Jag tog beslut om skilsmässa i februari i år. Flyttade i april. Två unga vuxna som också ganska nyss flyttat hemifrån. Det var jag som valde att lämna. Inget destruktivt, men har inte kvar känslorna för honom och vi har inget gemensamt. Blev än tydligare när barnen flyttat. Han ville inte separera.
Nu har han träffat en ny. Och det gör så fruktansvärt ont! Visste att denna dagen skulle komma och säkert vara jobbig, men var ändå inte beredd …Jag är fortfarande helt säker på skilsmässan och känner inget när jag träffar honom, men ändå gör det ont. Kände inte så mycket vid själva separationen så det kanske kommer ikapp nu. Blir mer definitivt. Gissar att den smärta jag känner nu kände min exman när jag berättade att jag ville skiljas (karma )
Jag är även sjukskriven pga utmattning och vet inte när jag kan börja jobba igen. Så det gör nog också att jag känner mig misslyckad och har för mycket tid att älta.
Vet inte egentligen vad jag vill med detta inlägg, men behövde skriva av mig.
Syster.
Vad är detta om icke en säkerhetsventil där omtumlande känslor och oväntade vändningar må givas fritt utlopp.
Skam den som tycker illa därom.
Konstigt är det icke.
Vi har väl alla en bild av huru det skolen bliva när vi inleder en relation och bygga liksom svalorna ett bo tillsammans med vårt hjärtas utvalda. Huru ofta sken det icke att tiden komma i kapp. Ett par kan växa ihop men de kan också växa ifrån varandra. Vissa kan dela på allt medan andra leva parallella liv. Det ären väl icke underligt, att sorgen flyga över Edert huvud. Ni sen det In en gång haft, drömmar som kraschat, sandslott som nötts ner av väder och vind.
F ö låter det som du på ett sätt har varit/ är emotionellt utmattad. Livet händer och dess strömmar och virvlar sargar och bryter ner vår yttre och inre människa och det vi försöker bygga upp. Jag tror att du sörjer det som varit, det som inte blev, det som tog slut. Konstigt är det inte. Jag kan sörja mitt misslyckade äktenskap, att det blev som det blev, att jag inte räckte till utan svek och vek ner mig men det var det bästa för mig, mitt x och vårt barn. Men det kan understundom kännas ett sting av smärta.
Tack Dina ord är SÅ Sanna. Skilsmässan är en ofattbar sorg. 30 år ihop. Finns ju även skuld hos mig som lämnade. De sista åren hade jag svårt att känna känslor, troligtvis stängt av. Så på ett sätt är det skönt att nu känna smärtan.
När jag fick 1,5 år efter skilsmässan veta att mitt ex hade blivit ihop med en ny kraschade jag totalt. Jag ville ta livet av mig och var för första gången i mitt liv i kontakt med psykiatrin, fick lugnande utskrivna och stannade hemma från jobbet. Tiden före kraschen hade jag mått som bäst - jag trivdes med mitt nya liv, hade hittat tillbaka till mitt glada jag och var nöjd med hur saker hade blivit. Så kraschen som jag kallar det för kom helt oväntat för mig. Jag har dock insett att jag inte hade bearbetat sorgen som skilsmässan egentligen förde med sig och i och med att exet hade blivit ihop med en ny försvann allt hopp om att en vacker dag få ihop kärnfamiljen igen (hade kvar det hoppet ändå trots allt).
Idag, ett halvår efter kraschen, mår jag bra. Jag är glad för exets skull och har släppt det.
Alla har sin egen process och någonstans så tror jag att alla förr eller senare behöver genomgå den värsta tänkbara smärtan och sorgen. När den är avhandlad och bearbetad är man redo att gå vidare i livet.
Vad jag känner igen mig i det du skriver om hur det känns när ens man träffar en annan. Det gör verkligen obeskrivligt ont… Jag har precis gått igenom en skilsmässa efter att ha varit gift i 24 år (och varit tillsammans i 32 år). Vi har pratat om det till och från ett antal gånger under många år innan vi nu till slut bestämde oss. Det var alltså ett gemensamt beslut även om det var min man som var mest drivande nu. Sen visade det sig att han redan har träffat en annan. Oklart hur nära vänner de var innan skilsmässan gick igenom för han har inte varit ärlig och sagt som det är. Skilsmässan i sig är ju en jättestor sorg, men detta att omedelbart bli ersatt av en annan den smärtan är hemsk. Det spelar ingen roll att jag egentligen inte vill ha honom tillbaka, det gör inte mindre ont för det.
