Hem | Så här skiljer du dig | Skriv bodelningsavtal | Juridik | Sök advokat | Träffa psykolog | Artiklar

När lättar dimman, när kommer värmen tillbaka

Flera veckor har nu gått och allt är som en dimma… Vissa dagar tittar solen fram men den värmer mig inte.
Allt känns så overkligt, allt det där som var så fint är nu borta. Tomrum infinner sig på kvällar och nätter, tystnaden och ensamheten när barnen gått och lagt sig.

Känslan av att personen man älskar över allt annat anser att man aldrig sett, förstått eller lyssnat på henne är som en stor sten över bröstet. Jag ville försöka ändra på saker och ting, pröva parterapi mm. Tyvärr skulle hon klara allt själv, stå på egna ben och inte förlita sig på någon annan. Hon visste inte vart hon stod och vad hon ville. Hon kunde enbart bemöta mig med ilska och kyla.
Hon var som utbytt mot någon helt annan, jag ställde mig själv frågan: Vem är du och vad har du gjort med min fru. Tills jag möttes av förtvivlan…

Självklart gjorde det ont, ovissheten.

Men jag kan på sätt och vis förstå henne också. Har hon känt sig osynlig en längre tid och aldrig fått känna sig uppskattat, så känner man sig förminskad. Men hur ska man någonsin kunna bättra sig om man inte får chansen till att försöka.

Jag är inte den som köper blommor varje dag i veckan, utan då hon behövde det. När tid fanns mitt mellan all vardagsstress försökte jag ge massage, goda middagar, hotellnätter osv. När hon var ledsen så lyssnade jag, när livet var tufft och stenen var tung så lyfte jag den med henne.

Nu står jag själv kvar med en tung sten över bröstet, när orkar jag lyfta den…

När lättar dimman, när kommer värmen tillbaka…

5 gillningar

Det gör ont att läsa vad du går igenom, din situation är väldigt lik min egen. En partner som är totalt likgiltig, arg, kall, vägrar ta hjälp och vägrar att prata. Nu är skilsmässan ett faktum även här. Det är han som har valt, inte jag. Är inne i samma dimma.

Men den enda insikten jag hittills kommit till i allt detta är att det nog handlar väldigt lite om mig egentligen. Tror det är applicerbart på dig också, för det låter som att du gjort väldigt mycket för att finnas där för henne och det låter inte som att du har något att skämmas över när det gäller vad du lagt in för engagemang i äktenskapet. Du har ju när tid funnits i en stressig vardag gjort saker för din fru som är väldigt fina och som jag tror hade räckt långt för många. Livet när man har barn är väldigt påfrestande och speciellt om dom är små.

Om hon behövde mer från dig så är det hennes ansvar att prata med dig. Så att du får en chans att vara med och påverka. Det gör ont att veta att man inte ens fick chansen. Det är fel.

Stå stark i att du gjort väldigt mycket bra och säkert ditt bästa utifrån de förutsättningarna som ni har med barn och livspussel mm. Det får stå för henne hur hon väljer att bete sig mot dig och hennes agerande i situationen. Det är fel att inte prata med sin partner om man inte mår bra i relationen. Tillåt dig själv att vara ledsen och känna allt du känner, för stoppar du undan allt så tror jag att dimman blir mer långvarig än vad den behöver bli.

7 gillningar

Instämmer till 100 procent. Och allt det där med att ens partner är som utbytt mot någon okänd som inte vill lyssna utan bara har bråttom iväg… tyder på att din partner har funderat på detta ett tag. Det framgår inte av din text om det finns någon tredje person inblandad i hennes ekvation, men det är inte ovanligt att det är så. Även om det inte har “hänt” något ännu, ska jag väl tillägga.
Isåfall spelar det ingen roll, iallafall inte precis nu, hur mycket du vill försöka med parterapi etc för din partner kommer inte vilja kämpa, hon har bestämt sig redan.
På en direkt fråga brukar den som lämnar neka till att det finns någon annan med i bilden, ofta väldigt övertygande. Var ändå beredd på att det kan vara det som ligger bakom, så blir du åtminstone inte riktigt lika “överraskad” när du får veta det. Det gör ont ändå. :yellow_heart:

2 gillningar

Hej o välkommen till oss likalämnade. Här har vi många liknande berättelser om brustna hjärtan o drömmar. Alla har vi gått igenom den bergodalbana av känslor som du just påbörjat.

