Jag fick beskedet på julafton att min man inte älskar mig längre och inte vill försöka. Han vill skiljas och ha gemensam vårdnad om våra tre barn.
Vi har varit ett par i snart 20år och det har inte alltid varit toppen men vilket förhållande klarar att hålla lågan på topp genom alla omständigheter. Vi fick barn efter 10år och sen blev de 2st. Efter 15år är han otrogen och låter mig trösta honom för att hon inte vill ha honom. Detta pågår i ett halvår innan han finner sig i att ha mig och barnen. Vi återhämtar oss och går vidare även om jag har fått bestående ärr. Vi gifter oss och väntar vårt tredje barn. 6veckor innan hon ska föddas inser han att det här med att ha familj, barn och fru är inget han vill. Jag får då bo hemma hos mina föräldrar i två månader med en nyfödd och två barn som inte fattar vad pappa håller på med. Efter dessa två månader som singel inser han vad han håller på med och vi alla flyttar hem igen. Jag är ändå mer skadad och tilliten är obefintlig men jag vill ändå göra ett försök för att leva utan mina barn ens för en helg gör för ont. Å nu efter allt det och för mycket på arbetet tar jag å berättar för honom att jag nått min gräns, jag orkar inte mer. Jag behöver att han steppar upp och hjälper mig att orka och komma på fötter igen. Som svar på det tar han två dagar senare (julafton) å meddelar att han inte älskar mig längre är inte villig att försöka något mer och vill att vi går skilda vägar. Han vill ha gemensam vårdnad och ha barnen så mycket han kan trotts ständigt nattarbete. Å här är jag nu nyår och isolerad då alla planer för nyår fick skrotas. Jag fick åka och låta barnen leka en stund men min kompis barn innan jag åkte hem tvingas umgås med honom för han lovat killarna att skjuta raketer.
Jag kommer inte kunna ha kvar huset och trotts att det inte är jag som vill gå isär, är det jag som får leta lägenhet. Jag fick ta det med våra barn och alla deras frågor.
Hur ska jag orka igenom detta och dessutom inte få ha mina barn nära jämt. Då han alltid jobbat natt är det jag som lämnar, hämtar och ser till att de har allt de behöver. Barnen är bara 10, 8 och 2år jag vill verkligen inte vara utan dem.
Ursäkta men vilket pucko… Du har verkligen gjort allt du kan, han är inte värd dig. Jobbar han nätter så lär han få nöja sig med varannan helg eller hur han nu jobbar… sträck på dig, det kommer bli bättre. Nyårskram.
Tack så mycket. Bara så jobbigt att hålla ihop för barnen. För att toppa det hela har vi bröllopsdag den 2/1 jag fyller år den 3/1 å vi ska åka på semester med mina föräldrar den 9/1. Jag håller på att gå mittitu å jag vill verkligen inte att barnen ska se det.
Tror att han har som mål att åka med för barnens skull men inser inte att han gör mitt liv till ett helvete och ingen annan kommer vilja ha honom där. Mina föräldrar är inte glada på honom då det Inte är först, andra eller ens tredje gången han sviker deras dotter.
Det känns inte så nu jag fattar det men var glad att han är ett svin! Mycket lättare att bryta då! Själv blev jag också dumpad på julafton och kämpar som fan! Jag vill att han ska vara ett as och ett ego så jag får hata och kanske är han det men det kan också vara så att han inte är det och då är det jag som är monstret med mina elaka ord och anklagelser. Du har tre barn, fokusera på dem nu! All styrka till dig!
Spontant skulle man kunna säga att han verkar nästan helt skamlös och dessutom näst intill samvetslös.
Men det kan också vara så att han är så inkapabel att hantera sina egna känslor av skam och skräckslagen för den känslan att han gör vsh för att bli kvitt den. Vilket renderar i dysfunktionella och destruktiva sätt att försöka bli kvitt sin egen skamkänsla till varje pris och därmed så utvecklas han aldrig heller. Som människa.
Antingen gör han det genom att stoppa huvudet i sanden och låtsas som att de regnar, skoja bort saker eller bara dra sig undan rent fysiskt eller distansera sig emotionellt till allt sas har “blåst över”.
