Vi har varit tillsammans sen vi var 13 år. Vi är 42 år nu. 2 barn på 16 och 18.
Jag har velat gå ifrån honom i så många år men jag har inte vågat. Jag vet ju inte om något annat sätt att leva.
De senaste åren har jag jobbat stenhårt med mig själv och min självkänsla. Jag har tänkt, vridit och vänt på vårt förhållande. Och jag har kommit fram till att jag inte vill leva det här livet. Just nu känns det som att jag ljuger honom rätt upp i ansiktet eftersom han tycker att allt är ok.
Han borde verkligen ana ugglor i mossen för jag vill inte ta i honom och inte ha sex. Han vill inte heller ha sex så det är inte ett så stort problem. Men varför försöker han inte skärpa sig ? Han sitter framför datorn 24/7. Hjälper inte till hemma. Äter upp barnens mat, köper pizza för barnens pengar. Blir så arg!!
Vår ekonomi är totalt åt helvete!! Så jag har inte en chans att ta en lägenhet. Vi har inte ens pengar till mat. Och det är min käre make som har sett till det. Och såklart jag själv som tyst har gått med på det.
Första tanken till varför han inte “skärper” sig är att han nog inte mår så bra han heller och det är hans sätt att fly. Vet inte men i mitt fall så blir man ju inte så trevlig heller utan gnäller och tjatar på allt som man tycker är fel.
Har ni gått på rådgivning eller har du pratat något om det med din man? Man ska nog inte förvänta sig att någon bara ska förstå eller ana något, ens parter kan ju tycka att det är rätt OK ändå.
Jag känner igen mig i er. Jag hängde oxå ihop med min man mer än halva livet - något som vi båda blev så bekväma i att censur och värdighet till viss del försvann. Till slut stängde han inte ens skåpluckorna efter sig i köket, och då jag gnällde på det & på annat, så lade han på sig sina bygghörlurar för att slippa höra knarret.
Outhärdligt och draget till sin spets.
Hade vi inte skilt oss för tre år sedan hade 2013 ännu känts som igår, eftersom alla dagar liknade varandra.
Men:
Skilsmässan blev ändå förvånansvärt, överraskande, chockerande tung.
Så ni som oxå varit ihop så länge får kanske förbereda er på samma sak. Att själarna blivit så ihopväxta att man nästan dör då de ska slitas från varann.
Som då gamla mänskor i par dör strax efter varandra, av sorg, myt eller ej… Efter det här förstår jag ändå den processen.
Jag har velat gå på äktenskapsrådgivning i många år men han har vägrat. Så jag har verkligen försökt. Tjatat, gnatat, varit tyst, gett med mig. Inget funkar. Uppenbarligen så har vi inte samma värderingar och förväntningar.
Det kommer nog att bli otroligt tungt som du säger Christina☹️
Det känns som att jag ljuger för honom när jag inte säger som det är. Men jag kan inte säga det än. Måste få ordning på hur jag ska överleva först. Samtidigt som det känns fult att bara släppa bomben. Jag vill skiljas så ”snyggt” och snällt som jag bara kan. Men det är nog omöjligt när man gör någon ledsen
Menar du allvar med att du vill skiljas både “snyggt och snällt” så får du nog tänka om och överge tanken på att du ska kunna fortsätta och kratta manegen klart för dig själv i tysthet… och först när du har allt klart för egen del så släpper du bomben och ställer honom inför fait accompli.
Det är verkligen så långt man kan komma från både snällt och snyggt. Troligen inte vad du vill höra, men inte desto mindre sant.
@cissi - håller med Noomi. Ni har varit gifta i 30 år, gör inte detta bakom ryggen på honom. Se till att han får vara med i den processen, serverat inte ett färdigt beslut.
Måste också hålla med ovanstående. Om du läser lite här i forumet ser du snart att det är en av de saker som ger mest ilska och besvikelse. Att ställas inför faktum utan chans att påverka.
