Jag och min fru har gemensamt beslutat oss för att gå skiljda vägar. Vi har inte mått bra i vår relation en längre tid, men utåt har vi hållt skenet uppe. Vi har nu beslutat att flytta isär och ordnat varsin lägenhet. Vi är vänner och skiljs åt utan större bråk, men mår inte bra av att leva ihop. Har båda ångest över att gå hem. Om vi går isär nu kan vi kanske hitta tillbaka till varann och bli en familj (tonårsbarn) igen länge fram. Men nu måste vk flytta isär!
När vi tagit beslutet berättade vi för våra föräldrar och närmaste vänner. Alla har varit väldigt stöttande - utom mina föräldrar! De blev ursinniga över att jag inte kontaktat dem och tagit stöd gällande vårt äktenskap. De är även ursinniga över att vi väljer att gå isär just nu. Att sälja ett hus i lågkonjunktur… Hur dumma är vi?
Vi vet, det är inte optimalt, men nu måste vi göra såhär. Vi mår inte bra ihop och ingen av oss vill bo kvar i huset, det bär för mycket tunga minnen.
Min frus föräldrar är jättestöttande och likaså våra vänner. Men jag mår så dåligt över mina föräldrars reaktion! Till saken hör att vi aldrig haft en relation där vi kunnat prata om tunga saker. De har sett hur det var ställt vid några tillfällen och blev då arga och sa åt oss att lösa våra äktenskapliga problem på egen hand. Inte f-n går jag till mina föräldrar angående problem i mitt äktenskap!
Att gå isär nu är helt rätt och ett måste. Vi mår alla (hela familjen) bättre sedan beslutet togs. Men jag mår nu så dåligt över mina föräldrars reaktion. Får ångest så snart det kommer ett sms. Hoppas någon här förstår. Hjälp mig med kloka råd och synpunkter.
Den första tanken som slår mig är att de själva inte har ett bra förhållande och blir ursinniga på att problemet går att lösa - genom att separera.
Helt ärligt, du kan inte leva deras liv.
Jo så är det nog. Men att ta ut det på mig/oss känns bara galet. De förstår inte hur illa de gör mig. Sparkar på någon som redan ligger.
Vi är inte längre välkomna dit i jul, jag och barnen…
Vilket konstigt beteende. Har du haft problem med föräldrarna i uppväxten också? Hade mina föräldrar betett sig sådär hade jag sagt upp bekantskapen…
Du är vuxen och kan fatta egna beslut, och verkar ha genomfört er separation på ett bra sätt, bara ha det med dig. Förstår att det gör ont att föräldrarna reagerar som de gör. Kanske det rentav kan vara skönt att inte fira med dem ändå?
Ja, det där var ju droppen som fick bägaren att rinna över för mig som läsare.
Iom detta så står det ju helt klart att dina föräldrar har problem… med exakt vad är svårt att sia om. Men troligen har de själva bitit ihop och tragglat genom livet ihop, av olika anledningar, konvenans, normer, skam, krav, skuld, skam eller what ever.
Men när de inte förmår att se förbi sina egna bevekelsegrunder och vara stöttande för sina barn är det illa… och att därutöver straffa både sitt barn, men faktiskt än mer sina barnbarn och på jul av alla tider, det är ju så urdåligt och korttänkt så det finns inte ord 
Hur gamla är dina föräldrar? Finns det något i deras liv som du kan se gör dem så otroligt upprörda och förfärade… som religion, församlingsmedlemskap e.dyl?
Eller är de bara rent generellt inkrökta och bittra personer?
@Frittfall @Restenavlivet De är nog precis som ni skriver. De mår inte bra i sitt förhållande och tar ut det på mig/oss. Jag känner mer och mer (med stöd av er här) att jag ska ta avstånd från dem och försöka ignorera deras beteende. Det är inte friskt.
