Jag tror de allra flesta känner igen sig i det ni beskriver.
Jag skulle heller inte ta tillbaka något ex, men rätt länge efter uppbrottet tyckte jag att tanken på att de träffat/skulle träffa någon ny var jobbig. (Nu har det dock gått några år, så idag bryr jag mig inte alls.)
Men jag tror att det handlar om att man ändå någonstans vill känna att det man hade tillsammans med exet ändå betydde något. Att det var värt något. Att man inte var helt utbytbar. Och att exet ändå minns det man hade. Och helst också ska sörja åtminstone klädsamt länge.
När mitt ex-ex hade någon ny i ungefär samma ögonblick som han klev ut ur dörren (ja, jag fattar mycket väl att de måste ha “känt” varandra innan) gjorde det förlamande ont. Inte för att jag ville ha honom tillbaka, för tvärtom hade jag byggt upp en rödglödande ilska och avsky gentemot honom. Nej, det var istället känslan av att jag och det jag ändå försökt bygga upp med honom varit så lite värt.
Tack för att du delar med dig. ”Skönt” att fler har samma erfarenhet. Och extra smärtsamt såklart om han träffat ny direkt i samband med skilsmässan. Ta hand om dig. Vi kommer gå styrkta ur detta så småningom🙏
@Laura Det här med att inte känna någonting. En psykolog sa till mig en gång att har man övat på att inte känna, reagera eller spela ut sina känslor så måste man öva på att kunna känna igen. Exakt det som hänt mig. De finns där inne någonstans.
Nja, jag tror det är många andra saker som känns också. Ens partner har delat ens liv. Allt denne varit med om och upplevt, gjort på jobb och med vänner har till viss del varit ens eget liv med. Man delade varandras erfarenheter i livet, eller man kanske kan säga att man levde två personer i samma liv. När man sen delar på sig och framför allt när denne skaffar ny partner, då är man verkligen utestängd från det som en gång var halva ens liv. Man har amputerats. Så det är därför det kan göra så rysligt ont fast kärleken är borta och man inte har en endaste önskan om att hitta tillbaka. För man har förlorat det som en gång utgjorde en stor del av det som man upplevde och erfarde i livet.
Så är det nog för mitt X också, han skulle bli glad eller iaf lättad. Men mina känslor dog efter hans svek. 4 år sen så den glädjen får han inte uppleva.
Det fattar faktiskt inte jag. väljer man att lämna har man ju tagit ett enormt stort beslut som väl måste bero på att inga känslor finns kvar. Minsta känsla så hade man väl stannat när man har familj och allt?
Jag tror att det finns många som lämnar som fortfarande känner kärlek och helst skulle velat stanna.
Men alla relationer är inte så pass bra att det är möjligt. Och alla partners är inte så pass bra att det går att få bra relationer med dem, hur man än försöker.
Jag tror man lämnar för att man är olycklig. En del älskar sina partners. En del hatar dem. En del har tappat kärleken. En del har den kvar, men har blivit svikna för mycket. En del intalar sig själv att partnern kommer ha det bättre utan dem. En del längtar bort, att få vara själv. Andra längtar efter någon ny, eller rent av har en ny. En del lämnar för att skydda sig själv eller sina barn. Finns många olika anledningar folk lämnar. Det enda gemensamma är väl att den som lämnar är olycklig och att det finns en förhoppning om att det kommer bli bättre av att de lämnar. Ingen som är lycklig i ett bra förhållande lämnar med förhoppningen att det ska bli sämre.
Sen om man som partner eller utomstående tycker att den som lämnar har rätt i sitt beslut att lämna i hopp om att få det bättre är en annan sak. En del villar bort sig. Den som blir olycklig av sin partner gör rätt i att lämna. Den som blir olycklig av relationen bör antingen fixa relationen eller lämna. Den som är generellt olycklig i livet, t ex råkat ut för kris eller depression, bör först ta tag i det. För om jakten på något att klandra den diffusa olyckligheten på siktar in sig på dåliga saker i förhållandet då kan skilsmässa vara en nödlösning som bara lämnar fortsatt olycklig, fast med tillägget att man nu dessutom slagit sönder en familj. Finns det en risk att man hör till den sista kategorin ska man nog ta det varsamt innan man fattar beslutet.
