Jag ser framför mig en scen där du i praktiken förhör honom men där han trots att han överbevisats inte lägger till saker själv. Rätta mig om jag har fel för det är mitt sätt att försöka förstå hur han fungerar.
Hur reagerade han i ögonblicket när han överbevisades? Blåneka, minsta möjliga, ett forsande vattenfall av fakta och användbara detaljer…
Hur var den intellektuella balansen i hans förra relation? Var han även där i underläge?
Var han otrogen en eller fler gånger?
Jag förstod inte om det var samma person han råkade kyssa som han även hade sex med och om det var mer än en enstaka olyckshändelse (typ som att han snavade och föll så illa att den bara halkade in).
Jag försöker få en bild för att kunna ge ett svar på din ursprungsfråga i rubriken. Hur konstigt det än kan synas.
Tack för du tar sig tid att svara och fråga, uppskattar det! (Och skrattar till åt ditt lätt humoristiska inslag 
)
Blir en del detaljer nu, men han överbevisades inte så mkt, jag skrev till henne samma dag att jag önskade att hon ”begränsade kontakten med min man till ett minimum” (innan jag hade bevis) varpå hon skickar sms till min man ”HON har skrivit, vad ska jag svara?. Jag hör sms:et o kräver att få se. Min man lämnar då över telefonen. Efter det så förstod han att jag fattade att något hänt. Jag ville se mer sms, han svarar ”det är olämpligt och inget du vill se” Efter det så erkände han efter några timmar att dom kyssts och ett dygn senare att dom haft sex vid ett tillfälle. Historien har egentligen inte ändrats över vad som HÄNT (mer än första dygnet ) utan mer vad han KÄNT. Nu, 8 mån senare, så är det mycket klyschor ”hon betydde ingenting, hon gav mig tröst när jag var nere på botten, trodde du inte ville ha mig, Hon var inget speciellt, bara bekräftelse mm. Otrohetsbokens ABC kan man säga. Han har svarat på mina frågor under hela tiden, men förminskat och förvanskat betydelsen av deras relation. Han har aldrig på eget initiativ berättat mer än vad jag frågat och då bara med samma upprepade meningar.
Vad gäller hans tidigare relation och intellektuell underlägsenhet så vet jag inte så mkt. I vår relation så har jag alltid varit den verbala, han den tysta. Jag ”vinner” som oftast i argumentation. Ingen intellektuell underlägsenhet skulle jag säga, vare sig bildningsmässigt eller utbildningsmässigt. Vi har båda högkvalificerade utbildningar och yrken även om jag gjorde ”karriär” betydligt tidigare än han och är mycket mer benägen att arbeta med min personliga utveckling än vad han har varit. Det är först sista året som han bytt jobb och gjort ett karriärskliv (och då lämpligt passade på att göra som han gjorde…)
Vad gäller hans tidigare otrohet så är det samma kvinna jag talat om. Den han sagt han kysste som han nu erkänt att dom haft sex.
Jag har inte varit speciellt svartsjuk i vår relation, han har alltid har mycket kvinnor runt sig i sitt yrkesliv, mkt sms, messenger mm men jag har aldrig egentligen sett honom haft olämplig kontakt. Även om jag i bland fått intrycket att han gillat uppmärksamheten från andra kvinnor.
Nu får du massa info som kanske är överflödig…
Tillägg: otroheten i den förra relationen var enligt honom en ”fyllegrej” och således en ren engångsföreteelse
Jag har varit där du är ungefär. Dvs kommit på en otrohet och kämpat 8 månader med en ångerfull make och samtidigt tampats med ett erkännande som ändrades efter tidens gång. Tyvärr slutade det inte så bra för oss då han mot slutet insåg att han inte kunde leva utan henne. I mitt fall så ändrades berättelsen efter hur mycket han trodde att vår relation skulle tåla. Jag kände på mig att han inte var ärlig och avslöjade nya saker han ljugit om flera gånger. Det var till sist ett sådant avslöjande som fick oss båda att förstå att det inte skulle gå att laga det som förstörts.