För så är det du behöver ta dig igenom många dagar av sorg o förtvivlan. Men! Verkligen, du kommer att ta dig igenom det o du kommer att hitta ny glädje i livet. Du kan inte fuska dig igenom smärtan, för då kommer den o biter dig i baken senare.
Så jag skulle nog säga att alla här på forumt skulle säga att det bästa du kan göra är att prata men vänner, ev boka tid till en egen treapuet. Läs många berättelser här på forumet o skriv av dig av din egen här.
Här är det gott om vänliga själar som stöttar i den själsliga dippen o som ger råd för att hitta ens jävlaranamma för att gå vidare!

När jag läser din historia så är det mycket igenkänning. Mitt X valde att tycka att livet var skit o hade tyckt att det var så länge. Bara det att han glömde att verkligen prata med mig. Alltså på riktigt. För själva vardagen flöt på som den alltid gjort. Så jag hamnade såklart i chock o har haft några tuffa månader.
Nu kan jag ärligt säga att jag har lyckats släppa honom. Jag saknar honom inte o jag vill inte ha honom tillbaka.
Jag ser med spänning på vad livet ska erbjuda mig nu när jag själv ansvarar för bara mig!
Jag flyttar till helt egen lägenhet i morron o jag vet att där börjar min nya spännande resa.

Jag har gått igenom sorg, rädsla, hopp o förtvivlan.
Jag blev skitarg, sen ville jag vara hans vän, som han också vill att vi ska vara. Nu är jag där att, tja kanske nångång att vi kan räkna oss som vänner. Men inte nu. Nu får han faktiskt skämmas för hur han gjort. För jag skulle kunna köpa att man efter 30 år glider ifrån varanndra. Men aldrig att jag kan acceptera lögner!
O där har han en stor skuld.

Mitt liv har vänt. Jag har upptäckt att jag har många fina vänner runt mig som tycker om mig o som är rädd om mig o jag är dom så tacksam.
Så håll ut, följ bergodslbanan o fuska inte= att låtsas att du mår bra. Det tar tid!
Mina första reaktioner var att jag sen 18 årsåldern alltid varit någåns= hans. Nu var jag ingens. Det var en chock. Jag var snabb i tanken i att jag skulle behöva en ny man. Men jag är glad att kag inte gick in i den fällan. Jag har lärt mig mycke om mig själv.
Så sitt lugnt i båten o lär känna dig själv igen. Ta hand om dig själv, ta hand om barnen, umgås med vänner.
Du är starkare än du tror!

5 gillningar

Också ny på forumet, blev bedragen o dumpad för två månader sen och chocken börjar släppa men har liksom ingen riktning i livet än. Bottenlös förtvivlad men ibland har även ilskan bubblat igenom. Tio år tillsammans som slutade med att mannen valde att vara otrogen med en kollega, han hade tydligen mått dåligt? Hur patetiskt som helst men nu står man här och hela mitt liv är kaos. Jag andas mig igenom dagarna och är oändligt tacksam för mina (vuxna) barn och vänner som tagit emot mig när jag faller. Finner tröst här inne när jag läser de olika trådarna och hur alla kämpar på.

8 gillningar

Igenkänning på det här med. Varför tycks så många gå och må dåligt i sina relationer utan att prata om det? Varför väljer så många att bearbeta känslorna själv och inte säga något innan de antingen redan är i en ny relation eller har kommit fram till att relationen inte går att reparera och vill lämna?

Varför släpps inte den existernade partnern in i relationen medans det fortfarande finns tid att jobba för att få det att fungera? Är det rädsla för att det ändå inte ska fungera? Eller vill man inte få det att fungera?
Har tyvärr inga svar, är sedan två veckor själv vilse i dimman.

3 gillningar

Jag kan bara svara för mig själv men tror knappast jag är unik så kanske kan jag svara på era frågor om varför en partner inte blandar in sin make/maka i dina tankar.