@DantesInferno @Noomi Ja, de har varit väldigt auktoritära (särskilt min far) under min uppväxt. Har inte så mycket kontakt, bor 45 mil ifrån varann och ses bara några gånger per år. Lika jobbigt varje gång. Känner att jag tassar på tå när vi ses. Vill ogärna ses, så för min skull passar det ganska bra att inte ses på jul, men det går ju ut över barnen… och att dra tillbaks en inbjudan på det här sättet. Känns inte bra. De är dryga 70 båda två. Ingen reigion eller annat som påverkar.
Det var en sorglig reaktion, så trist. Blir ledsen för din skull och för dina föräldrars skull som är på god väg att sabba sina viktigaste relationer. Skönt att skilsmässan i sig är lugn.
Du kan aldrig ändra på dina föräldrar, bara hur du förhåller dig till dem. En tanke som hjälpt mig emellanåt är att; De lever också för första gången, de har inte gjort livet innan och sitter därmed inte på alla svar. Det har hjälpt mig att distansera mig känslomässigt, kliva lite bort från det där barnet inom en som blir så orolig när föräldrarna reagerar oönskat i stort som smått.
Har du syskon som bor närmare föräldrarna?
Hur är din kontakt med syson om du har några och hur är föräldrarnas relation till eventuella övriga barn/barnbarn?
@Skottaren Precis vad jag behövde höra tror jag. Fick tårar i ögonen av ditt svar. Tack!
Ännu mer märkligt att de agerar som de gör, det betyder ju att de kommer att sitta för sig själva under julen och missar all kontakt med sina enda barnbarn och sitt enda barn. Låter lite osunt om man uttrycker sig försiktigt 
Sorgligt, men på det stora hela så är det ju ffa deras förlust. Ni får en bättre jul utan att gå på äggskal runt dem, utan tvekan… men så sårande att tvingas uppleva i en redan jobbig situation.
Alltså detta med familjer, det kan då verkligen vara ett knepigt livskapitel 
Mina föräldrar reagerade på samma vis. Även när jag förklarade att förhållande var destruktivt försökte de länge övertala mig att stanna kvar för barnens skull, ”han är ju en så bra pappa” sades det. Jag är inte längre förvånad över mina föräldrars reaktion för de har haft samma sätt att reagera på alla mina större beslut: flytt, byte av karriär, börja dejta, bli ihop med ngn osv.
Det som hjälpte mig var att förstå varför mina föräldrar reagerar som de gör och därmed kan jag själv stå fast med mitt beslut och inte ta in deras känsloyttringar. Mina föräldrar är uppvuxna på en liten ort, har endast flyttat inom samma by, har inte rest el träffat människor från andra kulturer men framförallt är de oerhört rädda för förändringar. De har ett stort behov av trygghet, de vill absolut inte sticka ut el vara annorlunda utan tryggheten kommer ifrån att göra på samma vis som de alltid gjort (oavsett om det i längden är positivt).
I den bästa av världar skulle vi alla ha föräldrar som kunde agera emotionellt moget och kärleksfullt särskilt när vi själva behöver det stödet. Så jag har all förståelse för dina känslor! Ha i åtanke att dina föräldrar agerar så av en anledning som inte har med dig att göra. Och det är helt ok att vara ledsen över det stöd du inte får.
Massor av pepp 
Usch vilken sorglig situation @Momentum22…
På ett par sätt så slog din tråd an en nerv hos mig, sen kanske det är mer av ”slumpen”. Jag har heller inga syskon, mina föräldrar bor ca 45mil bort, vi ses ibland inte mer än max en handfull gånger på ett år (och så har det sett ut under många, många år), min far kan också vara lite ”auktoritär”… och han har ibland ”trampat i klaveret” när det handlat om mig, min ex-fru, min familj och våra val i livet…
Ska inte kidnappa din tråd. Jag flyttade hemifrån när jag var 20-21 och redan då bestämde jag mig för att stå på egna ben. Bli vuxen. Ta eget ansvar. Visst, jag älskar mina föräldrar, de har funnits där för mig, under uppväxten, och som vuxen. Har haft en bra uppväxt på alla sätt.
