Har ni erfarenheter av detta så får ni gärna dela med er, särskilt då att vara den som får all skuld. Hur hanterade ni det?
Kort bakgrund: skilsmässan var hans initiativ och kom som en överraskning. Mer att det kändes påskyndat, vi har haft det tufft och gått i parterapi i höstas. Pratade om särbos (min idé) som han först inte alls ville, men precis sagt att det kunde vara bra för oss. Veckan senare kom hans önskan om skilsmässa och la till “trodde du också tänkte så”. Därav påskyndat, jag hade om och om igen sagt att särbos är ett försök till att rädda äktenskapet.
När vi pratat efteråt i försök att rensa luften, så lägger han all skuld på mig. Att jag aldrig är nöjd och att han gjort allt han kunnat för oss. De punkter som kom upp i parterapin, där vi båda hade något att jobba med, verkar han inte tro på.
Jag har svårt att tänka “okej vi ser olika på det” för jag är rädd att bitterheten ska ta över för framtida samarbete kring barnen. Att han går runt som ett offer i det hela stör mig något fruktansvärt. Jag har pratat om min del och hur jag jobbar på det, så det är inte så att jag lägger allt på honom heller.
Så snälla, har ni erfarenheter kring detta som kan hjälpa mig att inte förlora förståndet helt här. Jag når helt enkelt inte fram till honom, min önskan är ju att han sa “vi båda har bidragit till att vi skiljer oss” på något vis. Har gett upp att prata mer med honom om det, för det blir bara att jag mår sämre.
Tror nog att just det där är det svåraste och mest smärtsamma med en skilsmässa för många, att man inte längre kommer nå fram till varandra och nå en gemensam förståelse om relationen, hur den fungerar eller vad som gick fel.
Jag tror dock att det ingår i själva konceptet att skilja sig eller separera att till sist acceptera att man inte kommer ha en gemensam förståelse eller version om sin relation, och släppa taget om att känna att det är viktigt med samsyn om det.
Jag har haft samma frustration själv som dig @LittleMe och har fortfarande. När jag är på botten är jag ganska dålig på att se min egna del, mitt ansvar. När jag har förmåga att föra inre resonemang ser jag alla fel också jag gjort. Det verkar vara samma med mitt X.
Vi har två helt olika sanningar om vad som hänt. Det kommer alltid vara så och precis som Nimue skriver, våra sanningar är så olika att det sannolikt är en förklaring varför vi gått isär.
Sedan är detta en del stunder mer begripligt, i andra helt obegripligt.
Jag har samma erfarenhet som du, även om vår skilsmässa kom sig av en otrohet från hans sida. Nu har det gått ett par år och ju längre tiden gått desto mer har jag fått höra från honom allt jag inte gjorde i vårt äktenskap och att jag ju “vet” vad som ledde till otroheten. Ingenstans kan han se att jag också behövde saker i vårt äktenskap som han inte gav mig.
Han var otrogen, men han ser sig också som offret i efterhand. Jag är skulden.
Som jag ser det så var det ett val han gjorde. Han kunde gjort andra val, som att bett om parterapi om han inte tyckte han nådde fram till mig. Eller kanske funderat själv om det fanns något mer han kunde bidraget med i äktenskapet. Jag kan absolut se saker som jag själv både kunde ha gjort och också försökt prata med honom om ännu mer. Skillnaden är väl (som jag ser det) att jag försökte prata med honom fler gånger än han pratade med mig. Sen kanske jag kunde pratat på ett annat sätt (han tog mycket som kritik, vilket egentligen inte var det) och sånt kanske vi kunde fått hjälp med om vi tagit det. Men efter otroheten var den chansen liksom förbi.
Jag kan se min del, min skuld i äktenskapet. Men att han på något sätt skulle vara offret efteråt, för att han var otrogen i flera månader. Den har jag svårt att se när jag tänker logiskt, men jag tar på mig skulden ändå… ofrivilligt.
Håller med om samsynen, blir ju något man får träna hjärnan att få bort. Är vi inte gifta längre behöver vi inte ha samsyn på samma sätt för att klara vardagen.
Det jag saknar är ju dels samsynen nu, men mer att han inte erkänner sina brister. Någonstans. Kanske ett litet finger han gett som möjligtvis kan ha bidragit, men i stort är det jag som är problemet som bara gnäller och aldrig är nöjd med honom. Alla reaktioner från honom är alltså motreaktioner på något jag gör. Mina reaktioner är obefogade.
Jag hade också svårt att se min del innan vi var på parterapi. När man fick det från en tredje part så förstod man det på annat sätt än det som kommer när vi bråkade jag och maken. Han sa samma sak efteråt, att han ser det annorlunda. Eller såg ska jag säga, för nu ser han dem inte längre.
Och jo, det är ju i sig också en grund till att vi inte funkar ihop längre. Hur olika vi ser på saker och inte kan nå varandra. Ska erkänna dock, känns mer att jag inte når honom för känner inte att han försöker nå mig på det viset.
