Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

När vet man att det är dags att ge upp? (långt)

Hej…

Jag har precis blivit medlem här och skriver mitt första inlägg i hopp om att få råd/vägledning eller någon med liknande erfarenheter.
Jag är pappa till tre söner, och lever nu i en relation (gift) med hon som är mamma till mina två yngsta på 2 och 4. Jag har tidigare ensam vårdnad om min äldsta på 13 och har haft det i snart 6 år. Hans mamma bor inte i närheten och umgänget har varit väldigt sporadiskt med anledning av missbruk (tabletter) kriminalitet, fängelsestraff och ett ganska dåligt mentalt hälsotillstånd.

Min nuvarande partner har jag haft en relation med i 9 år. Saken är den att vår relation bara blir sämre och sämre. Vi har inte haft ett samliv på över 4 år, inte haft sex på över 1…
Jag är en person som uppskattar fysisk kontakt i en relation. Om det är kramar, en strykning över ryggen, en kyss eller en önskan om att vara nära spelar inte nån roll… och jag har förståelse för att tiden med småbarn inte är en period där sexlivet står i centrum.
Men detta är bara en av många delar. Jag bemöts nästan dagligen med arrogans, nedlåtande kommentarer om mig eller om tonåringen. Jag tillåts egentligen inte ha ett eget liv med vänner, eller för den delen göra saker själv. (är en friluftsintresserad typ). Jag tillåts att göra saker själv om jag gör det efter att barnen somnat… som får till följd att jag i perioder står i garaget och bara får ett andrum… men oftast med babycallen med… med motiveringen att “du är mycket bättre på att få dem att somna igen”…
Samma sak är det egentligen med renoveringsarbeten i huset… det gör jag som regel mellan 20-23 på kvällarna…

Jag står alltid upp först med barnen… eller alltid är inte helt sant. På min födelsedag och på farsdag så går jag inte upp först. Jag lagar 99% av alla middagar, lagar 100 av alla frukostar till barnen, Är alltid den som tar ut barnen och leker med dem, om det är båda eller bara den yngsta.
Jag tillåts egentligen inte göra nåt med min äldsta son annat än i korta ögonblick när de små sover och min fru sitter i soffan.

Jag har försökt att ta upp några av delarna med henne, men får det bara vänt emot mig och får då skit kastat på mig för nåt annat, eller en väldig massa frustration över tonåringen.
Jag har fått med henne till parterapi två gånger (efter mycket om och men) men då låter hon som bästa eleven i klassen och sen när vi kommer hem så är det ingen vilja att försöka ens.

Jag har det sista året (när hon har blivit förbannad på nåt…) fått höra att “då kanske det är lika bra att vi skiljer oss… så kan du flytta tillbaka till ditt ex,” “dra åt helvete din jävla idiot” etc… jag har väldigt mycket tålamod, framförallt med barnen… men också med henne… men blir arg och visar det när vi blir osams. Detta får oftast effekten av att hon inte klarar av att hantera det och går fullständigt i lås… listan kan göras väldigt mycket längre…

Jag är numera likgiltig. Jag kommer på mig själv att längta efter att hon ska vara borta hemifrån (något hon alltid får om hon vill… om det så är resor, möta vänninor eller annat)… jag är mer harmonisk när jag är själv med barnen, och trivs bättre.

I hennes sällskap så har jag slutat berätta om arbete eller annat, för jag får bara kommentarer eller hennes förslag på hur jag borde göra…

Det kan läggas till att hon generellt är: ganska självupptagen, favoriserar 4-åringen, har ett stort kontrollbehov, tål absolut inte någon form av kritik, kan bete sig som en omogen tonåring både mot mig och alla barnen…

Jag fick en gång höra av en kollega " Det är aldrig nån som kommer tacka dig för att du inte prioriterar dig själv"…

Jag vill absolut inte har det så här längre. Men jag tänker på barnen. Alla tre. Jag tänker på det stigma det skulle innebära att inte bara ha en krossad relation bakom mig, men två…

2 gillningar

Du har svaret selv:

Dette er ditt minste problem. Hvem skal dømme deg? Hvem har den retten på sin side? Det er ditt liv. Din kone skal ikke rakke ned på ditt eldste barn, du må skåne hen for det! Stakkars unge.
Dine barn trenger en harmonisk, rolig og lykkelig pappa som er tilstede, ikke en pappa som lider og blir rakket ned på av mammaen. Dersom en forelder ikke er et positivt innslag i livet til barn/a så skal ikke den forelderen være der fulltid. Vær din egen bestevenn nå, og få det livet du ønsker deg med barna dine.
Les det du selv har skrevet.