Jag kunde också känna att jag under den här tiden förminskade mig själv. Jag ville så otroligt gärna vara kvar i vår familj. Kunde inte tänka mig ett liv utan honom. Vi gick i terapi och han ljög. Och ljög igen. För att skydda mig? Eller sig själv?
Vi har en bra relation nu. Efter tre år. Två vuxna barn. 35 mil mellan oss. Vi kan ringa och prata. Om barnen och annat men inte om DET. Jag har förlåtit honom som person för jag vet att han gjorde efter bästa förmåga och att han är en bra människa. Det han gjorde kommer jag aldrig att kunna förstå eller acceptera men han är pappa till mina barn och jag har valt att stryka ett stort fett streck. Men det tog tre år…
Tack för att du tog dig tid att svara @Barajag.
Det är trösterikt att höra hur du tagit dig vidare och hur nyanserat du idag ser på vad som hände. Starkt av dig!
Vad du beskriver är ju min största skräck. Efter den här smällen så är ju garden uppe hela tiden. Vad blir nästa smäll? Nästa erkännande? Miljoner värsta tänkbara tankar far genom huvudet. Finns hon kvar i tankarna? Finns det fler kvinnor? Är han notoriskt otrogen? Vem är han? Kortisolnivåerna i taket hela tiden. Sedan är han inte bara ångestfylld o skamsen, han är samtidigt otroligt kärleksfull. Överöser mig med kärlek, minst 10 sms om dagen osv. Gör saker för mig som han aldrig gjorde tidigare. Vill ses hela tiden (vi bor i sär sedan jag valde att flytta). Jag får hela tiden be honom att backa, be om space. Jag har tagit av mig ringarna, han vägrar. Han ska göra ALLT säger han. Har bytt jobb för att visa på att han aldrig vill se kvinnan igen. Alla lösenord har jag tillgång till osv. Han upplevs genuin på ett sätt. Om han verkligen inte älskar mig så lägger han mycket tid på något han egentligen inte vill. Men tilliten är borta, förvirringen är total för mig. Vad vill han? Vad vill jag? Hans små lögner, (inga gigantiska men tillräckliga för att jag förstår att han vill negligera eller förminska det som skett)
Det du beskriver låter ändå i mina öron som om att han vill och försöker. Mitt X beskrev att ljuga första gången är ett stort steg men sen är det lättare för varje gång. Man gör det legitimt av en massa anledningar. Intalar sig själv att man gör rätt. Det som i dina ögon är en lögn är bara en putsning av sanningen för honom. Och det är absolut transparens som krävs av honom nu. Lång tid framöver. Och en stor portion tålamod för att stå ut med och svara på alla dina frågor. Det tar tid att reparera en förstörd tillit. Den kommer inte tillbaka bara sådär. Kanske kommer den aldrig tillbaka hundra procent. Om ni båda vill så går det att laga. Men bara om båda absolut vill. Det är inte bortkastad tid att försöka. Går det inte så kan du så småningom vila i att du gjorde allt du kunde. Vi hade antagligen klarat det om han inte blivit så handlöst förälskad i henne.
Lovis, du verkar vara en tänkande och klok person. Du skulle kanske kunna prova att göra tvärtemot dina instinkter och verkligen utsätta dig själv, om du vågar. Din man verkar verkligen försöka komma dig nära igen och reparera skadan han orsakat. Många otrogna kommer aldrig i närheten av detta som du kan se här på forumet. Vad händer om du släpper efter, sänker garden och väljer tillit? Gå fullt in i relationen och lev den här och nu, kanske också framåt, men inte bakåt i tiden. Släpp efter. Sluta fråga ett tag och välj honom på nytt. Våga utsätta dig för risken att bli sårad och inse att ingen av oss har kontroll över någon annans känslor. Vad är set värsta som kan hända? Har det inte redan hänt?
Bara en tanke för sig att pröva. Lycka till!
Hej Lovis! Har gått igenom lite av samma historia som du i juni förra året.
Kom på min man med att vara otrogen med sin kollega. Jag kastade ut honom i ren ilska , gifta i 24 år.
Vi hade haft en jobbig tid i familjen och detta ledde till att han sökte bekräftelse i en kvinnlig kollega.
Jag kom på honom med ett sexmail till sin kollega och min värld rasade totalt .