Japp, precis så förutom otrohet (vad jag vet). Att skylla otrohet på den andre är ju bara så fegt och svagt så jag vet inte vad mer man kan säga. Är ju i slutet ett val som gjorts - vara otrogen - istället för att reda ut problemen som gör att otrohet lockar.
Just det där var ganska enkelt för mig att hantera, eftersom jag visste helt utan tvivel att skilsmässan inte var mitt fel.
Hans version är att jag “tvingade” honom att söka sig till en annan kvinna, eftersom jag lade så mycket tid och uppmärksamhet på vårt svårt sjuka barn. Det andra felet jag gjorde var att “tvinga” honom att flytta just pga hans älskarinna. Hans version är så galen att jag inte trodde honom ens när jag var riktigt förvirrad precis efter separationen.
Ingen människa är perfekt, men jag ser det så här: Om A gör sitt bästa för äktenskapet och för sin partner, medan B ljuger, bedrar och behandlar A illa, då ska man inte snacka om att båda är lika skyldiga. De småfel A har gjort ska inte jämföras med hur B har betett sig.
Kanske är det så “enkelt” som att det är en uppriktigt menad ursäkt du behöver och vill ha och dessutom ett erkännande att han gjorde fel, hanterade det fel, gjorde fel val, ser sin del osv. osv.
Men för många människor så är skuldkänsla helt ohanterligt… därför förskjuter de skulden och “kan” INTE på villkors vis (som i blundar, stoppar huvudet i sanden, låtsas oberörda, går till attack, vill inte, vägrar, orkar/klarar inte, flyr) att ta på/erkänna sig skuld och se någon som helst del i utvecklingen av en relation
För mitt x tog det nästan sju långa år att värka fram och komma till skott med det som jag hade behövt från dag ett. Inte för att ändra skeendet, utan för att komma vidare själv utan att gräva ner mig totalt i självklander och obesvarade frågor. Han skyllde visserligen lite på mig då när det begav sig, men det var faktiskt väldigt lite. Utan han valde istället att försvinna, flyttade in hos den nya samma dag, försvann från jordens yta och gjorde sig okontaktbar.
Efter nästan sju år av komplett tystnad börjar han förra våren att ringa på nätterna och jag svarar aldrig, tills han till sist vågar ringa på dagtid efter några månader och ber då reservationslöst om ursäkt och tar på sig absolut all skuld och erkänner att han var totalt ego och självupptagen under hela vår relation och ber sen om en ny chans… DÅ plötsligt gör han det äntligen, när jag till sist hade slutat förvänta mig ens en enda liten gest för länge länge sedan.
Det rev upp alltsammans igen, men det var det värt för då äntligen kunde jag göra det jag borde gjort för lääääänge sedan, långt innan han försvann. Nämligen säga NEJ till honom och med det försvann han äntligen från mitt huvud och den sista resten där någonstans på djupet av mitt hjärta var äntligen borta, en gång för alla
Underbart att du ändå fick den, även om det var flera år senare! Men känner igen det du beskriver, med att han inte kan hantera sina känslor ordentligt. Alltså de mer negativa, han är väldigt duktig på att lyfta fram hur han tycker han blivit sårad, felbehandlad osv och hur han känner kring det.
Jo, en uppriktig ursäkt och ett erkännande hade varit väldigt skönt! Tänker på de gånger han bett om ursäkt (i bråk dvs) och kan inte minnas när han gjorde det uppriktigt senast. Kände verkligen hur det var en ursäkt så bråket skulle sluta, särskilt när han i andra bråk säger att jag “inte ger mig” förens han säger förlåt.
Jag hoppas få uppleva din frid, förhoppningsvis tidigare än om 7 år
Håller med om att det finns fall där den ena parten är skyldig! För mig så ser jag mina delar, så kan inte säga att det är så. Det där med otrohet och den otrogna skyller på den andre… är något jag inte fattar alls
Jag och mitt ex försökte gå till parterapi för att hitta en gemensam lösning eller åtminstone ett värdigt avslut. Det slutade med att mitt ex lämnade mitt i sessionen med orden “parterapeuten är en kuf”.
Därför kan jag känna viss sympati med din förundran över hur den andra parten ser sig själv som felfri. Å andra sidan ser det också ut som att du vill ha en fungerande relation med ditt ex utan bitterhet. Du vill ha något från ditt ex och skilsmässan betyder inte ett definitivt avslut för dig. Om han inte är beredd att ge dig det så antar jag att det helt enkelt faller på dig att göra avvägandet vilka eftergifter du vill ge och inte. Tyvärr är vissa människor sociopater och de kan aldrig kompromissa om frågor kring deras självuppfattning så kostnaden kan bli skyhög.
Du har nog rätt men jag hoppas inte det Jag ser ju att det blir jag, precis som det varit i flera år, som får kompromissa i det hela för han lär inte göra det. Avslutet blir svårt med de tre barn vi har och det är väl just kring dem jag hade hoppats på att vi kan samarbeta utan att jag långsamt vill strypa honom när vi ses… för deras skull. Det räcker med att de känner av spänningarna hemma nu, framtida högtider och födelsedagar vill jag ju inte ska kännas så.