Ønsker deg masse lykke til og sender styrkeklemmer :hugs: :hugs:

1 gillning

Barn mår inte bra av att bo med föräldrar som håller ihop en destruktiv relation enbart för deras skull, det är jag ganska säker på.

Sedan tror jag att du överdriver stigmat. Jag har två krossade relationer bakom mig (okej, bara en med barn) och känner mig inte det minsta stigmatiserad. En av mina närmaste väninnor har tre barn med tre olika fäder och lever nu som singel. Det går utmärkt, och om någon eventuellt har synpunkter på den saken så är det deras bekymmer.

Det är inte längre särskilt sällsynt att människor har flera uppbrott bakom sig, så det väcker inga större reaktioner hos omgivningen.

Det finns helt enkelt ingen anledning att stå ut med ett sånt här liv. Inte i Sverige idag. Om du är ensam, kan du skapa ditt och barnens liv precis som du vill ha det. Det är en jäkligt skön känsla, ska jag säga.

1 gillning

Behöver du verkligen någon som talar om för dig när du ska lämna en icke fungerande relation?
Det bet du redan!
Du klamrar dig fast för barnens skull och vad får de då för bild av hur vuxna är mot varandra? Just nu är ingen av er bra förebilder för era barn om jag får vara så ärlig.

Din kollega som sa att ingen kommer att tacka dig för att du inte prioriterade dig själv har rätt!

Ska barnen må sitt bästa måste föräldrarna må sitt bästa också!

1 gillning

Hej,

Du är inte ensam. Jag känner så väl igen mig i din historia. Hur du tänker, vad du oroar dig över och hur du tillåter dig att behandlas på ett sätt som inte är ok. Jag vet inte om du har skamkänslor, det hade jag. Jag är en en stark och driven tjej, jobbar som chef och därmed hanterar mycket press och svåra situationer. Att inse hur jag lät mig behandlas i relationer väckte mycket skam, jag ville inte heller att andra (familj, släkt och vänner) skulle veta hur illa det var.

Jag har separerat två gånger med barn. Första separationen var från barnens pappa, då var flickorna 2 och 4. Samma år då jag separerat träffade jag en man, vi dejtade och väntade länge tills vi lät barnen att träffas, köpte hus och började bonusfamiljslivet. Vi levde ihop kanske 5 år och även om bonuslivet kan vara lite trixigt, fann jag inte det svårt. Det var hans beteende mot mig som var problemet, han tog ut sitt mående på mig och ville inte ta emot hjälp trots att jag såg hur deppig han blev och hur nära han var att gå mot väggen. Till slut blev han så klart utbränd, kontrollerande, svartsjuk osv. Så här efteråt ser jag tydligt hur små elakheter i vardagen gradvis gick över till psykisk misshandel. Jag var nära att ta livet av mig, så illa blev det.

Du frågar om det går att separera två gånger med barn och jag säger ja. Jag vågar inte ens tänka på hur livet blivit om jag fortsatt vara kvar i min dåvarande relation! Jag hade inte ens insett hur barnen drabbades då jag var så upptagen med att fixa allt, se till att allting flyter på, inte vara i vägen, försöka se till att alla mår bra (förutom jag).

I dag har vi en fungerande kontakt (det har gått 2 år sedan separationen i augusti). Mina flickor träffar hans son och flickorna kallar honom fortfarande “bonusbror”. Han var och är en fantastisk pappa så mina flickor kan få stöd och råd av honom t ex vid matteläxor. Jag och han har en helt ok relation, jag håller honom på avstånd men idag kan vi ses över fika eller kortare middag. Mer kontakt kan fortfarande väcka ångest och oro hos mig, men jag är glad över att det fungerar bra för barnen, det är det viktigaste.

Det mina flickor önskar är att slippa ytterligare avslut. Så jag har lovat mig att jag inte går in i t ex samboliv eller sådant om jag träffar en partner med barn. Jag dejtar och vill gärna hitta någon att leva med, men inte på barnens bekostnad. Jag ser att det finns många andra sätt för mig att ha en partner, jag måste inte börja leva bonuslivet igen, det vill varken jag eller mina flickor. De blir snart 12 och 10.

