Funderar på en sak … vad kan man egentligen förvänta sig av ett äktenskap efter x antal år ifråga om känslor och engagemang?
Jag lever i mitt andra äktenskap, som nu (liksom det första) har varat i femton år. Vi lever mest som vänner; inga starka känslor, inga ups-and-downs, allt är bara … liknöjt. Inga gemensamma intressen men heller inget vi direkt bråkar om eller som stör. Men allt oftare kommer känslan till mig: ska det inte vara mer än såhär? Kan man egentligen inte önska mer efter femton år och tre barn än att vara just sams? Jag hör själv då jag skriver att jag låter krävande och kritisk, men jag fylls mer och mer av en stor tomhet när jag tänker framåt. Allt oftare kommer tanken på skilsmässa för mig, men på ett sätt känns det väl drastiskt eftersom ju egentligen inget är ”fel”. Förstår ju att man inte kan vara förälskad år efter år, men ska det verkligen vara såhär … tråkigt? 
Ja, ni förstår säkert hur jag menar. Tar gärna emot lite kloka tankar och input kring detta.
Det är väl vad man gör det till? 
Jag tänker att båda behöver ha ett eget liv också. Intressen, vänner, hobbys etc. Att ha ett lugnt och tryggt “tråkigt” hem är väl inget fel i sig om båda är nöjda. Men sen måste båda också jobba på att hålla det intressant.
Jag vill absolut inte se på mitt äktenskap så….
+20 år ihop och tre barn.
En rejäl kris för fem år sedan som gjorde att jag hamnade här på forumet. Vilka ”lows” men också vilka ”highs”, en sådan total kris, men också närhet igen och så mycket känslor.
Men visst, det är jobbigt att vara i det hela tiden så visst har det stabiliserats igen, men jag tror att vi är mer rädda om varandra nu.
Numera lunch-sex när vi jobbar hemma, när hemmavarande barn är i skolan istället för att alltid vara för trötta eller prioritera annat. Vi går ut ibland på AW eller någon helg, någon hotellnatt 1-2 ggr om året, i annan större stad, inkl middag. Det kunde vi inte tidigare, för vi bor långt ifrån släkt o ev barnvakter, men nu är barnen större o klarar sig en kväll/en natt.
Jag tror verkligen att det blir vad man gör det till. Men det krävs engagemang och att man gör roliga saker med varandra. Vad roliga saker är? Det kan vara vad som helst, picknick i trädgården, en längre utflykt, en promenad i naturreservat, vad som helst. Men att det inte bara är mellanmjölk hela tiden. Som någon skrivit här, relationen måste precis som en gräsmatta vattnas, pysslas om och underhållas.
Ja, visst blir det vad man gör det till … och när jag tänker på det så inser jag att det faktiskt är där en stor del av problemet ligger: jag VILL egentligen inte göra något. Kanske är det så enkelt som att jag bara har tröttnat … genom de här femton åren är det jag som har initierat 95% av allt vi har gjort (såväl stora som små saker). Min make är snäll och ordentlig, men också väldigt oföretagsam och initiativlös. Det är inte elakt menat utan bara ett konstaterande.
Vi har inte roligt tillsammans. Vi bara … existerar. Och jag drömmer på min sida om starka känslor, gemenskap och något slags ”själarnas sympati”. Vilket ju leder mig tillbaka till ursprungsfrågan: kräver jag för mycket eller blir alla förhållanden såhär efter ett antal år och barn?
Känner mig så vilsen.
Jag tänker ungefär som ovanstående.
Om du föreslår någon rolig aktivitet för din partner, får du respons då? Hänger han med på det du hittar på? (Nu utgår jag från att du är kvinna och är gift med en man!)
I så fall finns det definitivt hopp. I min senaste relation fick jag inte med min partner på något som jag föreslog. Han avfärdade det mesta eller sköt upp det tills det inte längre var aktuellt. Och för att knyta an till din fråga om det ska vara så tråkigt: Nej, så tråkigt ska det inte vara.
