Hej, har läst mycket här genom flera separationer. Ledsen för alla som går igenom uppbrott med människor man älskar.
Det blir ett lite osammanhängande och långt inlägg. För trött för att skapa det perfekta inlägget. Men vill få lite svar… Jag hade velat veta hur mycket som är mitt fel… det kan säkert ni inte svara på men några andra tankar utifrån kanske man kan få?
Är det jag som är kontrollerande och skapar dålig stämning? Eller är det han som gör att jag blir som jag blir?
Träffades för 3 år sedan och vi hade det så jäkla fint. Vi pratade giftermål och barn. Han prioriterade mig och vår relation. Men båda lite osäkra själar som gett sig uttryck på olika sätt. Han: svårt att visa känslor, jag: stort behov av bekräftelse. Jag mer reaktiv och “högljudd” och han undvikande och tyst. Vi bråkade en del under en period. Senaste 1,5 år har vi “föröskt” med resultatet att han avslutar gång på gång för att han inte tycker det känns bra men har också svårt att släppa. Han ger sig inte heller in i relationen, är dels rädd att misslyckas, vill inte spendera vardagen ihop igen, träffa familj och vänner ihop, resa, planera framåt etc. Allt som var så sjukt jäkla mysigt innan som vi båda tyckte så mycket om. Vi bara ses på typ dejter som kan vara några dagar men det gör mig otrygg och vi pratar en del om det och det blir inte bra stämning. Vi hörs varje dag men det rör sig inte framåt! Det blir bara konstiga träffar där vi båda trippar på tå utan att kunna slappna av och bara vara. Och för mig är det så för att vi inte lever ihop utan ska “passa upp på varandra” de få tillfällen vi ses. Det blir inte naturligt att ha det så efter 3 år ihop.
Jag var osäker och rädd. Jag visste inte ens om det. Nu vet jag. Under dessa 1,5 år har jag gått till psykologer, gått kurser, läst böcker och poddar om relationer och psykologi för att lära mig om mina beteenden, mönster, rädslor mm Vi har pratat mycket, om oss själva och varandra. Inga bråk längre, bara en massa snack. Men så jäkla lite verkstad!
Han ältar alla bråk även om de inte äger rum längre. Han ältar att det inte har känts rätt innan även när det känns bra. Han har prioriterat vänner till viss del över vår relation och möter mig inte när jag önskar något. Som att ge mig komplimanger, att spendera mer tid ihop, att möta mina behov av rutiner och inte leva i resväska fram och tillbaka mellan oss även om han säger att han vill möta mig. Han har också sårat mig genom att prioritera en viss vän och träffa henne bakom min rygg för att han var rädd för min reaktion. Jag har aldrig reagerat dåligt men velat prata om just denna relationen då just denna relationen känns obehaglig. Han har många tjejkompisar som jag aldrig har reflekterat över men denna relationen har han prioriterat framför oss och det har inte kännts bra. Jag har heller inte blivit medbjuden. Jag vet att de bara är vänner men hans sätt att hantera den relationen gentemot mig och oss skapar osäkerhet och otrygghet för mig. Och detta har varit en stor grej han delvis inte tycker känns bra.
Han har också varit nedstämd, inte känt lust för något och isolerat sig med datorspel. Både pga att han misslyckats med relationen och en tuff period i övrigt med en del stress. Han slutade med det nu och kände lusten till livet igen och började tänka mycket på mig och undrade varför det egentligen tog slut. Han var ledsen för hur han hade behandlat mig och inte sett mig. Vi försökte igen nu, men han gör ingen förändring på att ta relationen framåt. Nu känns det inte bra för honom igen. Han har försökt så många gånger men han kan inte komma tillbaka till hur han kände förut. Han kan inte vara sig själv. Han tänker och ältar allt som varit och tycker inte det känns bra mellan oss, främst när vi är ifrån varandra vilket vi är mycket. Han känner att han måste tänka sig för vad han säger och gör vilka han umgås med och vad han berättar och inte berättar. Vi har pratat igenom allting i detalj och han tycker inte det finns någon charm kvar. Men efter en period själv så saknar han mig och allt vi hade. Men han ältar och kan inte släppa gamla saker… kan inte gå vidare och se framåt.
Känns som jag gör allt jag kan, möter honom, accepterar saker jag inte är ok med, nöjer mig med för lite kärlek bara för att han ska bli den han var mot mig innan. Han vet och bekräftar mig i hur mycket jag kämpar för oss och honom. Men han gör ingen förändring, bara ältar all gammal skit och fortsätter med samma kärlekslösa beteende. Det i sig gör mig mer osäker och ökar mitt kontrollbehov. En ond spiral…
Jag har föreslagit parterapi i 2 år för att bolla med nån annan, förstå varandra bättre och få hjälp att komma vidare så vi kan börja få ha en mysig vardag igen. Men han känner inte tillräckligt mycket för det, nån gång har han velat, men sen kommer ältandet och han gör slut.
Fan. Som det låter… jädra synd att man inte kan välja vem man älskar.
Jag vet inte om jag är kontrollerande eller om han bara ger för lite… Jag tycker inte jag är en kontrollerande människa på det sättet trots mina osäkerheter. Men jag kanske är det? Den jävla frågan… är det mitt fel?
Gör den inte det, och det finns flera problem som dykt upp tidigt i relationen, då tror jag ärligt att det är så enkelt att ni helt enkelt inte är så bra för varandra som du egentligen önskar och vill tro.
Och jag önskar nästan höra det, så jag kan gå med gott samvete. Även om det gör så ont att släppa allt vi har, eller hade, som inte står i min text. Det är en väldigt fin person med mycket kloka och gemensamma värderingar som jag tyvärr vet att det inte finns så många av. Det gör ont som fan att tänka att jag förmodligen aldrig kommer dela dem med en och samma person igen.