I början på mars bestämde mitt ex och jag för att skilja oss efter 14 år tillsammans. I alla år har exet varit den enda för mig. Jag har inte varit i närheten av att bli intresserad av någon annan. Exet var mitt allt. Visst har jag noterat om någon man sett bra ut, men det gör jag ju med kvinnor också.
Nu när det blev bestämt att vi skulle gå skilda vägar så har det helt försvunnit för mig. Har inte brytt mig ett dugg. Jag skulle antagligen inte ha sett om en riktig snygging stått framför mig.
Men idag såg jag en man jag tyckte var attraktiv. Jag är inte ett dugg intresserad att försöka hitta någon ny på långa vägar. Men känslan att tycka en man är snygg kändes ganska trevlig ändå. Ett steg åt rätt håll kanske?
Hur lång tid tog det för er att börja se människor ni tycker är attraktiva efter en separation eller skilsmässa? Eller har ni aldrig förlorat den “förmågan”?
I min värld så blandar du ihop äpplen och päron här. För att rent objektivt kunna se en annan människa (oavsett kön) som snygg och attraktiv tror jag egentligen ingen förlorar öht.
Därifrån till att bli personligt attraherad av en annan person, där blir det något annat och förmodligen är det vad du menar här.
Jag tvingas tyvärr erkänna att jag själv inte har känt mig på riktigt attraherad (iaf inte tillnärmelsevis på ett liknande sätt) av en annan män ännu. Det har gått flera år och jag börjar nästan fundera om det aldrig kommer att hända igen. Däremot ser jag, både nu och har alltid gjort, män som till utseendet är good looking flera stycken varje dag…
Jag bråkade med de känslorna rätt länge! Vad som var oattraktivt visste jag så väl. Väldigt många var oattraktiva! Både i utseende, men också framför allt i sätt, resonemang, omogenhet, ego, osv… Rätt många män var burdusa och osmidiga på alla sätt upplevde jag! Vart äcklad av ett par grannar med fru och barn som la in en stöt på ”villebrådet” mig. Tyckte allt för många hade för höga tankar om sig själva när det kom till utseende och charm och jag hade väldigt svårt för alla män som sökte efter yngre än vad de själva var för att de ansåg sig vara så jäkla ”ungdomliga”…
Men plötsligt upptäckte jag att jag började kunna urskilja en annan sort också! Det var trevligt! Minns inte hur lång tid det tog? Det smög nog mer på!
Hmmm, du kanske har rätt. Jag såg en attraktiv man idag, men jag blev inte attraherad. Jag hade inte varit intresserad av att ta kontakt osv. Utan det var bara trevligt att se en snygging. Jag kan inte föreställa mig med någon ny någonsin som det känns nu. Det är väldigt långt fram om det skulle ske.
I påsk när jag var och hälsade på min bror med familj så var det en man som stötte ganska hårt på mig. Han har fru och två barn… Full var han också, så jag blev ju galet smickrad (ironisk). Det var två andra män där också som “kände sig för” om det fanns intresse från min sida. Dom var åtminstone lediga, men fulla dom också. Sånt går jag inte igång på oavsett om jag är nyskild eller inte. Så där kände jag mig också som villebråd som du skrev.
9 månader tog det. Bytte tillfälligt arbetsplats, mötte honom i lunchrummet, och pang sa det. Blev så fumlig och nervös att jag tappade matkniven på golvet. Han snappade upp den och hämtade en ny till mig. Sen kunde jag inte tänka på annat än att få ligga under honom, blev helt knäsvag så fort vi var i samma rum. Jag kommer ihåg att jag var otroligt förvånad över att jag kunde bli så attraherad av någon igen, för jag hade på riktigt lagt det på hyllan för all framtid, Men nu kändes det som att hela jag vaknade. Det var en fantastiskt känsla.
Snart 2 år och tycker män är otroligt oattraktiva, kanske aldrig blir ngt igen. Vem vet, så fruktansvärt deprimerande särskilt när man inte har barn och önskar familj. Fy
Den känslan, beskrivningen av den, lockade fram ett fånigt leende, bara att erkänna.
@pikkusisko Jag instämmer även med 9 månader. Sen har jag inte råkat träffa någon i fikarummet än och det har gått ytterligare 9 månader och jag har fortfarande inte lyckats hitta någon som jag tror på. Eller det kanske jag har bara för någon dag sedan?