Efter några dagar när chocken lagt sig träffades vi och mötet blev otroligt känsloladdat .
Jag ville ha honom tillbaka och han ville ha mig.
Nu har det gått 1 år och 2 månader och vi har gått i terapi i ett år- otroligt viktigt för oss för att klara oss i denna situation .
Jag kom på min man med att inte alltid berätta sanningen men han ville inte såra mig.
Han bröt totalt med den andra kvinnan . Sa upp sig från ditt jobb, skaffade ett nytt . Otroligt kärleksfull mot mig, han har gjort allt rätt sedan han gjorde allt rätt.
Vi blev otroligt kärleksfulla emot varandra och såg på varandra på ett helt nytt sätt, vi hade ju tappat bort varandra innan.
Trots 1 års terapi och en man som skriver det allra finaste till mig och säger dagligen att jag är den viktigaste personen i hans liv och ger mig kärleksbevis så är jag fortfarande sårad och känner mig så sårbar och även arg på honom . Terapeuten säger att det tar tid att bygga tillit men det jag kämpar med är att förlåta och gå vidare - inte tänka tillbaka. Han valde mig, hon ville ha honom men han älskade mig- hon var bara en flykt .
Hon gav honom bekräftelse som jag hade glömt bort att ge.
Hann föll för det tyvärr .
Vi kämpar fortfarande med känslostormar men vi är snälla mot varandra .
Ibland faller jag och blir arg och gråter och känner mig så fruktansvärt arg på honom att han gjorde mig detta men vi som som försöker förlåta har valt den svåra vägen men vi får hoppas att det ger den utdelning vi vill ha- jsg älskar min man och vill ge oss denna chans trots hans felsteg .
Det som var väldigt jobbigt var att jag satt en hel natt och läste allt dem skrivit till varandra i 2,5 månad .
Ingen rolig läsning dock vet jag nästan allt.
Det känns verkligen som din man ångrar sig och visar dig med sina kärleksförklaringar att du är hans kärlek .
Det är otroligt komplicerat när man väljer att försöka förlåta efter en otrohet för man har sina ” hjärnspöken ” och tänker inte rationellt …
Här kommer ett första försök till svar som mest gäller själva otroheten och lögnerna.
Syftet är att föra resonemanget framåt och inte att bevisa något.
Din ursprungliga fråga gällde om förlåtelse är möjligt och jag tror att den är tätt förknippad med känslan hos dig som säger att du inte kan lita på honom. För om du inte kan lita på honom, så betyder det att han åtminstone i din värld, kan göra samma sak igen.
Därför börjar jag med att resonera om ärlighet och hoppas kunna återkomma med kompletterande svar med resonemang gällande förlåtelse och framtiden.
Han har ljugit för dig om viktiga saker under lång tid.
Otroheten i förra relationen var knappast något han glömde att berätta för dig lika lite som att han glömde berätta om otroheten mot dig 2018.
Reaktionen när du avslöjade honom tycker jag visar att han inte var beredd på att det skulle ske.
Hans erkännande har varit som en trappa. Först vet han inte vem hon är, sen känner han inte henne, sen har dom träffats, sen är hon trevlig, sen har dom kyssts, sen har dom haft sex (fast bara en gång).
Nio månader senare har han visst också kysst en annan tjej, på fyllan, i tidigare förhållande, sedan hade dom sex också, fast bara en gång såklart. (Minsta antalet tillfällen som man kan erkänna är ett, eftersom noll inte är någon gång alls och därmed inte går att erkänna).
Han har fortsatt att ljuga. Även om det bara är “små” lögner.
Det du skrivit tolkar jag som det klassiska “det var för att inte göra dig ledsen”. Alltså som att han försöker skydda dig. Men i praktiken har det precis motsatt effekt - d.v.s. du blir mer ledsen, mer stressad och mer trasig av att inte få veta. Därför är det snarare så att han skyddar sig själv mot obehaget att berätta.
Ville han undvika göra dig ledsen kanske han inte ens skulle varit otrogen.