Om du har en träbock till man som vare sig tar egna initiativ och inte heller hakar på dina förslag, då är det definitivt rimligt att förvänta sig mer. Men om ni bara har hamnat i slentrian som ganska lätt kan brytas, då är det bara att ni tar tag i det tillsammans.
Ni har inga gemensamma intressen, skriver du - men kan ni skaffa ett nytt?
Fantastiskt fint att läsa, och det ger hopp. Det är som om jag ville att någon skulle tala om precis det för mig: det behöver inte bli jämngrått bara för att man har varit tillsammans ett antal år.
Jag blir glad då jag läser det du skriver om lunch-sex och AW:s; glad därför att det visar att man KAN hålla gnistan vid liv år efter år.
Grejen för min del är att vad vi än gör tillsammans så blir det inte roligt (och det är inte för att jag har höga krav på vad som är ”roligt” - det kan precis som du skriver vara en picknick i trädgården eller en promenad) utan någonstans sitter det i att VI inte har roligt då vi gör saker tillsammans.
Usch, jag låter som en riktig kverulant … men det är precis så det känns. Allt är bara grå vardag. Kanske är vi helt enkelt för olika.
Så förvirrande alltihop.
Jag hann inte läsa ditt senaste inlägg innan jag postade.
Här har ni bekymret. Ni har nog väldigt olika förväntningar på livet och på vad en relation ska innehålla. Sånt är svårt att ändra på.
Jag känner igen mig när du skriver att du stått för allt initiativ. Det stämmer i mitt äktenskap också. Till slut tröttnar man helt enkelt på partnern.
Det låter som ni har ett ojämnt förhållande på den biten och det är tyvärr dödsdömt i det långa loppet. Det kan inte vara så att en av er endast sköter den biten. Båda måste jobba för att vara sitt bästa jag och förbli intressant för den andra.
Mitt exempel är att jag gillar att utvecklas, tala känslor, lösa problem, lära mig om mig själv och partnern. Jag är glad och trygg i grunden och mitt ex är typ motsatsen. Jag har hobbys och älskar att lära mig nya saker. Är kreativ och artistisk. Hon är en person som kan komma med förslag men fullföljer ingenting. En följare helt enkelt. Hon gillar att sitta i soffan och titta på netflix. Hon har sagt att hon vill att vi gör saker tillsammans, men kan inte säga vad. Detta har tråkat ut mig i längden. Känslan att man gör allt leder till irritation och till slut svalnar känslorna.
Jag antar att ni bör prata om detta. Blir han inte bättre så får du fråga dig själv om detta är vad du vill.
Tack för ditt svar och flera tankeväckande frågeställningar.
Nej, sanningen att säga så får jag inte mycket respons för sånt jag föreslår … Jag har föreslagit så mycket genom åren, men det mesta faller inte i god jord; oftast tycker maken att han inte ska ”tvingas” att göra saker om han inte vill (själv föreslår han just aldrig något utan är nöjd med att greja på tomten och titta på teve). Till saken hör också att han har något slags social fobi, vilket gör att de flesta aktiviteter som involverar andra människor går bort, likadant med sådant som skulle kräva att maken initierar aktiviteter.
Nu låter jag jättenegativ, men helt ärligt så tror jag att det skulle vara i det närmaste omöjligt att hitta ett nytt, gemensamt intresse. Min make är väldigt ”smal” i det han tycker är värt att lägga tid på (vissa praktiska sysslor samt teve). De gånger jag försöker prata om något jag är intresserad av eller vill så zoomar han i regel ut eller så blir det någon kommentar i stil med ”det där förstår jag mig inte på” eller ”det där kan ju du syssla med som tycker det är intressant”. Lite dödläge med andra ord, vad gäller intressen och sånt. 