Jag tror de allra flesta känner igen sig i det ni beskriver.
Jag skulle heller inte ta tillbaka något ex, men rätt länge efter uppbrottet tyckte jag att tanken på att de träffat/skulle träffa någon ny var jobbig. (Nu har det dock gått några år, så idag bryr jag mig inte alls.)
Men jag tror att det handlar om att man ändå någonstans vill känna att det man hade tillsammans med exet ändå betydde något. Att det var värt något. Att man inte var helt utbytbar. Och att exet ändå minns det man hade. Och helst också ska sörja åtminstone klädsamt länge.
När mitt ex-ex hade någon ny i ungefär samma ögonblick som han klev ut ur dörren (ja, jag fattar mycket väl att de måste ha “känt” varandra innan) gjorde det förlamande ont. Inte för att jag ville ha honom tillbaka, för tvärtom hade jag byggt upp en rödglödande ilska och avsky gentemot honom. Nej, det var istället känslan av att jag och det jag ändå försökt bygga upp med honom varit så lite värt.
Tack för att du delar med dig. ”Skönt” att fler har samma erfarenhet. Och extra smärtsamt såklart om han träffat ny direkt i samband med skilsmässan. Ta hand om dig. Vi kommer gå styrkta ur detta så småningom🙏
@Laura Det här med att inte känna någonting. En psykolog sa till mig en gång att har man övat på att inte känna, reagera eller spela ut sina känslor så måste man öva på att kunna känna igen. Exakt det som hänt mig. De finns där inne någonstans.
Nja, jag tror det är många andra saker som känns också. Ens partner har delat ens liv. Allt denne varit med om och upplevt, gjort på jobb och med vänner har till viss del varit ens eget liv med. Man delade varandras erfarenheter i livet, eller man kanske kan säga att man levde två personer i samma liv. När man sen delar på sig och framför allt när denne skaffar ny partner, då är man verkligen utestängd från det som en gång var halva ens liv. Man har amputerats. Så det är därför det kan göra så rysligt ont fast kärleken är borta och man inte har en endaste önskan om att hitta tillbaka. För man har förlorat det som en gång utgjorde en stor del av det som man upplevde och erfarde i livet.
Så är det nog för mitt X också, han skulle bli glad eller iaf lättad. Men mina känslor dog efter hans svek. 4 år sen så den glädjen får han inte uppleva.
Det fattar faktiskt inte jag. väljer man att lämna har man ju tagit ett enormt stort beslut som väl måste bero på att inga känslor finns kvar. Minsta känsla så hade man väl stannat när man har familj och allt?
Jag tror att det finns många som lämnar som fortfarande känner kärlek och helst skulle velat stanna.
Men alla relationer är inte så pass bra att det är möjligt. Och alla partners är inte så pass bra att det går att få bra relationer med dem, hur man än försöker.
Jag tror man lämnar för att man är olycklig. En del älskar sina partners. En del hatar dem. En del har tappat kärleken. En del har den kvar, men har blivit svikna för mycket. En del intalar sig själv att partnern kommer ha det bättre utan dem. En del längtar bort, att få vara själv. Andra längtar efter någon ny, eller rent av har en ny. En del lämnar för att skydda sig själv eller sina barn. Finns många olika anledningar folk lämnar. Det enda gemensamma är väl att den som lämnar är olycklig och att det finns en förhoppning om att det kommer bli bättre av att de lämnar. Ingen som är lycklig i ett bra förhållande lämnar med förhoppningen att det ska bli sämre.
Sen om man som partner eller utomstående tycker att den som lämnar har rätt i sitt beslut att lämna i hopp om att få det bättre är en annan sak. En del villar bort sig. Den som blir olycklig av sin partner gör rätt i att lämna. Den som blir olycklig av relationen bör antingen fixa relationen eller lämna. Den som är generellt olycklig i livet, t ex råkat ut för kris eller depression, bör först ta tag i det. För om jakten på något att klandra den diffusa olyckligheten på siktar in sig på dåliga saker i förhållandet då kan skilsmässa vara en nödlösning som bara lämnar fortsatt olycklig, fast med tillägget att man nu dessutom slagit sönder en familj. Finns det en risk att man hör till den sista kategorin ska man nog ta det varsamt innan man fattar beslutet.