Människor som ljuger gör det ibland som en försvarsmekanism. Det innebär att man inför sig själv även förnekar och rationaliserar sitt felaktiga beteende för att hålla borta skrämmande tankar, känslor och minnen. Det kan mycket väl vara så att hans rädsla för att förlora dig får honom att ljuga. Om han tränger undan rädslan för att förlora dig så finns det ju inget problem - eller hur? För att kunna tränga undan den behöver han ljuga eller förminska det som han gjort fel.
@BaraJag beskriver på ett bra sätt hur det går till att välja mellan lögn och förnekelse.
Om ärlighet är viktigast i relationen så tar man obehaget och berättar direkt, eller åtminstone berättar själv när man avslöjas. Om det viktigaste istället är att själv slippa ifrån obehaget så tar man steget och skapar lögnen. Därefter kommer rationaliseringen som då blir någon variant på temat “för att du inte ska bli ledsen”.
Efter den första lögnen behövs bara små löpande korrigeringar för att hålla borta upptäckten. Den som fortsätter att ljuga betraktar inte de små lönerna, som döljer den första lögnen, som aktiva handlingar.
Favoriten är säkerligen vita lögner. Han kan också undvika samtalsämnen. Eller så kan han få dig att själv dra egna felaktiga slutsatser genom att bara säga en del av det, som om allt kom fram, skulle avslöja något nytt. När du drar felaktiga slutsatser som passar hans lögn så låter han bara bli att rätta dig. Han kan då intala sig att han inte har ljugit.
Om man istället väljer vägen att vara ärlig i relationen, men ändå “råkar” vara otrogen, då blir man snabbt uppäten innifrån av samvetskvalen. Det beror på att handlingen inte stämmer med självbilden och det undermedvetna, som inte kan hantera lögner, ständigt signalerar att något är fel. Det yttrar sig i spänningar, trötthet, irritation, sömnsvårigheter eller t.o.m. muskelvärk i rygg eller nacke. Behovet att berätta blir ganska snart så stort att det inte går att fortsätta dölja det. Lögnen hänger liksom i luften och förpestar tankarna dygnet runt. Om man inte använder en försvarsmekanism som förnekelse, annullering eller dissociation, vilket alltså leder tillbaka till lögnen.
För den ärlige personen kan därför en engångshändelse vara lika svårhanterlig som upprepad otrohet. Och det kan vara lätt att börja ljuga även om man bestämt sig för “jag ska berätta när jag kommer hem”.
Om det vekligen var två engångshändelser (sic!), d.v.s. unika och mycket ovanliga tillfällen, och om han i övrigt varit ärlig i er relation, så skulle din man haft dessa kraftiga samvetskval.
Att han inte jobbat på försvarstalet, eller raderat sms-trafiken(?), tolkar jag som att han antingen är dum på riktigt eller att han faktiskt inte trodde att du skulle komma på honom. Han kände sig säker av någon anledning.
Att han inte planerade att berätta, d.v.s. han hade inget försvarstal (vilket framgår av första dygnets händelser i citatet nedan), så beror det antingen på att det verkligen var en engångshändelse eller så är det ett tecken på fler händelser som du idag inte känner till.
Det här är en röd flagga som säger att det finns mer att gräva i.
Om vi tänker oss alternativet att han inte förväntade sig att bli avslöjad så kan reaktionen vara ett tecken på att beteendet pågått länge. Alltså att han haft fler affärer, under lång tid, och aldrig egentligen behövt oroa sig över att bli påkommen av någon svartsjuk fru. Ett slags dubbelliv i perioder.
Det första dygnets reaktion kan tolkas som att det fanns ett så stort berg av lögner att han insåg att ert äktenskap var kört (vilket det ju egentligen kan antas ha varit eftersom han faktiskt varit otrogen).
Han förstod att du på något sätt hade klurat ut vad som pågick när du såg hennes sms men kunde inte riktigt förstå hur det gått till. Hur kunde du veta? Vad visste du? Hade du blivit tipsad kanske han undrade. Han visste inte heller hur mycket mer du skulle tvinga ur honom. Bättre då att fly än att bli avslöjade med andra synder. D.v.s. fler otrohetsaffärer och kanske affärer under lång tid.
Tolkningen av första dygnets reaktion kanske kan nyanseras om du berättar vad som gjorde att du skrev meddelandet till älskarinnan. Varför och hur du visste vem det var t.ex.?