Det visar sig…
Men att vara helt avstängd från ny relation och de nödvändiga känslorna är nog allt från 3 månader till flera år normalt.
Beror väl lite på hur pass picky man är och huruvida man alls klarar sig utan en relation?
Finns en frånskild kvinna i min yttre umgängeskrets, hon är nog inne på sitt andra “förhållande” sedan hon kom in i den för 9 månader sedan.
Känns som att det kan vara lite påfrestande för om inte annat hennes barn?
Haha, ja efter några veckor kring den heta gröten fick vi till det. Men 0.3 sek innan nåt hände så sa han att han inte ville upprepa sina misstag (kära ned sig i någon som redan har barn och 1-2 år senare stå ensam utan familj) utan önskade bilda egen familj. Jag hörde vad han sa men just i det ögonblicket fungerade inte min hjärna speciellt bra så jag valde att ignorera det.
Det var 5 härliga veckor nu i vintras, sedan återgick jag till min ordinarie klinik och då rann det ut lite i sanden pga olika saker.
Men nu vet jag att jag fortfarande kan cykla.
Och ser fram emot nästa landskap.
Sant, det är nog en ny trevlig cykelmodell jag ska hålla utkik efter : )
Men som Skipper touchade: jag klarar mig alldeles för bra ensam, och nu med två barn så letar jag inte längre aktivt efter en livspartner. Men en bra man av rätta virket att spendera fritiden med vore en fantastisk bonus, och den tanken fanns inte ens på kartan innan jag träffades av blixten i vintras.
Att bli singel igen efter många år i förhållanden (första när jag var 15 & inte varit singel sedan dess i stort sett) så var det helt annorlunda mot vad jag tänkte när jag skilde mig förra våren.
Jag trodde att det skulle vara som de andra gångerna jag varit singel och dejta och vara osäker på sig själv och den andre mm mm.
Så blev det inte alls, jag har träffat en man via ordspel på nätet, lärt känna varandra via telefon och smsande. Attraktionen finns men det känns så mycket mer avslappnat den här gången. Vet inte vad det beror på men kanske att vi båda har varit igenom familj, barn och skilsmässa. Vi har haft två bra helger ihop och det känns som vi känt varandra i flera år . Vi bor 40 mil från varandra men pratar/smsar nästan varje dag.
Det jag uppskattar mest är att sova ihop, dricka kaffe och fixa maten.
Vad härligt det lät…och att båda varit igenom familjelivet…och att du nu känner så här nu.
För mig är det 2 1/2 år sedan vi separerade…Önskar att jag bara kunde glömma honom och det som varit och få starka känslor för någon annan.
Förstår inte hur det ska gå till…Att bli kär igen och utan att jämföra med exet.
Börjar längta efter tvåsamhet igen med rätt person.
Någon som jag känner starkt för.
Hur gör man liksom?
Mitt ex är en bra person och pappa, skulle inte jämföra den nye med honom.
Tror att det faktum att jag ”träffade” den nye via ett ordspel har en stor del i det hela, är ingen dejtingsida och vi började chatta helt vänskapligt.
Jag skulle heller inte gå under om det tar slut, vet att jag klarar mig bra på egen hand .
Ordspel…vad är det? Kanske man skulle pröva
Skulle vara häftigt att lära känna någon på ett annat sätt än datingsidor för då blir det så seriöst helt plötsligt…Skulle vilja att något växte fram utan några,som helst krav eller förväntningar på någonting…Att det liksom bara "blir"roligt,
enkelt och naturligt…
Jag reggade mig på Happy Pancake men upplever att de flesta vill träffas efter att man har chattat 3 dagar och det passar inte mig. Jag behöver lite mer tid på mig…
Med den nye känns det väldigt kravlöst, tycker dock väldigt mycket om honom och skulle han vilja flytta hit så skulle jag inte säga nej .
Ja, man registrerar sig och får ett konto och sen startar man upp spelet. Man väljer att bjuda in till spel mot en slumpmässigt utvald motspelare. I mitt fall var det slumpen som gjorde att jag började spela med den mannen, Det finns en chattfunktion och vi chattade och fortsatte att spela. Efter ett tag bestämde vi oss för att höras på telefon och även mail.
. Vi bor 40 mil från varandra men pratar/smsar nästan varje dag.