Att svara utförligt kräver mer tid än jag har just nu (sitter i kö till bilfärja) men kortfattat är mitt svar för mitt fall att man har gett upp. Man tycker att man redan har pratat, ofta regelbundet så pass att det i sig blivit ett problem, men tycker inte den andra parten har riktigt lyssnat och förstått och till slut resignerar man. Först tänker man att man nog kan gilla läget men efter några år börjar frustrationen tillta och vissa söker då utlopp för den genom otrohet medan andra som jag istället blir deprimerade. Efter ett tag, när man själv börjar bearbeta tankarna, så är man så inne på att må bättre och att man inte känner att man har nog med energi för att både rädda sig själv och äktenskapet och då väljer sig själv.

1 gillning

Jag går med exakt samma frågor och tankar i huvudet just nu… jag förstår verkligen inte… ju mer jag läser andras erfarenheter desto mer inser jag hur vanligt det verkar vara att den som lämnar aldrig riktigt pratat med sin partner innan. Jag sörjer så mycket att jag inte får vara med och påverka detta beslut. Har bara fått det serverat för mig och kan inte göra något åt det nu. Jag är helt tom…

5 gillningar

Cilla86 känner så igen mig i att helt plötsligt inte få vara med i gemenskapen längre, i mitt fall utbytt. En rejäl käftsmäll och marken rämnade fullständigt och inget jag kunde påverka, beslutet togs över huvudet på mig.
Jag vill under inga omständigheter ha tillbaka karln för jag tycker inte om män som skadar och den skadan han o den andra kvinnan har åsamkat mig är enorm. Men jag är fast besluten att kravla mig upp ur skiten och är ganska övertygad att när jag är på väg upp så är fd maken på väg ner i det svarta hålet pga samvetet och skulden som kommer ikapp. Känner emellanåt ett starkt hat mot de båda och det driver mig framåt.

3 gillningar

Det är på hatet man kommer vidare. Eller inte nödvändigtvis hatet, men ilskan. Ilskan har drivit mig i dethär. Jag är 7månder in i skiten och gråter om inte varje dag så varannan, sista dagarna dock fler än en gång per dag. Beroende på vad som händer runtomkring.
Men ilskan tar mig framåt och vidare.
Jag hoppas också att den dagen jag processat klart så då går det upp för honom att han inte ens har börjat.

1 gillning

Jag är ju bara två veckor in i eländet och pendlar mellan att känna skadeglädje över att det sket sig mellan min blivande exmake och hans älskarinna och skuldkänslor över att jag känner så (oh, jag har faktiskt tillgång till några av mina känslor!). Ja, jag njöt nog lite av att avslöja alla hans lögner för henne och jag njöt över att få höra att hon var psykiskt instabil och gapade och skrek åt blivande exmakens dotter och barnbarn. Blev också besviken över att han verkar ha fått tag på ett boende så snabbt. Hade nog helst sett att han hade fått hoppa runt lite i tillfälliga boenden och fått möjligheten att begränsa umgänget med sonen. Men å andra sidan är jag glad för sonens skull att det snart är löst med boendet så att han kan börja bygga upp ett andra hem hos sin pappa med och att han slapp genomlida att helt plötsligt börja bo med den nya kvinnan, som inte ens är anförtrodd med att ta hand om sina egna barn. Men nog drivs man av ilskan såhär i denna fas.

2 gillningar

Hej!…
Jag sympatiserar med dig och förstår dig mycket väl; ty, jag sitter i precis samma sits. Jag känner igen alla dina känslor eftersom jag lever med dem dagligen. Det verkar som om både du och jag har blivit övergivna av våra äkta makar; ensamma med barnen. Jag känner igen allt: tomrummet, ensamheten, tystnaden; men framförallt, dimman. Vi måste våga prata om det. Allt det där som också tillhör livet. Ångest, sorg, sjukdom, skilsmässor, utbrändhet eller vad det nu är vi kämpar med.

Som tröst kan jag bara säga att vi är inte ensamma med det. Det finns många i liknande situationer som du och jag. Livet måste bara gå vidare. Det sägs att tiden läker alla sår. Även i förtvivlan att den katastrofen vi upplever idag känns som en helt omöjligt sår som aldrig kommer att läkas så tror jag att vi kan klara det.

Du skriver: “Nu står jag själv kvar med en tung sten över bröstet, när orkar jag lyfta den…”.