Sammanfattning och kronologi, av vad jag uppfattat, så här långt:
- Han var otrogen i ett tidigare förhållande vilket inte avslöjades då.
- Han valde att inte berätta för dig om den tidigare otroheten.
- Han har varit otrogen mot dig.
- Han hade inga planer på att berätta för dig när du avslöjade honom.
- När du “tvingade” honom att erkänna, så kom erkännandet som en trappa.
- Den direkta reaktionen, efter första dygnet, blev att fly.
- När det lugnat ned sig, och du inte hade genomskådat mer, ville han tillbaka till dig.
- Han har inte kommit med några spontana berättelser om händelser eller kompletteringar i efterhand.
- Eftersom du bara känner till en händelse börjar han istället justera innebörden av den. För att “skydda dig”.
- Otroheten i tidigare förhållande, som inte rör dig, kom i dagen orimligt sent (månader senare).
- Erkännandet om otroheten i det tidigare förhållandet verkar också ha kommit som en trappa.
- Betydelsen av otroheten i tidigare förhållandet förminskas (det var en fyllegrej).
Tolkning och analys
Jag ser det som att han inte hade planerat att berätta något av detta själv och att han efter avslöjandet inte heller velat bidra med mer själv om du inte ställt specifika frågor.
Att han kan vältra sig i ånger och skuld tar väl egentligen mest bort fokus från frågan vad han mer har ställt till med. Det beror på att han då kan bestämma själv vad han ska vältra sig i, och därigenom styra din misstänksamhet mot sådant som du redan vet. Mer versioner av samma information.
Att han överöser dig med kärleksbetygelser kan också vara en taktik för att dränka dialogen er emellan även om dom är sanna just nu. Varför inte testa att överösa dig med sanningar istället?
Att han överlag beter sig klängigt mot dig är ett normalt beteende hos en man som tror att han kommer bli avvisad. Det är bara ett naturligt gensvar som triggas och säger inte så mycket om vad han tänkte när han började vara otrogen.
Ett ganska vanligt tecken på en pågående affär är annars smusslande med telefonen och sociala medier. Men du beskriver istället att du varit medveten om att han haft mycket kontakter och gillat kvinnlig uppmärksamhet. Du har accepterat det och han har därmed inte behövt vara så diskret eller försiktig eftersom du inte lagt dig i.
När lögner döljs med fler lögner, och när det inte kommer fram mer än just det som efterfrågas, då finns det i min mening alltid mer som dolts. Det enda logiska, om han vill reda ut situationen, är du avkräver honom 100% ärlighet och spontan berättelse. Utan undantag och utan kompromiss.
Att han överlämnat sina lösenord till dig är inte samma sak som ärlighet.
Om jag utgår från mig själv så har jag flera telefoner (bl.a. på jobbet) och flera “identiteter”. Inte för att jag döljer något utan för att jag håller isär arbetsliv, privatliv och föreningsaktiviteter. Dessutom har jag flera jobb. Jag skulle kunna lämna ut en komplett jobbidentitet, inklusive telefon, dator och lösenord, utan att något särskilt skulle avslöjas om mitt liv utanför jobbet. Samma sak med mina privata konton och telefoner.
Om jag dessutom skulle ha något att dölja, för att jag levde ett dubbelliv, så skulle det vara enkelt att framstå som ärlig genom att bara lägga över ansvaret på motparten att undersöka - här, varsågod! mina lösenord! nu vet du allt! säg till om du vill ha mer! (påminner om försvarsmekanismen som kallas förskjutning).
Min slutsats
Du kan egentligen inte hantera frågan om förlåtelse eller om ni ska gå vidare, på ett vettigt sätt, innan du vet ifall han är ärlig och om han haft fler otrohetsaffärer. Ja, du kan ju välja att avbryta relationen men jag har utgått från att du vill få det att fungera.
Först spontan och fullständig ärlighet, sedan beslut om framtiden. Annars blir det limbo tills någon tröttnar och därefter ett jobbigt avslut.
Hoppas du tar allt ovan med en nypa salt och har förståelse för att jag bara sett din version och bara det du skrivit här.