Ajajaj exakt precis så det var för oss. Mitt ex har problem med ångest, låg självkänsla och haft mycket svårt att röra sig ute bland folkmassor. Vi gillar musik och konserter men har fått avbryta pågrund av panikångest.
Detta har jag försökt hantera och stötta men när man inte ser någon vilja till förbättring så tröttnar man. Mitt ex säger också saker som “kan jag inte bara få vara den jag är? Varför alla krav?”
Jag tror det handlar om rädsla att ta tag i sina problem. Har han inte visat intresse för självförbättring så kommer han inte göra det framöver heller.
Jisses, DantesInferno, att läsa det du skrev var som att läsa en nästan 100%-procentig beskrivning av mitt äktenskap. Känner igen mig så otroligt väl … precis som du är jag trygg och gladlynt, tycker om att prata känslor och relationer och gå på djupet i saker. Tycker om att lära, har många intressen och är kreativ och skapande. Min make är precis tvärtom … materialist deluxe, tänker och talar om praktiska och synnerligen konkreta saker. Initiativlös och en typisk ”följare” som någon sällsynt gång kan framkasta en idé, men då förväntar sig att jag genast både nappar på och genomför den. Om inte blir han sur, och att han själv skulle stå för genomförandet är inte att tänka på. Det här blir jag så trött på … Precis som du skriver: man blir uttråkad (och frustrerad) och till slut svalnar känslorna helt.
Jag vill ha ett förhållande där båda bidrar, inte vara en kombinerad mamma/lekledare. 
Jepp, ni är nog för olika helt enkelt. Det låter som att han är rätt nöjd sålänge du håller igång allt och ger honom det han behöver.
Jag tröttnade och slutade ge min fru uppmärksamhet, då var hon otrogen inom 1 år…
Skönt för mig att läsa att det finns kvinnor som kanske är som jag haha! Det ger mig ett litet hopp för framtida relationer trots allt.
Det är en väldigt rimlig och förståelig önskan, men jag tror det blir svårt att få din man att steppa upp. Folk är som de är. Somliga kan komma igång av en liten knuff, men det förutsätter att de bara inte hade tänkt så mycket på det. Att de hade ett eget driv som bara var tillfälligt bortglömt.
När det gäller din man låter det mer som att han saknar det driv som du behöver.
En grej till som jag känner igen: sådär säger även min make, nästan ordagrant, angående sina problem. ”Varför ska jag behöva ändra på mig?” ”Jag klarar inte krav.” Och: om du vill göra något så GÖR det utan att jag ska tvingas vara med”.
Man tappar lusten till slut.
Jag har försökt att stötta och peppa i 15 år, men han har ju absolut ingen vilja att ta tag i sina problem, är helt nöjd med att sitta i tevesoffan och lämpa över allt från föräldramöten till myndighetskontakter och semesterplaner på mig.
Hur har din sambo agerat; har hon själv försökt att pusha sig eller söka någon extern hjälp? Jag tänker att den biten är det värsta: människor må ha problem, men är de helt ointresserade av att själva göra något åt dem … vad gör man då? Hur länge ska man finnas där, som ett stöd, vid sidan av?
Neh mitt ex blir mest ledsen när jag försöker ta upp svåra ämnen som detta. Jag har gång på gång fört fram mina behov och flaggat för att jag inte mår bra, att förhållandet är ojämlikt osv. Hennes reaktion är alltid att hon är värdelös, hon är inte värd mig osv. Och nej, hon har aldrig tagit tag i sina problem. Hon stänger ner samtal som kommer i närheten av problemen. Nu har hon hoppat in i en ny relation och slipper således tänka på sina egna problem.
Jag förstår dig helt och hållet! Jag borde ha lämnat för länge sen (vi var tillsammans i 13år). Men jag kände inte att jag kunde överge henne mitt i småbarnsår, depressioner osv. Jag inser nu att jag varit värd så mycket mer.
Ett förhållande ska definitivt inte vara såhär!
