Jag säger detsamma! Varför i hela friden säger man inget? Mitt kräk till man berättade inte ens om den andra kvinnan han haft i flera månader. Han sa bara att han ville skiljas. Och sa att han hade tänkt på det länge. Och försökte med att vi inte skrattade tillsammans och att vi inte ens hade hängt upp tavlorna (flyttade efter nyår) som om det vore en jävla anledning. Och så avslutade han med att det var bäst att skiljas för att vi annars drog ned varandra. Och så tog han en redan packad väska och stack. Till sin morsa enligt honom, men med facit i hand var det till henne.Och hon trodde att de två redan flyttat ihop. Naturligtvis fick jag ju veta, men inte av honom. Och innan en vecka hade gått var det redan slut mellan dem. Men tro inte att han en enda gång har velat prata om det med mig.
Min x hade också väskan färdigt packad i bilen. Han stack efter 10 min . Ingen ordentlig förklaring. Hittade på att han hade en lägenhet som han fixar för försäljning till nån kund… bullshit var det. Till henne for han fast han ljög till mig och alla barn att det inte finns en annan…
Han blev fast då han sade att han varit o tvätta kläder här… såg ju att det inte var nån vatten på golvet så…då visste jag…
Mitt ex ville att vi skulle buda på ett hus knappa tre månader innan han stack, vi hade också titta på ett par sommarstugor. Der var jag som höll tillbaka då det blev så långt för barnen till skolan.
Han hade inte träffat någon ny, hade inte intresse av någon annan inte ens attraherad av någon.
Dagen efter flyttade han hem till sin nya, men jag gissar på att han kanske inte räknade henne som ny om de hållt på ett tag eller?
Till bonusbarnen sa han att jag hade kastat ut honom och han visste inte varför, han missade berätta detaljen att det var han som ville skiljas och vart han flyttat.
Mitt ex sade ju till sina (vuxna) barn att jag hade haft ett förhållande bakom hans rygg i 3 år! och att han kommit på det. Och att jag visste om hans nya lud.r.
Så någonstans djupt inuti dem begriper dem att det de gjort är fel och de försöker få det att se ut som om de är offren i det hela.
Skriver av mig och hoppas det blir lättare… nu när första högtiden börjar närma sig återfår man den tunga känslan… nu gör man allt det där som ska kännas bra, roligt och mysigt… men som nu bara är dystert då man gör det själv… antar att det är en vana som man tillslut lyckas bryta… Det går dock inte att hålla tillbaka tårarna… att göra saker ensam är verkligen inte lätt då minnen av det forna fortfarande etsar sig fast… ett steg i rätt riktning är väll att jag faktiskt gjorde allt det där som vi gjorde tillsammans…
Hej @Elon. Hur har det gått. Är i samma sits som du var i fjol i nuläget. Känner igen mig nästan exakt i din historia. Är förtvivlad att jag inte såg att min och X relation rann ut i sanden genom åren. Har insett att jag nog har en anknytningsproblematik i grunden. Besked från X om önskan att skiljas i februari, och nu fullbordat sen ca 1 månad. Men jag kommer inte ur sorgen, förtvivlad och självförebråelsen. Dagarna flyter på i ett limbo. Håller skenet uppe utåt, men vissa dagar riktigt djupt nere. Älskar fortfarande X och kan inte komma över. Hur känns det för dig i nuläget, har dimman lättat? Har du några bra tips på vägen? 
Hej Slokn! Jag beklagar 
Kan tyvärr inte säga att du har en lätt tid framför dig. Men det blir bättre, självklart har man återkommande svackor. Fel jag gjort som du helst inte behöver upprepa är att jobba alldeles för mycket, det gör att man tappar viktiga rutiner. Försök känna alla de där känslorna istället för hålla de inne. För det försökte jag göra en längre tid, men när min bubbla tillslut brast så fångade mina vänner och familj upp mig. Efter den dagen kunde jag andas igen.
Jag har därefter pratat, upprepat tankar, frågeställningar och fått utlopp för det mesta. Underminera inte dig själv, försök inte få svar från x;et på frågor som denne aldrig kommer svara på. Det tar mer energi än det är värt, försök använda den energin till något roligt istället. Även om det mesta kan känns dötrist, försök att göra något som du tyckte va roligt innan x:et. Jag upprepar mig otroligt mycket just nu, men det absolut viktigaste för mig var att umgås med nära och kära som gav mig energi. För den där tystnaden och ensamheten är olidlig och gör att man gräver sig djupare in i dimman. Efter du har accepterat det som hänt blir det lättare. Något som jag aldrig kommer bli van vid är att vara utan mina barn varannan vecka, att jag ska missa halva deras uppväxt. Av den anledningen så kan jag inte förlåta x:et. Men samtidigt har jag väll accepterat situationen då jag inte kan göra annat. Jag vet dock att jag aldrig någonsin vill tillbaka till henne. Även om jag har dessa svackor som kommer mer sällan för varje månad så är jag för det mesta lyckligare nu. Kanske är det så att jag blivit en än bättre pappa också 
Jag lovar att dimman lättar, känner du att det är svårt att prata med vänner familj som jag gjorde. Skriv av dig här, jag lovar att svara. Stora kramar!
Tack för insiktsfullt svar @Elon För min del har det känts värre nu under semestern då ensamheten ställs på sin spets. När jag jobbar känns det bättre (har ett jobb med mycket sociala kontakter såväl med kollegor som kunder). Men som du säger kanske man skjuter den ’riktiga’ krashen framför sig genom att grotta ner sig i jobb (vilket varit min plan inför hösten)? Dessvärre har jag inte ett så stort kontaktnät privat. Min far gick bort i cancer i fjol, snabbt och jobbigt förlopp, morsan likaså för 10 år sen. Syrran är ett stort stöd men bor ca 50 mil bort, och har också RIKTIGT tunga sjukdomsproblem i familjen (som får mina ’futtiga’ skilsmässobekymmer att blekna), men ändå har hon varit ett fantastiskt stöd på distans 
Riktigt nära vänner har jag endast ett fåtal, och de är alltsomoftast fullt uppe i sina familjeliv. Men forumet har varit ett bra stöd. Hjälpt till insikt och hittat verktyg för framtiden (ffa via bättrerelationer.se). Mitt X och jag separerade i bra samförstånd rent praktiskt. Hon är längre i sin bearbetning (klassiskt ’walkaway wife syndrome’) och jag känner som dig att jag inte riktigt fattade vad som hände. Beskedet kom som en bomb. Men vi har haft bra prat efter separationen och jag förstår hennes beslut, men det gör ändå så ont! Värst är självförebråelsen, att jag inte sett/varit i förnekelse, som ibland är svår att leva med. Tack och lov har jag två underbara barn (eller de är snart vuxna och på väg att flyga ut) som har tagit separationen bra, och varit ett ljus i tillvaron. Som dig känner jag också att jag nästan växt i min papparoll, ruskats om och blivit mer närvarande. Så det känns bra i bedrövelsen. Och jag har ändock i nuläget kommit en bra väg i acceptans, sover bättre, och den värsta morgonångesten har släppt. Dock rasat i vikt, väger mindre nu som 53-åring än jag gjorde under värnplikten på sena 80-talet…vilket i.o.f gjort underverk för löpträningen…snabbare än på mååånga år 
Återigen tack för ditt svar och erbjudandet om stöd. Jag återkommer gärna här i forumet om det blir extra tungt framöver 