Alternativt gör han det genom ett utåtagerande, attackerande och aggressivt anklagande av andra för att försöka sänka dem under sin egen nivå, skylla ifrån sig och förskjuta skulden på olika sätt. För att på det sättet känna sig bättre och göra sig kvitt sin egen känsla av skam och misslyckande och även omgivningens (verkliga eller inbillade) förakt.
Eller så (kanske mer troligt än attack då du inte nämner något om ett sådant förhållningssätt från honom i er relation) genom ett desperat försök att skaka av sig sina egna skamkänslor genom att verka överlägsen, sakna hänsyn, distanserad, verka kylig eller liknande Något av de tre ovanstående sätten använder han för att klara av sin egen skam över vad han gjort och gör.
Map. den historiebeskrivning du lämnat över de senaste tjugo åren av ditt liv och egentligen hela er relation mer eller mindre så är det inte helt otroligt att du själv är lagd åt det fjärde sättet att utstå din egen känsla av skam över att bli utsatt för hans repetitiva kränkningar och svek och ändå fortsätta att vända andra kinden till… dvs. genom att mer eller mindre medvetet och aktivt ta på dig skulden för hans misstag, anpassa dig in absurdum till hans dysfunktionalitet, slå på dig själv och göra det med motiveringen att det är för att du vill/måste/bör sätta allas (din man inkluderad, omedvetet kanske) bästa framför ditt eget.
Har du någon samtalskontakt där du kan få hjälp med att bearbeta detta som du varit med om under så stor del av ditt liv och din relation?
För det allra första du behöver inse är att du inte kan förändra honom… men du kan förändra dig själv. Det är svårt nog, men det finns ändå en god chans med hjälp. Att däremot fortsätta att stånga panna blodig för att promt försöka förändra någon annan mot dennes vilja, det är ungefär lika framgångsrikt som att försöka vrida fram vatten ur en gråsten.
Fundera på om du ens ska åka på semester. Det är skittufft att vara hemifrån och försöka hålla en fasad för att inte helt förstöra resan för resten av sällskapet. Jag gjorde en sån resa med mina syskon dagen efter mitt ex meddelat att han skulle flytta. Med facit i hand var det den värsta resan jag gjort även om det var med min familj.
Tyvärr är jag en person som alltid försöker få alla runt mig att må bra och jag har svårt att inte göra det. Jag har tyvärr ingen samtals hjälp just nu men tänker att jag ska försöka ordna det så snart det går.
Det är ju ingen dålig egenskap och det finns naturligtvis inget självändamål i att göra motsatsen. Dvs. att försöka få människor runt omkring dig att må dåligt. Men det finns mer än ett sätt att göra det på och det krävs att du börjar se dig själv som en människa som för att kunna få andra att må bra, på riktigt, måste ge dig själv samma människovärde och lära dig vad som faktiskt är dina egna bevekelsegrunder till att göra på det sätt som du faktiskt gör, och inte den teoretiska ambitionen i sig.
För du vill väl egentligen inte vara en möjliggörare för andras dåliga beteenden, eller hur?! När du står upp för dig själv så tvingar du (både indirekt och direkt) även din omgivning att göra detsamma. Ta ansvar för sig själva (om de kan och vill) och sina egna beteenden, eller krasst sagt fly genom att distansera sig. Emotionellt eller fysiskt, eller helt enkelt genom att avbryta hela relationen. Men det är väl det försök vi har för att få människor att må bra, på riktigt. Inte bara att ge dem möjlighet att fly undan skam och ansvar och komma undan med det år efter år. Det är inget beteende som du vill lära dina barn.
Skam är en jobbig, kanske den jobbigaste, känslan av alla… men den är ju samtidigt vårt inre rättesnöre, det som gör att vi kan lära oss hur vårt beteende påverkar andra och vad vi gör mot andra. Att tillåtas att smita undan den lärdomen livet igenom är ju tyvärr förminskande för individen.