Ja, jag är enig med dig. Jag tror också att han saknar förmågan att steppa upp. Och då hamnar jag tillbaka i min ursprungliga frågeställning: ska man vara nöjd med att ha det lugnt och stillsamt och förutsägbart? Är det förmätet att önska att livet och äktenskapet vore mer än så? Jag är medveten om att det är väldigt individuellt vad man kan ”nöja sig” med, men det är väldigt intressant att få andras syn på saken. Ibland tycker jag att jag gapar över för mycket och borde vara nöjd och tacksam, men jag lyckas aldrig riktigt tysta den där lilla rösten som sitter instängd någonstans och ropar ”livet borde vara mer än såhär”.
Känner igen mig i många saker som ni skriver här inser jag. Och får hopp om att jag faktiskt kanske kan hitta någon som matchar mig bättre än mitt ex nångång i framtiden.
Även om jag var den som blev lämnad så har jag definitivt i perioder varit ganska trött på att alltid vara den som försöker driva på förhållandet. Försökt hitta gemensamma intressen, göra saker tillsammans, planera semestern osv. Men oftast fick jag bara suck och stön som svar, samma om man skulle umgås med släkt och vänner, det var mest bara jobbigt tydligen. Så jag slutade fråga och levde mitt eget liv. Vilket såklart gjorde att vi gled ifrån varandra. Ser det väldigt tydligt nu i backspegeln.
Men svårt att få det ogjort och samtidigt är jag glad att jag inte gav upp mina intressen och viljan att utvecklas för nu som skild upplever jag det ganska enkelt att leva själv.
Men att hitta nån som är lika intresserad och nyfiken på resor, kultur, upplevelser skulle vara väldigt kul, det kan jag inte sticka under stol med. Men allt har sin tid antar jag.
Oj, beklagar otroheten. Det måste ha svidit, inte minst med tanke på att du investerat så mycket av både tid och stöd i er relation.
Men jodå, det finns med säkerhet kvinns som är lika dig … och jag får väl säga motsvarande då: skönt att läsa att det finns män som är lika mig till sätt och intressen. 
Det är nog många gånger det där som är pudelns kärna: man ska inte vara identiska men liknande intressen, värderingar och intentioner med livet är nog bara en fördel.
Ja otroheten gjorde hela uppbrottet mycket värre såklart.
För egen del tror jag det är viktigt att hitta en trygg person först och främst. Man måste inte dela alla intressen men det underlättar nog om man är någorlunda lika!
Det kanske låter taskigt, men jag tror inte jag skulle klara ha en partner med så mycket mental ohälsa igen. Jag vill bli upplyft och kunna lyfta tillbaka. Njuta av varandra och inte vara en caregiver!
Så för att återgå till kärnan i din tråd. Endast du vet hur du vill ha det. Var bara ärlig med dig själv så blir det bra!
Precis så. Ojojoj vad jag känner igen mig. Det är så uttröttande att alltid vara den som ska vara drivande i förhållandet. Från planering till genomförande. Från idé till färdig produkt. Det där föder ju en frustration som efterhand blir till irritation och i slutänden tomhet och likgiltighet. Man tröttnar.
Jag känner så väl igen det du beskriver om separata liv. Precis så är det. Maken jobbar, klipper gräs och kollar teve. Jag vill resa och måla och skriva; umgås med människor och få nya intryck och upplevelser. (Nu låter jag som om det är han som ska stå för det tråkiga och ordentliga och jag bara leka mig fram, men det är INTE så jag menar. Jag är fullt klar över livets realiteter. Men skillnaden mellan honom och mig är att han VILL inte något mer än det han gör (jag har frågat, många gånger!) medan jag vill så mycket mer. Och det är väl där det blir så inkompatibelt alltihop.
Hur reagerade din motpart på då du började leva ditt eget liv? Fick det denne att steppa upp, eller fördjupade det sprickan i förhållandet? (Jag tolkar det du skriver som det sista alternativet.)