Ett år sen X sa att han ville skiljas. Därefter följde en tid i vakuum för att sedan få reda på hans otrohet. Våra barn bor med mig. Ett år av tårar, tomhet och känslor jag inte visste ens fanns. Jag roddar livet och har börjat fungera som människa. Men känner mig så ensam. Så fort jag blir uttråkad kommer ensamhetskänslan krypande. Har träffat en gift man som jag på ett sätt förälskat mig i. På ett sätt vet jag att det aldrig blir vi. På ett annat tar jag ifrån mig själv hela min värdighet då det egentligen är emot hela min moral. Har börjat dejta lite. Hittar fel i allt o alla. Jag har svårt att vara i nuet som person och vill gärna se att det fungerar om 10 år redan på första dejten.
Var ihop med mitt X i nästan 30år. Kan absolut se att vi växte ifrån varandra med facit i hand samtidigt som jag trodde det var vi förevigt.
Ja det är tuft med ensamheten ! En gift man är verkligen inte det bästa bra att du tänker efter !! Försök o hitta någon du trivs med o har en framtid med ! Om du fortsätter blir du och andra lät sårade o det räcker väll med det som varit ! Var rädd om dej
Ett år. Ett år utan att du dejtar någon, utan att du ligger med en gift man. Ge det ett år från nu, länge? Ja. Tråkigt? Ja.
Men så som du beskriver din inställning och agerande så speglar du just nu såret du bär inombords i tillfällig bekräftelse, letar fel så fort någon närmar sig. Du är inte redo och därmed orättvis både mot dig själv och dem du träffar.
Ge det ett år, förälska dig i dig själv innan du släpper dit en annan. För du får det du ropar efter.
Det låter ju klokt det du säger. Men även om man vet vad som är ”bäst” så är det ju svårt att agera så. Att sitta still o vänta är inte min melodi. Men jag vet att jag borde läka. Men jag vill inte sitta ett år och läka. Jag vill se en framtid nu, men såklart gräver jag min egna grav när jag försöker stressa fram något
Nä inte min heller egentligen, det är lätt att skriva för man vet att det är rätt. Men alternativet är ju inget annat magiskt.
Kör på som du gör, kära ner dig i otillgänglig man och spring när någon vettig närmar sig. Alltså det funkar ju faktiskt också, med tiden hittar du fram även i det. Hjärtat åker på smällar längs vägen men å andra sidan så är det ju gjort för det.
Är faktiskt noll sarkastisk nu. Du kan ärligt talat också köra på exakt som du gör. Till slut hittar du någonstans och allt behöver inte vara enligt regelboken hela tiden.
Sorry, men jag har ändå liiiiiite svårt att förstå detta, för trots att “jag är människa och inget mänskligt är mig främmande” så känns ändå din benägenhet att direkt inleda en relation med en gift man som väldigt förvånande och tom dubiöst då du nyss varit utsatt för detsamma från ditt ex
Problemet är nog att jag inte tänkte? Ville väl lindra min egen smärta o ensamhet och hamnade i ett läge där jag tydligen kunde göra samma lika som det värsta som har hänt mig?