Ja, det hade nog inte blivit fullt lika jobbigt tror jag om han hade väntat lite. Det allra värsta har ändå varit att han inte varit ärlig mot mig. Nu igår och i natt har vi dock pratat mycket och han har berättat åtminstone det mesta. Det känns faktiskt mycket bättre nu. Idag har vi packat tillsammans en stor del av dagen, varit hos mäklaren och skrivit på och fått vår lägenhet såld och sedan varit ute och ätit tillsammans. I morgon flyttar jag till min egna lägenhet och jag ser faktiskt fram emot det. Hoppas och tror faktiskt att jag och min man (f.d.) kommer att kunna fortsätta vara vänner trots allt.
Ta hand om dig du med!
Håller så med. 1 år har gått nu sedan mitt ex lämnade mig. Han har en ny och jag har också träffat en ny. Men ändå är det så jobbigt att veta att han har någon ny. Det gör så ont men jag vill inte ha tillbaka honom, aldrig.
Jag är bjuden på en fest snart och mitt ex och hans nya ska dit. Skulle kunna gå dit med min nya men nä. Min kompis sa en väldigt bra grej om det blir mer negativt än positiv att gå så ska du inte gå.
Jag är så less på att det fortfarande är så jobbigt och gör ont. Men jag kämpar på varje dag.
Ja det kan vara jobbigt ibland. Jag vill inte ha tillbaka mitt ex. Jag och min nya umgås med henne och hennes nya, och det är inga negativa känslor då. Vi skrattar och har det trevligt. Samarbetar väl kring barnen. Aldrig några konflikter kring något. Ingen saknad. Men ibland kommer det krypande. Som ikväll. Nedstämdhet, och ett svidande i hjärtat. Gissar på att det är det som @Tailor tog upp. Det sårade egot. “Varför dög inte jag?” “Tycker hon verkligen att detta livet är bättre?” Men det är antagligen en normal smärta att känna. Hur man än faller i sär så blir där sår. I hjärtat, i egot, i självbilden. De läker nog i olika takt. Jag tror och hoppas att egot också glömmer det helt en vacker dag.
Det där tror jag stämmer på många, stämde i varje fall på mig. Men även det kommer ju till en acceptans till slut. Däremot har mitt agg blossat upp på ett oväntat sätt, jag har inte haft problem alls med hans nya sedan den där initiala svartsjukan lade sig för över tre år sedan, barnen tycker mycket om henne och hon verkar vara en mycket trevlig person. Men pga vår situation (bor långt borta från varandra), att yngsta bor heltid med mig och bara träffar sin pappa på lov och ett fåtal gånger per år så spenderar så klart mitt ex mer tid med hennes barn än sina egna. Inget konstigt i det och nu har hennes barn även för något år sedan förlorat sin pappa, tragiskt men han var väl ingen superpappa och dödsfallet skedde pga år av missbruk.
Detta har så klart medfört att mitt ex som har det ganska gott ställt, numer ställer upp och köper saker till hennes barn osv. Att då får höra att exets nyas dotter ställt till med en scen i somras för att hon ansåg att när min son är hos mitt ex så skäms han bort och mitt ex bryr sig bara om vår yngsta! Med andra ord är hans nyas dotter avundsjuk på min son. Det kan jag till viss grad förstå, en tonåring kan inte reglera sina känslor bra eller inte alltid ställa sig i någon annans skor. Men att hans nya då tar dottern i försvar! Istället för att förklara att den tid de spenderar tillsammans är viktig för dom då det inte sker så ofta så försvarar hon sin dotter utbrott! Det väckte en lejonmamma till liv i mig. Jag blev rosenrasande men har hållit mig i schack och inte nämnt att jag vet om det bråk som utspelades och vad som sades. Händer det dock en gång till kommer jag inte hålla tyst.