Men min far kan ibland uttrycka sig lite klumpigt, kan ”säga vad han tycker”, kan ha ”åsikter” (som man ibland, som vuxen, bäst kan hålla för sig själv!).
Ska inte ta din far, och/eller mor i försvar (fast något säger mig att detta handlar mer om din far, möjligen…). Men det jag lärt mig gällande min käre far – är att det många gånger handlar om en oro (!) och en omtanke (!) om mig (som varandes deras enda son) men att det, har hänt ibland, att det kommuniceras ut på ett märkligt sätt, klumpigt, plumpt (!) – som inte sällan kan vara sårande, skapar motsatt effekt, eller att man rent av blir förbannad och känner att man hellre vill ha liiite avstånd…
Jag har i vuxen ålder, vid ett par tillfällen, sagt ifrån på skarpen. Det behöver man ibland som vuxen göra gentemot sina föräldrar.
Hoppas att det löser sig med allt!
Tack för ditt svar @pappa73! Men oj vilken igenkänning. Du kunde skrivit om min och min fars relation. Min mor är mer “medlöpare” i detta, tror jag, håller mest bara med.
Jag är inte mer karl än jag är. Försöker vara självständig och stå på egna ben, ta egna beslut. När jag då får anklagelser och “skit” tillbaks när jag tycker jag gjort rätt och av omtanke (vill jag tro) hållt dem utanför (de verkar ju ändå inte vilja prata om svåra saker). Det känns. Jag försöker tro att det någonstans är av missriktad(?) omtanke från deras sida, att det bara är svårt att uttrycka sig på annat sätt för dem. Men oj vad det tar.
Jag har svårt att säga till på skarpen, det verkar bara elda på situationen. Jag har nu iallafall uttryck att de får tycka att jag är dum i huvudet och vara hur besvikna de vill på mig, bara de respekterar mitt/vårt beslut. Det behöver bli såhär nu! Att vänta med att sälja huset till konjunkturen är bättre är inget alternativ, hur korkad de än vill få mig att framstå som inte “fattar det”. Det har kommit något enstaka syrligt sms sedan dess (typ “såg ni att huspriserna faktisk har sjukit med 14%!! Men räkna kan ni kanske inte”) , men annars lugnt.
Jag går min väg nu. Jag kan inte göra annat. De får vara besvikna på sitt håll. Men ont gör det att de inte kan respektera beslutet och försöka förstå - och stötta framåt, istället för kritisera och få det till något helt annat än det är…
Det blev ett rörigt svar, men du kanske förstår vad jag menar.
@Buenita tack för ditt stöttande svar, det stärker. Skönt att se att man inte är ensam om att ha knepiga föräldrar. Jag hoppas ju någonstans att de pratar med sina vänner (eller någon professionell hjälp?!) och kanske så småningom kan få en mer nyanserad bild av detta, perspektiv, och kanske kan bearbeta vad det än är som får dem att fara ut mot mig på detta sätt.
All styrka till dig som verkar så stark i liknande situation. Beundransvärt!
@Noomi ja, jag är faktiskt glad att vi inte längre ska dit i jul, det ska bli riktigt skönt. Men jag är ledsen för barnens skull, de vill ju träffa släkten vid jul. Vet inte hur jag ska förklara detta för barnen utan att det förstör deras relation… Drar mig för att ta upp det.
Ett bra svar här kan ju vara att det är en tillspetsad mediavinkel som jämför tappet från vansinnesmarknaden under pandemin och nu. Men om man tar ett längre (och mer rimligt) perspektiv så är marknaden nu i fas med åren innan pandemin. Jag jobbar med PR till vardags så jag vet hur man så att säga ”trollar med siffror” för att få genomslag. Det är ju bara att lyfta på hatten för dem som fick till den goa siffran.