Hur gjorde ni för att gå vidare och hur länge tog det? Jag orkar inte vara ledsen mer.
Det har gått 10 månader sedan jag blev lämnad väldigt plötsligt och på ett väldigt hjärtlöst, elakt sätt. Det gör fortfarande så ont. Är så missnöjd med livet jag har nu och lyckas inte bli intresserad av någon ny. Försöker gå på dejter men direkt det blir närhet involverat backar jag.
Han är det första jag tänker på varje morgon och jag tänker på honom och det som hände flera gånger i timmen. Vill höra av mig till honom, men alla säger att jag inte borde.
Behövde mest skriva av mig, få lite pepp och kanske tips
Det tog väldigt lång tid för mig, eftersom jag inte bara hade skilsmässan att bearbeta utan också 25 år av hans beteende. Den där elakheten och hjärtlösheten i slutet hade nämligen funnits med i bilden under vårt äktenskap, fast då tänkte jag alltid att det var tillfälligt dåligt humör. Det skulle nog bli bättre nästa dag …
Men ja, jag grubblade och bearbetade i 6 år innan han äntligen blev en obetydlig detalj som jag kunde strunta i. Första året gick bra, för jag hade så mycket praktiskt att tänka på och att göra hela tiden. Andra året kom min krasch, och där krisade jag ordentligt i åtminstone ett halvår. Sedan gick det långsamt uppåt innan jag en dag upptäckte att jag hade ett ganska bra liv egentligen.
Sofia, tyvärr så är 10 månader inte så mycket i dessa sammanhang.
För mig tog det 1-1.5 år att kunna släppa helt. Efter det blev jag bara mer och mer likgiltig inför exet. Nu är det sällan jag tänker på honom eller oss.
Jag gick redan i psykodynamisk samtalsterapi när vi separerade, det var guld värt.
Det sitter bra terapeuter ute i landet, dra nytta av dem. Försök hitta en bra och duktig terapeut som du klickar med. Man behöver inte vara på väg att hänga sig eller ha 10 års depression bakom sig för att söka professionell samtalshjälp.
Trots att du är ockuperad med tankar på exet och på er så försök göra andra saker. Sånt du mår bra av eller vet att du mår bra av.
Tänk på dig själv. Ta den här tiden till att bygga upp dig själv och hitta tillbaka till dig själv. Ta varje dag som den kommer.
Du behöver egentligen “bara” låta mer tid gå. Gråt när du behöver, vila, se nån bra film. Köp godis. Drick en kopp kaffe i lugn o ro eller med en vän.
Du behöver inte träffa någon ny för att komma över ditt ex. Du kan komma över ditt ex på egen hand och jag rekommenderar faktiskt det.
Sen kan du träffa någon för att denne berikar ditt liv inte för att du behöver denne.
Jag är ungefär lika långt in efter att ha blivit lämnad och kan bara hålla med föregående talares visdom.
Ta hjälp. Jag gick och går i KBT. Nu är jag nog mer i fas för traditionell terapi snart då min mer akuta fas är över och t.o.m. terapeuten tycker jag är ”klar” med henne. Skriv här. Prata med vänner.
Fokusera mer på dig än ex och er. OTROLIGT svårt. Jag faller fortfarande tillbaka men mer sällan och inte lika djupt. Utveckla dig och ditt sinne. Träna. Träffa vänner. Skapa ditt liv. Njut och värna tiden med barnen.
Säkert olika avseende träffa någon ny. Jag har inte knappt ens tänkt tanken ännu. För mycket sorg att ta bearbeta. Mig själv att hitta på nytt i detta nya sammanhang. Men visst, jag kommer vilja ha kärlek igen och börjar så smått komma i ordning med mig och då hoppas jag på att det börjar pirra igen.
Det farliga med att inte aktivt bearbeta genom tex terapi eller i annan form är att man så lätt fastnar i vad man borde gjort eller inte gjort, vad den andre gör nu och ångest för framtiden.
10 månader kan kännas långt nu men instämmer med tidigare inlägg, när det gäller skilsmässa och separation är det dock inte så speciellt långt. Det känns otroligt tungt för att man mår så dåligt.
Det tog ca 2,5 år för mig innan jag verkligen började må bättre, blev lämnad plötsligt och oväntat för en annan kvinna samtidigt som otrohet uppdagades. Nu snart fyra år sedan separationen är jag i en ny relation och livet är så mycket bättre på så många vis. Relationen med x bättre och stabilare.
Men det tog tiiid. Jobb hos psykolog, som jag fortfarande går till sporadiskt och mycket tillit och tålamod. Det blir bättre! Och du kommer inte alltid må som nu. Ta hand om dig. Om din kropp reagerar med avstånd och stress på dejtande är du troligtvis inte redo för det än. Vårda dig. Läk dig. Och försök påminna dig om att ha tillit till processen.
Kram!
Tyvärr tar det tid, för mig tog det åtminstone ett år innan det värsta var över. Och egentligen 3 år innan jag bearbetat allt. Håll ut och fokusera på dig själv i första hand.