Jag skickar massor av styrka till dig. Glöm inte att du är barnens viktigaste person och ditt välmående både syns och märks! Börja ta hand om dig, se till att du mår bra, då ser även dina barn att varje människa räknas. Om dina barn varit i din situation, hade du gjort ALLT för att rädda dem. Se nu till att rädda dig själv, oavsett vad det innebär!

Stor kram!

3 gillningar

Tusen takk, som du sier, var min egen bestevenn…

1 gillning

Tusen tack för utelämnande och insiktsfullt svar. Det är som du säger, försöka att ta hand om alla och allt, och försöka balansera livet på bekostnad av den jag är och den jag vill vara. Jag känner att jag liksom inte kan vänta ut det på bekostnad av mitt äldsta barn när han är i en ålder då han behöver det mest. Han har ingen annan än mig, och jag är rädd för konsekvensen av hans bild av en fru/mor är genom situationen vi befinner oss i.

En del av problemet är ju att den relation som var så fin mellan dom är som bortblåst… det finns knappast glimtar av det kvar.
De små barnen kommer anpassa sig, och lära sig det nya livet om jag tar klivet (vilket jag nog inte har nåt alternativ till)… det viktigaste de har är att de får föräldrar som har det bättre med sig själva.

Jag är säker på att jag klarar av att snurra runt 3 barn i familjelivet, men är inte så säker att barnens mamma kommer göra det, och är rädd för att hon försöker flytta med dem upp till där hon är uppväxt (6h bort)… men det får i sånt fall bli ett senare problem.

Tusen tack igen !

2 gillningar

Precis som du skriver, du kommer förstås hantera den situationen hur bra som helst! Vågar faktiskt säga att säkert bättre än nu. Tipsar om att lyssna på “Bakom fasadenpodden” avsnitt “Känslomässigt medberoende”. Det diskuteras en hel del om vad medberoendet är och hur den påverkar alla, både personen som är medberoende och de övriga. Jag har uppfostras till att serva och hjälpa andra men det är först när jag satte mig själv och mitt eget mående som det viktigaste då den äkta livsglädjen kom fram. Det handlar inte om så stor förändring utan jag prioriterar min träning (gym/löpning varje dag) samt att jag systematiskt jobbar med mental styrka. Med andra ord, det är mitt mindset som jag förändrat.

Fördelen med att barnen ser sin förälder glad och lycklig är att barnet också lär sig hur viktigt det är att prioritera sig själv. Jag vet att min äldsta dotter är en “people pleaser” så jag jobbar mycket med att hon ska känna efter sina känslor och tankar och stöttar henne att våga ta fram sin egen vilja.

Tipsar om att inte vänta med att börja prioritera dig, kanske inte helt lätt i den här situationen, men något kan du alltid göra!

Allt gott!

2 gillningar

Jag blev också väldigt tagen av ditt inlägg, mycket för att jag känner igen mig i det här att kämpa, kämpa, kämpa, och till slut undra, hur länge ska jag kämpa, när når man egentligen sin gräns.

Jag lämnade en destruktiv relation i höstas. Vi har vår historia (har en tråd: Skiljas från någon som inte mår bra). Det jag vill skicka med dig att även om man vill väldigt mycket och kan tänka sig att göra allt, precis allt, så kommer man till slut till en gräns, där inte bara sinnet säger stopp, utan också kroppen. Och det kan komma hastigt. Man kan tänka att man orkar hur mycket som helst, men man gör inte det.

Jag pressade mig själv så hårt att jag till slut började få panikångestattacker, och började må riktigt dåligt. Men tack vare att jag fick en insikt om att det inte var hållbart längre och att jag blev medveten att min gräns faktiskt var nådd, och att det var helt ok, så lyckades jag lämna relationen. Hade jag fortsatt, så hade jag varit sjukskriven idag, och barnen hade haft en mamma, som inte kunde ge dem någon glädje, lugn eller trygghet.