Tack för era svar, de ger mig viktiga saker att fundera på. Men jag måste nog klargöra vad jag menar med snyggt och snällt. Som vissa nog tycker är en självklarhet och andra inte.
Att inte prata skit om honom inför mina barn och andra.
Inte bara se allt dåligt utan se vilken fin tid vi har haft tillsammans och att han får veta det.
Att han får så ordentliga svar som jag möjligt kan ge om varför jag vill gå.
Andas, prata med lugn röst och inte brusa upp och skuldlägga den andre. Jag kan ha temperament.
Det kommer att läggas till fler saker till den listan pö om pö. Som sånt ni säger här. Men jag tycker att jag har gett honom så många chanser, haft så många diskussioner genom åren men han visar inget intresse till att varken mötas på halva vägen eller finna någon annan lösning. Det känns som att jag har kommit till vägens ände nu. Jag förstår vad ni menar med att ge honom en chans att påverka beslutet. Men är det inte det jag har gjort gång på gång i många år?
Jag tog upp denna diskussion för ca 5 år sedan och frågade om hur hans tankar var på om vi skulle gå åt skilda vägar. Då svarade han att han skulle göra mitt liv till ett helvete! Eftersom barnen var mindre så släppte jag ju den tanken och diskussionen. Så han har vetat länge vad jag har tänkt på. Men det känns som att han har kontrollen på mig och vet att jag inte ska någonstans eftersom han sa så.
Har jag gjort tillräckligt mycket för att han ska ha haft chans att påverka detta beslut? Jag tycker nog det. Eller tänker jag fel?
Det är bara du som vet hur ni har det. Jag tror att mitt ex blev lite överraskad när jag till sist genomförde skilsmässan. Jag hade helst sett att det varit ett gemensamt beslut. Under minst tio års tid hade jag försökt ta upp saken till diskussion. Hon sa hon tyckte vi hade det bra. En vända hos familjerådgivningen, två hos familjeteamet. Efter den första vändan hos de senare sa jag att jag ville skiljas men hon ville fortsätta försöka så då gjorde vi det. Ändå verkade komma som en överraskning.
Hon kunde tydligen inte ta in vad jag försökte kommunicera.
Lever du i en relation där du har anledning att misstänka att din partner kan komma att hämnas och skada dig och barnen - tror mig ha läst ett och annat fall där ett ex/ blivande ex har använt fysiskt våld mot sin partner - skulle jag säga att det vore en dum idé att allt för tydligt markera att du tänker lämna honom. Allt för många barn får växa upp utan mor därför att deras bioligiska far blivit syrak för att modern lämnat honom.
@Cicci - min tanke är, i likhet med de senaste inläggen, att ge en sista chans att vara delaktig.
Men i mitt huvud handlar det om att ställa saker på sin spets: att helt enkelt ställa ultimatumet: "Följ med mig på rådgivning eller lämna mig. Jag pallar inte mer."
Du visar att vägs ände är nära, du ger honom en sista chans att påverka någonting alls (som dessutom är väldigt transparent), och du kommer kunna gå med huvudet högt.
Och sen gör du så klart allt det andra du skriver - det är bra grejer du har i tanken.
Jag vill bara poängtera å det starkaste att jag på inget sätt menar att han måste/bör ges ytterligare chanser att påverka ditt beslut.
M E N vill du fortsätta att vara den schyssta person som du tänker att du är eller har har ambitionen att vara så behöver du vara ärlig med var du/ni står när och nu, istället för att i tysthet göra alla förberedelser klara för att sedan droppa bomben när du redan står med ena foten utanför dörren och bara kan lämna nyckeln och promenera iväg till annat/eget boende etc. Ska man vara schysst så kräver inte det (som jag förstår er situation berättad från din horisont), enligt min personliga uppfattning, att han måste/bör/ska ges någon ytterligare chans att påverka själva beslutet. Men i schysst ingår att han ges samma chans att få vara delaktig i både den egna och er gemensamma process som det innebär att skiljas.