Jag uppmanar både dig och mig att börja acceptera händelsen (även om vi innerst inne inte vill) och börja jobba fram levnadssätt som hjälper oss lyfta den tunga stenen och kliva ut ur dimman. Det kommer att ta tid; vi måste ta det "blott en dag i sänder " precis som i psalmen skriven av Freddie Wadling som sjungs i nästan varje begravning i Sverige. Samma Freddie Wadling skrev ett mästerverk till sång som släpptes i Mars, 2016 som heter "Nu lyfter vi från marken ". Sången handlar om själens ömtålighet. En liten bit av lyriken:

" Det kunde vara värre
Kan alltid vara värre tänk på det
Om det är svårt kan det alltid bliva bättre
Tänk på det
Om tåget står still
Och du bara stannar till i den station
Det kommer att bli bra
Nu kan det bara bliva bättre
Tänk på det
Nu lyfter vi från marken
Nu stiger vi och stiger
På håll ser allting enkelt
Ut ett tag…"

1 gillning

Är lämnad , utbytt efter 36 år. Det hände för 11 år sedan första gången. Då delade vi vår son 11 år , vecka , vecka. Fy, vad hemskt det var. De två äldre bodde bara med mig. 11 åringen saknade ju syskonen då. Två år bodde vi isär. Sedan kom han tillbaka.
Denna gång är det enda trösten att vi nu har vuxna barn.
Lider så med er som har småbarn som skall ha två hem. Det är oerhört tungt.

Jag känner med dig och lider med resten som illa tvunget behöver gå igenom samma mörker. Det gör ont att säga det, men det känns skönt att få förståelse.

Jag är i regel en person med båda fötterna på jorden, som sällan tappar fotfästet och ser sällan något som omöjligt. Finns det ett problem så finns det en lösning… trodde jag åtminstone.

Men med facit i handen så förstår jag att världen varken är svart eller vit och att det finns flera vägar man kan vandra, Stanna och förändra, stanna och acceptera, du kan fly, du kan stanna och lida.

Jag ville förändra utgången, kämpa. Men bubblan som inneslöt henne förblev intakt och flyktvägen var hennes väg. Jag är inte stoltare än att förstå att jag gjort misstag och har brister. Jag har bett om ursäkt för flertal, men jag kan inte vrida tillbaka tiden. Jag kan inte trolla, men jag kan säga förlåt.
Men när man i slutändan inser att man nästa måste be om ursäkt för sin existens…

Som du säger " det handlar väldigt lite om mig egentligen", då mycket av det dålig projekteras över på mig.

Jag vet att dimman kommer avta och försvinna i sinom tid… tills dess kan jag luta mig mot att jag gjorde allt jag kunnat göra och mer där till.

1 gillning

Det är inte alltid lätt att se det från den andra personens synvinkel… Hur denne tänker, känner, upplever saker och ting.
Det är många gånger det som attraherar, driver en till vansinne, får en att skratta osv…

Jag kan förstå att det finns grunda hål och bottenlösa hål… Skulle det vara så att den person man älskar mest hamnar i ett bottenlöst hål och jag blir tilldelad en valmöjlighet att rädda henne eller äktenskapet… För mig är det enkelt, jag hade räddat henne… Efter flertal år tillsammans döms jag till ovisshet istället för att ge mig ett svar eller ett val…

1 gillning

Livet i dimman är verkligen suddigt… hon går snabbt vidare till andra män och lossas som inget hänt…

Sen när livet känns tungt vill hon att jag ska agera som hennes egna snuttefilt. Lyssna på hennes självömkan, hennes världsproblem och tycka synd om henne när hon är ledsen.

När hon är arg på något eller någon kommer det som ett brev på posten… Då är allt mitt fel…

Hon känner sig ensam då nära och kära tycker hon gör fel…

Vi har barn, klart att det ska hanteras snyggt, klart att boende hanteringen ska hanteras på rätt sätt tills ena parten har fått lägenhet. Men mer än så kan hon inte begära…

Även om hon har mått dåligt i det förflutna och beskyller mig för det mesta. Hon gör dimman tjockare för varje gång hon hör av sig, hur undviker man detta och agerar som gåsen…

Vet faktiskt inte. Man måste bara stå på sig. Vill någon lämna så skall det vara så. LÄMNA. Inte är man ju då mera den andras snuttefilt. Hon har väl någon annan att gå till. Om hon inte vill ha dig så har hon gjort det valet. Inte din sak mera. Svårt, men… vet att det är så i början. Det blir bättre med tiden. Efter tiden som går så vet du nog var du står.