Jag oroade mig också mycket för hur barnen skulle ta det. Vi har tre barn tillsammans. Fr a de två äldre barnen frågade mig innan jag själv var medveten om att det var dags att bryta upp, om vi skulle skiljas. När jag väl började prata med min exman om situationen (vi gick i familjerådgivningen hela våren), blev det bara värre. Han blev än mer skuldbeläggande, det kom fler och fler kommentarer om allt jag orsakar och hur dålig jag var som skulle bryta upp familjen och en man som inte var riktigt frisk.
Detta var det som barnen for allra mest illa av har de sagt själva. De har inte en gång sedan vi gick isär, frågat eller bett om att vi ska flytta ihop igen. Tvärtom har de sagt att det är skönt att det inte är några bråk längre.

De två äldre barnen hade hög skolfrånvaro under förra året, mådde psykiskt dåligt. Den äldste sonen har haft en massa magont, utvecklat tvångstankar osv. Efter att vi flyttade isär, har detta inte förekommit hos honom. Förra terminen fick jag höra från både skolkurator och lärare att de var oroliga för min dotters mående. Vid utvecklingssamtalet häromveckan sa läraren att hon verkade gladare, hänger med mer i skolan, och är tillbaka på banan. Vid ett tillfälle öppnade hon upp för sin klass om allt tufft som varit senaste åren, hon sa efteråt att det kändes jätteskönt att vara öppen med det.

Det har varit en lång resa, och kommer vara en resa framöver, men genom att våga fatta ett beslut där du står för dig själv, där du är ärlig mot dig själv, där du står upp för det du tror på, att du finner och lyssnar till ditt egna värde, då kommer du också ge detta till dina barn, jag lovar dig.

Det jag vill skicka med dig också är att du behöver omge dig av människor och göra aktiviteter som stärker dig i denna process, för utifrån vad jag läser i ditt inlägg, t ex att hon inte tål någon form av kritik, så finns det en ganska stor sannolikhet att just en lämna-process kan bli tuff, att det kan komma skuldbeläggande kommentarer osv. Du behöver rusta dig för det, vara fast förankrad i dig själv, och hela tiden ha med dig, varför du gör det du gör, vad du tror på och vart du vill komma. Det har hjälpt mig igenom min process.

Vi är många här som finns som stöd.

All styrka! :heart:

4 gillningar

Angående oro för barnens framtid, där känner jag också väldigt väl igen mig i. Ta all hjälp du kan få för att få stöd i att fokusera på “barnens bästa”, t ex hos kommunen. Jag rekommenderar att inte vänta för länge med det, utan att du kan känna att du liksom har stöd längsmed vägen. Det betydde mycket för mig, att bara känna att jag har ett stöd.

2 gillningar

Tusen tack @Masai

Tack för stödet och goda inspel!

Det är märkligt, och kanske är det vad som får mig att tänka och älta i huvudet, att som igår så blev jag så frustrerad av att bli pratad till på ett ikke-ok sätt, raljerad med och bara bli bemött med oförskämdheter att jag bara skrek rakt ut i bilen när jag satt själv och åkte för att hämta på förskolan…

det är också väldigt intressant det du säger om kroppen… jag har alltid tränat mycket (har kunnat göra det genom arbetet) men har svårt att hålla det uppe som det är nu… både för att jag blir bemött med elakheter om jag rutinmässigt skulle vara hemifrån, om det så bara är någon timma… och för mig så är träning rutinbaserat…
och det du säger om kroppen är en riskfaktor… jag försöker tackla att ha svårt att somna med att jag håller mig igång 18-19h varje dag… sitter väldigt sällan ner med henne vid tv’n (hon sitter ändå bara och ser på sin ipad/telefon/tv…) och jag vet att jag får en mental paus när jag är igång… och samtidigt somnar jag fortare. Blir oftast en kombination av husarbete, jobb, och lite “hobby” om jag har tid…

1 gillning

Ja, det finns ganska tydliga signaler på att läget inte är bra, att det kommit långt. Och de ska man lyssna på.

Jag har t ex alltid gillat att åka t plantskolan och köpa nya blommor till trädgården, eller gå i mataffären för att planera ngt gott. Det blev till slut där jag kunde släppa loss min kreativitet, för jag möttes också ofta av kommentarer om jag skulle träffa och göra saker med mina vänner eller familj, eller kanske dansa, som också varit stora intressen, så till slut slutade jag göra det. Men att vara i trädgården eller laga mat, det var ju ok.
Men till slut tappade jag lusten för det. Jag började tänka, för vem gör jag det här egentligen. Kände ingen stimulans i det alls, det var inget roligt, fann ingen glädje ens i det. Rabatter började växa igen, och maten blev enformig och tråkig.
Så jag känner verkligen igen mig i det du skriver.
Men när man väl ser de där tecknen, då bör man lyssna till dem.:pray:

1 gillning

Der där är alldeles för sant, det är vi många som har fått erfara.