Jag har också fått veta att min yngsta bett om ett par dyra skor som hans pappa sade nej till vilket jag är ok med men när äldsta påpekar att pappa köpt sin nyas äldsta son skor som kostade dubbelt så mycket som de min son bad om så ja, någon konstig känsla av avundsjuka väcks i mig. Jag är medveten om att den väcks åt barnens vägnar och jag borde inte känna detta men jag gör det. På något sätt har den nya och hennes barn blivit ett hot mot mina barns relation med sin pappa, i min värld, mina barn uttrycker det inte på samma sätt som jag upplever det.
Det är detta som är viktigt, att prata. Min ex fru valde att inte berätta något utan hoppades att jag skulle läsa hennes tankar. Så idag är det två veckor sedan hon både lämnade, flyttade till sin mamma och är med den nya killen.
Själv är man så förstörd att man inte fungerar som människa längre.
Är i exakt samma position. Skiljd efter 33 år ihop. Gemensamt beslut men utlösande faktor att han sexchattade med andra i smyg. Detta uppdagades vid nyår. Han var också ganska drivande vad gäller skilsmässan och att göra den “offentlig”. Han skyller på att “han har behov”. Jag kan inte uppfylla dem eftersom jag sedan -18 har haft en rejäl livskris och gått sönder inuti. Jag jobbar på det, men han har bara väntat på att jag ska “bli frisk igen” och suttit i soffan.
Han flyttade 1 mars. Det var meningen att vi skulle vara vänner, men när det samma vecka som flytten uppdagades att han redan dejtade en ny/letade ny hushållerska så blev jsg så ledsen och kränkt stt jag bad honom dra åt helvete! Jag vill aldrig se honom mer, trots alla år ihop. Det svider att man är så utbytbar!
Jag är i sorgefasen och sörjer över trettio år ihop, medans han bara går vidare med nytt liv, ny lägenhet och snart nytt förhållande. Så lätt är det för somliga.
Han borde skriva en manual kallad " hur man förstör 33 år ihop på 3 månader".
@Rulle Du skriver så vackert med ord som får en annan betydelse. Det är en tröst i dina formuleringar som inte liknar någon annans. Läser ofta det du skriver och det känns som en vacker dikt som beskriver smärta, förlust, kärlek och allt däremellan utan fula ord…
Tack.
Mitt sätt att formulera mig spänner över ett brett register.
Dock kan jag icke förneka att jag har en om än liten poetisk ådra och ibland kan poesi uttrycka mer få ord och ge en lika sann beskrivning om än på ett annat sätt.
Vad jag lider med dig… Tänk att jag ändå nästan till viss del börjat glömma hur fruktansvärt jobbig den där tiden i höstas var. Blev verkligen påmind nu när jag fick läsa vad jag skrev då. Jag mår ändå så oändligt mycket bättre nu. I vårt fall blev det så trots allt att jag och min f.d. man gjorde ett kortare försök tillsammans igen. Men det blev inte så lyckat, utan ganska snart hamnade vi i liknande mönster som innan och vi var överens om att det inte funkade. Under den tiden sa han upp kontakten med den andra kvinnan. Men nu har de kontakt igen och måste ha återupptagit den väldigt snabbt… Det var också så att han sexchattade med henne sommaren -21 och jag kom på dem.
Vi försöker i alla fall att vara vänner, men såklart är det mycket svårare när hon finns i hans liv…
Som det känns nu så trivs jag i alla fall väldigt bra i min alldeles egna lägenhet där jag kan göra precis som jag vill. Sen är det emellanåt väldigt ensamt också. Men jag saknar egentligen inte honom, även om jag sörjer alla våra år tillsammans och att det inte funkade mellan oss. Och faktiskt har jag de allra senaste veckorna till och med börjat tänka på hur det skulle vara att träffa en ny man så småningom… Det är helt ok om det dröjer, men det känns ändå bra att kunna tänka så. För ett halvår sedan kändes det helt otänkbart…