Ny på forumet jag också! Jag känner igen mig så! Efter tio år tillsammans och dessutom en liten dotter på tre år, så kommer han hem en kväll och berättar att han träffat någon annan och mått dåligt under en lång tid. Han har känt allt detta, varit med någon annan bakom min rygg i flera månader men inte sagt något. Inte ett ljud.
Flera månader har jag gått där och tänkt att vi har det tufft med alla andras behov men också tänkt att det är småbarnsår och dessutom utmaningar med båda hans äldre barn sedan ett tidigare äktenskap. Det är inte konstigt då att vi inte hinner med varandra som vi skulle önska ibland. Alla tecken som funnits där har gått mig förbi. Nu i efterhand ser jag dem så klart. Från en minut till en annan omkullkastades hela min verklighet. Allt ställdes på ända. Sanningar började rinna ur honom. Om den nya förälskelsen, en kollega. Om andra kvinnor han träffat när han varit ute med sin bror på krogen ibland. Och plötsligt vet jag inte längre vem denna människa är som jag delat tio år med. Hur kunde han välja att inte prata med mig om dessa otroheter och hans funderingar på att lämna mig, och inte släppa in mig i de saker som han visste skulle bli helt avgörande för min och vår dotters och hans söners framtid. Vi har barn ihop. Vad tänkte han? Bristen på ansvar och empati är häpnadsväckande! Han skämdes nog. Men måste förstått ändå, att vänta med att säga sanningen endast skulle förvärra allt så mycket ytterligare. Trodde aldrig han skulle svika mig på det viset. Nu har det gått snart fem månader och livet har varit rejält tufft. Sorg och ilska om vartannat. Vissa dagar svårt att ens orka ta sig upp ur sängen. Svårt att äta och sova. Mardrömmar nästan varje natt. Men sakta klättrat jag mig upp och ljuset glimtar i alla fall igenom nu. Sover lite bättre. Aptiten på väg tillbaks. Lite bättre energi. Vara med min dotter ger mycket energi även om att vara utan henne är mycket svårt fortfarande. Och acceptansen att han berövat mig värdefull tid med min dotter. Det är svårt att smälta. Men det är ändå sakta på väg att blir bättre. Snart flyttar jag till egen ny lägenhet och ska påbörja arbetet att bygga ett nytt liv och en ny vardag för mig och min dotter. Jag kommer nog aldrig få svar på varför han gjort som han gjort mot mig, men jag börjar acceptera att jag inte kommer kunna få de svar jag önskat. Bara att ha börjat hitta en acceptans känns som ett stort steg. Och släppa taget också om vad man hoppats att han var och acceptera att han inte klarade av att älska och respektera mig som jag vill bli älskad och respekterad. Och det börjar bli smärtsamt klart att han och jag aldrig skulle kunnat ha blivit gamla ihop. En relation ska inte innefatta lögner och svek. Det börjar liksom landa i mig på riktigt nu. Sorgen över vad han gjort kommer jag behöva bearbeta länge. Men vill jag hellre vara fri och leva ensam eller kanske hitta någon annan med de insikter jag bär med mig av min erfarenhet i hopp om att kunna mötas på ett ärligt och respektfullt vis där båda vill och önskar samma sak. Styrka till alla er som kämpar att komma vidare!

Välkommen hit. Skapa en egen tråd så är det lättare för alla att kommentera.
Blir varje gång så förvånad att de flesta historier går till på samma sätt. Hur är det möjligt? Att man inget säger…
Det lättar ju med tiden men visst tar det lång tid. Och dippar kommer och går. Det är väl så med sorger. Kram

Tack! Tack för tips! Jag skapar en ny tråd! Nej jag förstår inte att man inget säger…! Jag skulle gå under av dåligt samvete och berätta på en gång. Jag skulle aldrig kunnat gjort såhär överhuvudtaget tror jag. Men dimmorna lättar, sakta i alla fall… kram tillbaks!

1 gillning