Jag har försökt och försökt de senaste 5 åren att få allt bra. Hur många chanser ska han få? Är det schysst mot mig? Nu har jag verkligen samlat ihop mod igen. Att nu ska han inte få hota mig, hans makt är över. Vad han kommer att hitta på när jag levererar detta vet jag inte. Men jag har tagit reda på lite skyddsåtgärder
Jag går också hos en kontaktperson hos individ och familj på soc. Är det en sådan person du har träffat Rulle? Hon är som en kurator sänd från himlen. Min livlina just nu. Han har varit med flera gånger till henne men han sitter bara och surar och suckar. Det är ju så att jag skäms över hans beteende. Så även där har jag försökt att ta upp viktiga saker till diskussion med en tredje part närvarande.
Vi fick olika läxor. En var att vi skulle säga en komplimang/något snällt till den andre varje kväll. Inte så svårt eller hur? Han vägrade! Varför skulle han göra något sånt dylikt när han hade sagt så många fina saker genom åren. Så nu fick det räcka med det.
Han har blivit ombedd att laga mat till barnen. Men istället så lagar han mat bara till sig själv, köper pizza eller äter upp barnens mat som jag har fixat pt dem😡Jag är så trött på hans egoism!
Mina känslor för honom är iskalla och har varit länge.
Jag är rädd för hans reaktion , om han blir arg. Känns som att jag tippar på tå. Jag vill säga rätt saker på rätt sätt så att jag gör det på ett sätt som är bra för oss båda.
Imorse ringde han och nämnde den brillianta idén om att låna 100 000kr på 10 år så att vi skulle kunna leva lite bättre. Jag blir ju mörkrädd! Lyxfällan nästa! Antingen så har han ju skygglappar på hur vårt förhållande mår, eller så vill han binda mig till sig genom att ta ett nytt lån. Jag vet inte. Jag sa givetvis tvärnej.
Ok, men då har du redan involverat honom. Ni har gått och pratat med en rådgivare, men han vill inte dra sitt strå till stacken för att förbättra och förändra relationen. Har ni pratat om skilsmässa? Använt ordet skilsmässa eller separation? Det bör ju inte komma som en överraskning, men man vet ju aldrig. Som du beskriver det verkar det som att han kan bli arg om han inte alls förväntar sig att det kan bli tal om skilsmässa. Jag hade nog tagit upp det när ni är hos rådgivaren i så fall. För att skydda dig själv, och få hjälp med att hantera hans reaktion.
Nja, den vi träffade gemensamt jag och mitt ex var först kommunens familjerådgivare.
Sedan flyttade vi till en annan kommun. Där träffade vi familjeteamet (två pers). Till slut sa de att de hade nått vägs ände och inte kunde hjälpa oss. Något år senare kontaktade vi familjeteanet igen, då fick vi träffa två nya och begränsat till fem samtal. När jag sedan såg hur vår tonåring och mitt ex drogs ner på lågstadoenivå där tonåringen uppträdde som den äldre och mitt ex som den yngre och jag insåg att enda sättet att visa tonåringen hur ett hem ska skötas och införa rutiner som fungerar var att sparka ut henne. Nu efteråt säger vår tonåring att det skulle jag ha gjort för länge sedan. Inte utan att jag håller med.
Det här går inte så mycket längre. Hela min själ skriker skilsmässa. Men jag vill inte såra honom. Men det är ju oundvikligt att inte göra det. Hur ska jag orka säga det? Han märker ju mitt avståndstagande. Jag antar att samtalet kommer när vi minst anar det bägge två. Att han frågar mig om jag är trött på honom, eller om jag, gud förbjude, är arg på något.
Ja du kommer att såra honom. Ja du kommer att känna dig som en bov en förrädare men ju längre du skjuter på det desto värre blir det. Jag vet inte hur han kommer att ta det, konstra, bråka - somliga äf trygghetsnarkomaner som inte bryr sig ett skvatt om sin partner så länge de har någon som tar hand om dem/ finns för deras behov. Ta tag i och gör slag i saken. Rädda dig själv och det som räddas kan.