Ja, det hade nog inte blivit fullt lika jobbigt tror jag om han hade väntat lite. Det allra värsta har ändå varit att han inte varit ärlig mot mig. Nu igår och i natt har vi dock pratat mycket och han har berättat åtminstone det mesta. Det känns faktiskt mycket bättre nu. Idag har vi packat tillsammans en stor del av dagen, varit hos mäklaren och skrivit på och fått vår lägenhet såld och sedan varit ute och ätit tillsammans. I morgon flyttar jag till min egna lägenhet och jag ser faktiskt fram emot det. Hoppas och tror faktiskt att jag och min man (f.d.) kommer att kunna fortsätta vara vänner trots allt.
Ta hand om dig du med!
Håller så med. 1 år har gått nu sedan mitt ex lämnade mig. Han har en ny och jag har också träffat en ny. Men ändå är det så jobbigt att veta att han har någon ny. Det gör så ont men jag vill inte ha tillbaka honom, aldrig.
Jag är bjuden på en fest snart och mitt ex och hans nya ska dit. Skulle kunna gå dit med min nya men nä. Min kompis sa en väldigt bra grej om det blir mer negativt än positiv att gå så ska du inte gå.
Jag är så less på att det fortfarande är så jobbigt och gör ont. Men jag kämpar på varje dag.
Ja det kan vara jobbigt ibland. Jag vill inte ha tillbaka mitt ex. Jag och min nya umgås med henne och hennes nya, och det är inga negativa känslor då. Vi skrattar och har det trevligt. Samarbetar väl kring barnen. Aldrig några konflikter kring något. Ingen saknad. Men ibland kommer det krypande. Som ikväll. Nedstämdhet, och ett svidande i hjärtat. Gissar på att det är det som @Tailor tog upp. Det sårade egot. “Varför dög inte jag?” “Tycker hon verkligen att detta livet är bättre?” Men det är antagligen en normal smärta att känna. Hur man än faller i sär så blir där sår. I hjärtat, i egot, i självbilden. De läker nog i olika takt. Jag tror och hoppas att egot också glömmer det helt en vacker dag.
Det där tror jag stämmer på många, stämde i varje fall på mig. Men även det kommer ju till en acceptans till slut. Däremot har mitt agg blossat upp på ett oväntat sätt, jag har inte haft problem alls med hans nya sedan den där initiala svartsjukan lade sig för över tre år sedan, barnen tycker mycket om henne och hon verkar vara en mycket trevlig person. Men pga vår situation (bor långt borta från varandra), att yngsta bor heltid med mig och bara träffar sin pappa på lov och ett fåtal gånger per år så spenderar så klart mitt ex mer tid med hennes barn än sina egna. Inget konstigt i det och nu har hennes barn även för något år sedan förlorat sin pappa, tragiskt men han var väl ingen superpappa och dödsfallet skedde pga år av missbruk.
Detta har så klart medfört att mitt ex som har det ganska gott ställt, numer ställer upp och köper saker till hennes barn osv. Att då får höra att exets nyas dotter ställt till med en scen i somras för att hon ansåg att när min son är hos mitt ex så skäms han bort och mitt ex bryr sig bara om vår yngsta! Med andra ord är hans nyas dotter avundsjuk på min son. Det kan jag till viss grad förstå, en tonåring kan inte reglera sina känslor bra eller inte alltid ställa sig i någon annans skor. Men att hans nya då tar dottern i försvar! Istället för att förklara att den tid de spenderar tillsammans är viktig för dom då det inte sker så ofta så försvarar hon sin dotter utbrott! Det väckte en lejonmamma till liv i mig. Jag blev rosenrasande men har hållit mig i schack och inte nämnt att jag vet om det bråk som utspelades och vad som sades. Händer det dock en gång till kommer jag inte hålla tyst.
Jag har också fått veta att min yngsta bett om ett par dyra skor som hans pappa sade nej till vilket jag är ok med men när äldsta påpekar att pappa köpt sin nyas äldsta son skor som kostade dubbelt så mycket som de min son bad om så ja, någon konstig känsla av avundsjuka väcks i mig. Jag är medveten om att den väcks åt barnens vägnar och jag borde inte känna detta men jag gör det. På något sätt har den nya och hennes barn blivit ett hot mot mina barns relation med sin pappa, i min värld, mina barn uttrycker det inte på samma sätt som jag upplever det.
)
Dina ord är SÅ Sanna. Skilsmässan är en ofattbar sorg. 30 år ihop. Finns ju även skuld hos mig som lämnade. De sista åren hade jag svårt att känna känslor, troligtvis stängt av. Så på ett sätt är det skönt att nu känna smärtan.