Men som sagt, det är han som måste göra jobbet och du måste försöka sluta “göra” hans jobb åt honom. Och våga ta till dig och acceptera att det INTE är detsamma, långt ifrån utan tvärtom egentligen, som att vilja att människor omkring dig ska må dåligt. Men det här är inte lätt, oavsett från vilket håll man ser på saken så kräver det mycket mer VILJA och beredskap ta sig an det ofta rätt omfattande egenarbetet. Så lägg ner ambitionen att försöka förändra (eller mörka, förlåta, förstå etc.) din man. Lägg krutet på dig själv istället och mitt vad det är så kanske din förändring kan få honom att vakna, men vore jag du s skulle jag inte satsa för mycket på det för hans sida av fenomenet är nog tyvärr ännu svårare/jobbigare att komna tillrätta med så långt upp i vuxen ålder.
Det du skriver träffar verkligen rätt och jag vill verkligen inte bidra till andras dåliga beteende. Jag hoppas kunna bryta det mönstret nu och skapa positiva istället för både mig och mina barn.
Nu har han hittat ett temporärt boende och jag är äntligen ensam i huset med barnen. Jag kan andas igen å jag känner verkligen lugnet. Imorgon är det arbete för mig och barnen ska till mormor för att få lite längre jullov och än har de inte frågat efter honom. De är för vana vid att han inte är hemma (jobbar ständigt natt å säger inte alltid hejdå). Imorgon måste jag kontakta familjerätten och förbo och se om jag kan få ordning på mitt liv.
Jag känner igen endel i din historia. Är i samma helvetet. Har barn som är 12 och 7 snart 8. Man känner sig ensammast i världen och de känns som att allt rasat samman. Men du kommer fixa det och hur jobbigt de än låter så tror jag att detta är de bästa för helt ärligt verkar din man vara en riktig skit stövel och du förtjänar något bättre. Men vet känner sig otroligt ensam och värdelös
Ja verkligen. Känns som att allt är förstört och den framtid jag hoppats på för mina barn är totalt grusad. Känner mig så gammal, värdelös och oattraktiv. Men framförallt känns det bara hopplöst.
Att man inte skrev upp sig för att kunna få en lägenhet för flera år sen… borde ju kunnat förutse detta. Finns ingen hjälpa att få för den köplats man har är den som räknas. Har med andra ord ingen möjlighet att få tag på en lägenhet och åringen känns allt bara så jobbigt. Hur fan ska jag kunna ordna detta bra när jag inte kan få tag på ett ställe att bo. Har ingen ekonomisk möjlighet då Jag alltid betalat för barnen och inte kunnat spara. Han däremot har kunnat spara. Livet känns så orättvist. Familjerätten kan dessutom bara erbjuda samtalshjälp allt annat måste tas genom rätten å då kostar det pengar. En miljonvinst hade ju inte skadat men med min tur…
Men om ni är gifta så spelar det ju ingen roll om det bara är han som sparat, under förutsättning att ni inte har ett skrivet äktenskapsförord?
Du skulle skyndsamt behöva få tillgång till juridisk hjälp när det gäller ekonomin, bodelning etc. Är ni gifta så är det bara att du bokar tid för juridisk rådgivning och betalar från era gemensamma medel. Du kan inte kasta yxan i sjön nu och låta honom intala dig att du varken äger eller har rätt till någonting alls i princip. För så länge ni är gifta och inte har registrerat några skilsmässopapper så äger ni, i normalfallet, fortfarande allt tillsammans.
Men jag undrar verkligen varför “familjerätten” är inblandad redan i det här läget? Eller menar du kanske den kommunala familjerådgivningen?
För är det familjerådgivningen du menar så ta emot all den samtalshjälp de kan erbjuda asap och ni behöver inte gå tillsammans, utan ta hjälp för din egen del så fort du bara kan.
Jag menar familjerättens rådgivning. Annars är det tingsrätten som gör beslut av det juridiska.
Jag kommer ta kontakt med jurist för det är för mycket för mig att ha koll på just nu. Känner mig bara uppgiven
Okej, förmodligen är det jag som har missförstått något för jag trodde att detta med skilsmässa kom i dagen för första gången på julafton och det är ju bara några dagar sedan?! Det var därför jag inte hängde med på varför både familjerätt och tingsrätt skulle vara inkopplade redan nu.
Men ni har alltså redan ansökt om skilsmässa och inte kunnat komma överens om umgänge, vårdnad, bodelning etc. och därför är både familjerätt och tingsrätt involverade redan nu?!
Sorry, troligen är det bara jag som inte alls är med på noterna av någon anledning
