Ni som läst mina tidigare inlägg ang min skilsmässa har förstått att relationen mellan vår 15-åring och hennes pappa varit ansträngd under en tid tillbaka.
Efter flytt och skilsmässa valde 15-åringen att bo heltid hos mig och vår 13-åring växelvis varannan vecka. Bägge är fortsatt vårdnadshavare för båda barnen och mitt X betalar underhåll för levnadskostnaderna för vår 15-åring.
Jag hade en förhoppning att mitt X nu skulle ta chansen att ta ansvar för att bygga upp sin relation till vårt äldsta barn. Trodde nog i mitt stilla sinne att där fanns en vilja från honom.
Så som läget är nu är att jag får sms från mitt X dom veckor vår yngsta är hos honom. Han vill då att vi gör upp regler kring saker kring 15-åringen för att det ska kännas bra för den yngsta. Han skulle fråga den yngsta om hon ville följa med på påskfirande till släkten (även barnet egentligen skulle vara hos mig då). Jag hade inga bestämda planer utan sa att det var okej men att han då fick fråga bägge barnen. Fick svaret att 15-åringen “kunde gott stanna hos mig”. Försökte förklara signalvärdet kring att faktiskt få frågan även om man väljer att tacka nej. Han sa att det inte är aktuellt och att han bara ville ha med den yngsta. Då den yngsta var hos honom så fick jag ett sms om att dom två skulle åka till släkten så att han skulle lämna 13-åringen senare hos mig den kvällen.
Försökte så gott jag kunde stötta 15-åringen i att hon inte kände sig välkommen till släkten på pappas sida, försökte avleda med annat även om jag såg hennes sorg. 13-åringen kom på kvällen men påskägg som hon fått av släkten (ingenting till vårt andra barn). Mitt X gav dom bägge två en skål med godis och berättade att dom haft det jättetrevligt under dagen. Senare på kvällen berättade 13-åringen att pappa planerar att dom bäggw ska åka utomlands nästa år tillsammans. 15-åringen kom till mig sen och frågade varför hennes pappa inte älskade henne och varför hennes syskon hade två föräldrar som brydde sig. Tuff situation med massa frågor jag inte kan svara på.
Det som gör så jävla ont i mlg är våra barn ställs emot varandra. Dom som har en jättenära relation hamnar i en situation och diskussion om föräldrars kärlek. Istället för att finna stöd hos varandra så förstör vuxna runt dom deras förutsättningar. Känner mig så maktlös och hamnar i jättekonstiga situationer. Någon mer som har erfarenhet av något liknande?
Hercule Poirot.
Jag gillar Hercule Poirot.
Agatha Christies berömde deckare betonade psykologin. Medel, motiv, möjlughet är inte nog föt honom. Han ställer frågan: hur är en person beskaffad för att göra något sådan?
Det betyder viilka karaktärsdrag, egebskaper, mentalitet har en person som väljer att agera på ett visst sätt.
Med kännedom om ditt x, hans karaktär egenskaper, mentalitet - skulle det förvåna dig om han gör som han gör för att straffa dottern för att hon valde att bo på heltid med dig?
Bortse från vad du tycker, bortse från att “man” måste/ borde vilja barnets bästa, synpunkter på att han borde vara den vuxne i rumnet, sådant hör inte hit utan ställ dig själv frågan om med din kännedom lm hans personlighet kan bete sig så för att han är sårad och vill hämnas.
Jag har fler än 2 barn, och de har haft olika roller i exets liv.
En var favoritbarnet. Den som alltid fick följa med, alltid fick beröm och som avgudade sin pappa. Hon valde bort honom efter skilsmässan, för hon var vuxen och hade flyttat hemifrån och behövde inte träffa honom alls.
Den näst yngste var osynlig. En präktig grabb som gärna visades upp av pappan - tills en sjukdom gav honom ett handikapp. Han skulle aldrig kunna bli idrottsman eller en “riktig karl”. Pappan ignorerade honom större delen av uppväxten.
Den yngsta var - yngst. Söt och rar och rolig. Ställde inte till besvär, så pappan tolererade henne.
Så skildes vi. Yngsta var 10 och storebror var 15. På familjerätten diskuterade vi boende och umgänge. Pappan ville gärna ha besök av den yngsta, men inte för ofta. Det hade han inte tid med. Kanske hon kunde övernatta så där var 5:e-6:e vecka? Men 15-åringen fick inte följa med. Han rymdes inte, och så var han så “konstig”. Inte kul alls.
Strax efter att exet flyttat, så blev det jul. Den yngsta fick massor av julklappar medan storebror fick en hundralapp. Han ryckte på axlarna och sade att han inte brydde sig, fast alla kunde se att han gjorde det. 15-åringen visade inget utåt, men han blev sjuk. Jag tror att chocken när vi separerade gjorde honom sjuk. Han gick upp 30 kg på 4 månader och blev djupt deprimerad. Det var förstås sköldkörteln som lagt av, men den utlösande faktorn svär jag på var att pappan avfärdade honom som en värdelös son!
Tyvärr så känner även jag igen situationen, och hur det slår in en kil mellan syskonen. Jag har två barn som nu är lite äldre än dina. Pappan har helt vänt sig bort från dottern, nu 18 år. Trots att vi levde tillsammans tills hon var nästan 13, så är hon nu osynlig, inte ett enda sms senaste året. Dessförinnan har det varit svajiga perioder, besvikelser och annat, men inte helt tyst. Alltid svårare ju mer kontakt hon ville ha med mig. Äldste, sonen, har kämpat på, och hittat ett sätt att liksom hålla det ytligt med pappan, och fortsatt att bo exakt varannan vecka. Då funkar relationen med pappan.
När båda bodde hemma så var det ledsamt för dem båda, det gick inte att prata om hur veckan varit, utan båda blev tysta, tog hänsyn till den andre. Jag försökte småprata med dem var för sig, och självklart mer med dottern om att pappas beteende mot henne inte handlar om hur hon är, utan att han har svårigheter som följt honom genom hela livet. Det var inte rimligt att de ska hamna i samtal eller diskussioner om föräldrars kärlek. Jag vet inte om det är rätt väg att gå, men det var den vägen som fanns för oss, utifrån mina barns personligheter. Kan man hitta andra kanaler för dina barn - utan att fördenskull förbjuda samtalsämnen? När någon orättvisa mellan syskonen blivit tydlig så mådde båda barnen dåligt, det är inte heller lätt att vara den som blir favoriserad. Samtidigt som man måste få vara glad åt vad man fått, och det försökte jag att sonen skulle få ge uttryck med ihop med mig, när det inte gick att hantera med alla i rummet.
Nu har sonen flyttat hemifrån, och relationen mellan syskonen börjar sakta bli bättre. Varken hans syster eller jag vet om eller när han hälsat på sin pappa, och om han får nån present så blir det inte rakt i ansiktet på lillasyster. Det blir tydligt att var och en ansvarar för relationer.
Att prata med exet har jag försökt i flera andra sammanhang, och undan för undan lärt mig se att det är sån här han är. Han förändras inte, han har mycket stora svårigheter med relationer. Hans svek mot mig var inte de första, och inte de sista. Mina insikter kring hur han behandlar andra har hjälpt mig att stötta dottern att inte ta det personligt.