Jo precis, känns som att man ändå är trygg i sig själv som kan erkänna att något blev fel. Om inte direkt, så senare när man inser det. På nåt sätt iaf har reflekterat över det, ofta så det blivit för min del i början efter jag såg hur våra problem påverkade oss (efter terapin dvs).
Lite så jag menar när jag säger att mitt X inte kan diskutera saker - eftersom det är svartvitt för honom. Att man kan se på saker på fler sätt och båda kanske innehåller sanning, det har han väldigt svårt med.
Tänker så också, mycket borde bli ganska jobbigt för en om man hela tiden letar fel hos andra. Lär ju bli så många onödiga konflikter egentligen.
Tror det är lätt att falla in i det, att man rättar sig efter det man tror är vad den andra vill. Men ibland är det nog inte det de vill. Om hon t ex är passionerad kring semestern och planeringen av det så kanske hon ville ha någon som mötte upp i engagemanget och inte bara någon som fogade sig. Det är insikt jag fått nu i efterhand iaf. För den som är engagerad så upplevs det som att den andra inte bryr sig om det som så uppenbarligen är betydelsefullt. Så båda missförstår varann - den som fogar sig gör det för den tror att den andra vill bestämma själv, och den som bestämmer tror att den andra inte bryr sig och inte vill vara engagerad. Och båda vantrivs i det.