Men blir nog som du säger, jag får vara den som släpper förväntningarna. Hoppas bara han i alla fall kan ses utan att dra upp saker jag gjort fel. Det är väl den andra oron jag har, kan lätt se det hända.
Varför är du orolig över saker du har gjort fel? Alla människor gör fel. Äg dina misstag. Det blir ett problem först när du inte kan äga dina misstag av en eller annan anledning. Om det är fallet behöver du nog jobba på den biten mer.
Hmm, det är ett problem också om de misstag han säger du har gjort är rena lögner, men då är det ett slags förtal som du inte ska ställa upp på.
Jag känner till viss del igen mig. X har backat en del om min skuld, men kan fortfarande inte förlika sig i att jag inte förstått vad hon menat. “Jag tycker det är jobbigt när du gör så” har inneburit “om du inte ändrar på det här så vill jag skilja mig” och det är helt obegripligt att jag inte fattat. Jag har försökt få det till att vår kommunikation har varit bristfällig, men hon kan inte se det på annat sätt än att jag valt att blunda för sanningen. Hennes sanning, that is.
När jag tittar på våra 21 år i backspegeln konstaterar jag att det varit fullt av krav från hennes sida, jag har aldrig ställ krav. När vi varit oense, har alltid hennes sanning varit den rätta, oavsett det handlat om pengar till barnen, hur grejer ska stå på diskbänken, vad man ska göra på semestern osv. Jag har rättat mig efter bästa förmåga, men jag tror att jag undermedvetet gav upp när jag - återigen undermedvetet - började inse att vi glidit för långt ifrån varandra och kärleken var borta. Jag lät det gå åt helvete kanske.
Idag är jag glad. Tycker att jag är värd någon som har förmågan att se sina egna brister, säga förlåt när det blivit fel och acceptera olikheter.
Nej i grunden så kvittar det vems fel det är, det jag har svårare att släppa är hur han lägger nästan allt på mig. Trots parterapin där vi pratade om våra respektive saker att jobba med och där våra samtal efteråt verkligen grundades på att vi är två i detta. Nu har han offerkoftan på istället och “känner inte igen” det vi pratade om då för bara några månader sen.
Jag tänker framförallt på framtida samarbeten kring barnen. Dessutom hur jag känner att jag tappar respekten för honom när han skyller ifrån sig helt och sprider den åsikten till de omkring oss (fick jag veta för några dagar sen nu).
Jag känner igen mig både i det du skriver och ditt X, men det hela bygger på kommunikationsproblem. I terapin kom det fram hur jag var frustrerad över att han “skiter i det jag säger” fast det många gånger var att jag var otydlig. Han gjorde detsamma tillbaka, men även då att inte prata om saker han tyckte var jobbigt eftersom vi bara bråkar då… för att vi har kommunikationsproblem
Här är det då mitt X som lite lät saker falla när han gett upp (men pratade då inget om hur han kände) för över ett halvår sen. Det började bara en månad efter sista parterapin vi var på, så han släppte väl på något sätt de saker som kom upp kring hans del. Jag började gå i terapi för min del i samma veva då, men nu får jag väl se det som att jag jobbar med mig själv inför den jag träffar i framtiden.
Hoppas som dig också, att träffa någon som ser sina brister men även har en vilja någonstans att förstå den andres perspektiv (och detsamma för mig då). För att på så sätt kunna diskutera saker som dyker upp - istället för att gå på argumentera direkt (som mitt X).
Vi bråkade aldrig. Men hade bevisligen otydlig kommunikation - dessutom bara åt ena hållet. Jag var väldigt tydlig med att berätta precis vad jag kände och vad jag menade vid de tillfällen vi var oense. Kanske lite bokstavligt. För oss har det landat i att samtalet tystnat. Jag kan se mina egna brister väldigt tydligt, men har svårt att se saker som svartvita, att sanningen ganska ofta finns någonstans mitt emellan. Vi snackar ju inte om att ta livet av någon, utan hur man förhåller sig till saker. Jag tror det blir svårt att klara en relation bortom förälskelsen om man inte kan inse att världen inte kretsar kring en själv, att man sitter på alla svar och sanningar, aldrig har fel och aldrig kan säga förlåt.
Skönt att man inte är sån. Att kunna säga, “fan, det där var idiotiskt, förlåt.” verkar vara svårt, men det är åtminstone jag bra på.
Å andra sidan ser det också ut som att du vill ha en fungerande relation med ditt ex utan bitterhet. Du vill ha något från ditt ex och skilsmässan betyder inte ett definitivt avslut för dig. Om han inte är beredd att ge dig det så antar jag att det helt enkelt faller på dig att göra avvägandet vilka eftergifter du vill ge och inte. Tyvärr är vissa människor sociopater och de kan aldrig kompromissa om frågor kring deras självuppfattning så kostnaden kan bli skyhög. 