Att bryta upp från någon tillhör det svåraste som finns, men det kan också bland vara det viktigaste vi kan göra.

Om jag förstått ditt inlägg rätt finns det inte mycket kärlek kvar från din sida, och kanske är det därför inte känslor utan mer rädslor som håller dig kvar?
Kanske rädsla för det okända, eller för ensamheten, eller för att krossa kärnfamiljen eller (som du skriver) ha två avslutade relationer bakom sig och barn med flera kvinnor.

För mig fanns det många rädslor som fick mig att stanna i dåliga relationer alltför längre. Men till slut måste en rädsla övervinna de andra, nämligen rädslan för att svika sig själv och sina barn.
För varje dag som går har du ju på ett sätt svikit dig själv, för du förtjänar bättre. Hennes beteende mot dig är inte acceptabelt, och jag har svårt att se hur hon någonsin skulle kunna ändras

Så ja, jag skulle säga att det är dags att ge upp relationen. Men inte dags att ge upp om ditt liv och din framtid

2 gillningar

Tusen tack för ditt svar och goda ord.
Det finns en kärlek, men som det är nu så är den kärleken mest baserad på att hon är mor till två av mina barn… älskar jag henne? Det vet jag inte längre…
det är nog rädslan att lämna som styr mig… jag är inte rädd för att leva utan henne utan har snarare en längtan efter att inte behöva gå med stundtals ganska stor klump i magen, eller inte behöva hålla igen på att vara mig själv, eller få säga min egentliga mening… eller behöva vara stressad över att ta upp saker med henne. Men rädslan att lämna är mer för situationen som kommer efter, rädsla för vad som händer med henne… hur kommer hon agera… jag har ju en milt sagt dålig erfarenhet i bagaget där jag fick slåss för allt vad jag kunde för att rädda min äldsta son… likaså var upptakten till den separationen en lång, krokig väg där vi försökte flera gånger få det att funka… men dessvärre ser jag nu att till trots för att de är helt olika människor så har de karaktärsdrag som är desamma…

Usch, dubbelusch. Dubbetl, för jag känner så väl igen mig.
Jag önskar att min vilja om trygghet för barnen och mitt månande om min exfru och min övertro på hennes ord inte hade fått mig att skjuta upp det oundvikliga.
I stort är min historia väldigt lik din.
De sista fem åren var en katastrof, där hennes dåliga psykiska mående tog död på allt.
Tyvärr på bekostnad av våra barn, framför allt den äldste som hon drog med sig ner i en spiral av “tycka synd om sig själv”.
Jag gjorde allt hemma, medan hon bara klagade, sittandes i sin tv-soffa, för “dålig” för att orka med att arbeta.
När jag försökte prata med henne fick hon det till att jag var den elaka som inte kan ge henne stöd.
I slutet eskalerade det med ett missbruk och väldigt stora ekonnomiska konsekvenser.
Efter skilsmässan var allt först bra, plötsligt kunde hon arbeta heltid som chef, hon träffade en ny man mm.
När jag träffade en annan kvinna brakade helvetet igång på riktigt.
Då ägnade hon hela dagar åt att skicka hatsms, ljuga ihop historier inför bekanta, ljuga för socialen, som fick flera orosanmälningar om henne mm.
Sen efter drygt ett år gick hon bort.
Barnen är inte återhämtade, de är skadade, men den yngste pratade nyligen om att det var det bästa som kunde hända, för nu har de lugn och ro, det går att planera och de slipper oroa sig.

Så vad det lärt mig är att om personen inte är villig att lyssna är hen inte heller villiga att ändra sig. Då går det inte att “vinna” i en sådan situation, det kommer aldrig bli bra, utan skada allt och alla i närheten.
Det enda du kan göra är att minimera skadorna och dra dig undan från henne.
Om hon verkligen vill och kan, så kan ni reparera förhållandet längre fram.

Lycka till!

4 gillningar