Min vän träffar en upptagen och jag hanterar det inte så bra

Allmänna diskussioner
1

Jag har sedan min skilsmässa arbetat med att ta mer plats. Att lyssna in mina känslor och att vara mer äkta. Inte förtränga en gnagande känsla i maggropen. Ärlighet och lojalitet är viktigt.

Min kompis var otrogen. Hennes man hade inte varit snäll mot henne på många år. Inte sett henne. Jag stod på hennes sida och sa, ja, det var kanske dumt men han bäddade helt klart för det själv. De försökte i något år till men sedan separerade de. Jag fanns där under känslokarusellen. Arg, ledsen, svartsjuk, glad, lättad. Hon var så stark och även skör men allt blev så bra. Jag var så stolt över henne.

Hon pratade om lusten att prata med mannen hon tidigare varit otrogen med. Jag avrådde eftersom han var upptagen, vilket han var även när de tidigare träffats. Sedan träffade hon honom i alla fall en gång. Min reaktion var helt märkligt stark. Jag blev så ledsen över hur hon kunde göra så mot en annan kvinna. Så hon sa att det var dumt och pratade inte om det mer. Vi är väldigt öppna mot varandra. Har pratat om allt. För ett par veckor sedan fick jag veta att hon fortsatte träffa den där mannen.

Nu till min reaktion. Jag vill inte vara en dömande person men är precis det. Otrohet är hemskt. Det är en dealbreaker för mig i en relation numera. Men kan jag verkligen ha samma dealbreaker i en vänskapsrelation?

Citat En värdegrund, ibland kallad etisk kod eller etisk riktlinje, är de grundläggande värderingar som formar en individs normer och handlingar.

Kan nära vänner ha olika grundläggande värderingar? Skulle vi ses skulle vissa ämnen vara förbjudna för att hon inte ska känna sig dömd och jag, ja, jag vet inte varför det påverkar mig så starkt. Jag vill vara sann för fan! Men det är ju inte jag som är otrogen. Inte heller jag som blir bedragen. Jag vill vara ärlig men bör inte prata om det mörker jag känner av vetskapen för då gör jag henne ledsen.

Jag har länge velat diskutera det här. Få andras perspektiv. Men att prata om det med andra känns som ett svek mot min
vänskapslojalitet. Jag fattar att hon känner sig dömd av mig. Jag har hållit mig undan, hon med. Så jag skickade ett vykort till henne så hon ändå vet att jag älskar henne for ever. Jag är inte Messias, som hon lite lustigt sa, som ska frälsa världen ifrån otrohet. Ja, hon ringde, för att tacka för vykortet. Och uppmanade mig till att prata om det här i något forum. Så jag vill så gärna få höra era tankar kring detta. Nu när jag fått hennes tillåtelse. Hon tycker att jag ställer ultimatum. Det kanske jag gör? Jag sa att det är svårt för mig att vara helt mig själv när jag undviker ämnen. Och när det känns så fel i mig. Så det är inte att göra slut, bara en paus medan hon gör det hon behöver göra. Det kanske är exakt det som är att ställa ultimatum. Hon sa att jag inte vet allt. Om hans relation.

Allt det jag skrivit här, har jag redan berättat för henne. Jag vet inte hur jag ska göra. Hur är jag en bra vän och ärlig och sann samtidigt?

3 gillningar
3

Instämmer.
Ungefär så tänkte jag svara.

4

Jag är av en annan åsikt. Hade folk blivit behandlade för hur de behandlar andra så kanske världen hade varit en bättre plats. Som utsatt för otrohet så hade jag aldrig pratat med min vän om hon valde att vara otrogen och inte tvinga fram att tredje personen (frun) fick reda på otroheten.

Så många själar som krossas av detta svek. Följ din magkänsla, det hade jag gjort

1 gillning
5

Ja, du har läst av det hela rätt. Hon ÄR en ”syster”. Och nej, jag har verkligen inte planerat att säga upp vänskapen. Jag menar inte att jag skulle ta upp det hela tiden och försöka omvända henne. Jag vill inte uppfostra min vän. Men jag känner även stor motvilja till att lyssna på hennes äventyr med honom. Och det gör mig till en sämre vän till henne nu. Och att lyssna för att vara snäll, nämen det går inte. Ska hon vara tyst för min skull eller ska jag lyssna för hennes skull.

Jag blir så förvirrad av den här starka motviljan.

Hon är inte en dålig människa, absolut inte. Men jag tycker ändå att hon handlar fel nu.

2 gillningar
6

I nöden prövas vännen.
Hur mår hon själv?
Är hon nöjd som det är?
Ser hon en framtid med honom?
Utnyttjar han henne?

1 gillning
7

Jag tror egentligen på att förlåta. Om jag behandlar någon på det dåliga sätt en person behandlat mig på, hur kan det göra världen bättre? Det blir bara en dålig spiral av att ge igen.

Men jag förstår din känsla.

Jag kan inte utesluta henne ur mitt liv för alltid. Jag vill inte. Jag vet också vad otrohet kan göra med en människa även om det var en massa, massa år sedan.

Det är svårt tycker jag.

8

Hon är nöjd. Hon har sagt att hon inte vill ha en relation. Att han känns trygg. Att attraktionen är magnetisk. Hon säger att hon vet att det är fel. Att jag inte vet allt. Att hon vill ha det så här nu.

Jag tycker inte om egoism.

1 gillning
9

Jag har varit med om liknande och kände mig så obehaglig till mods av hela situationen kring relationen, riktig ångest över att det fanns en tredje part med småbarn och bebis på väg som inte visste något, samma etiska dilemma for runt i mitt huvud. Till sist landade jag i att jag inte vill eller kan vara i sammanhang som ger mig så starka obehagskänslor, och att det är en gräns för mig; Jag kunde gärna umgås - men hon fick respektera att jag inte klarar att prata och lyssna prat om hennes relation, och att jag sbsolut inte ville träffa kräket och dras in i deras historia. Men - så hände nåt och deras relation rann ut i sanden… det var tårar och besvikelse, och jag lät det hela bero istället för att ställa krav - men tog aldrig upp mågot kring ämnet själv. Skulle det hända igen så skulle jag dock ta upp tidigt att jag inte vill vara inblandad.

1 gillning
10

Det här ger mig verkligen obehagskänslor. Men du fortsatte ändå umgås. Jag vet att hon inte skulle prata om relationen med mig då hon vet vad jag tycker. Och det skulle ta bort mycket av öppenheten mellan oss. Tack för att du berättade din liknande historia.

11

Jag vet ju inte hur min gränssättning hade mottagits eftersom det tog slut, men jag kunde inte tillåta mig själv att fortsätta må dåligt, då var det bättre för mig att riskera behöva avstå umgänget helt. Men jag tror hon hade förstått mig och respekterat min gräns. Dock blir det ju en väldigt konstruerad o ytlig relation kvar om vissa ämnen som är djupt berörande inte är med.

12

Jag förstår verkligen ditt dilemma här. HR själv en vän sen måååånga år. Vi har varit som systrar men tappat vårt band lite. Det började egentligen när hon var otrogen mot sin dåvarande. Det var ett beteende som jag bara inte klarade av. Sen dök det upp vissa ytterligare situationer där gränser inte respekterades och med tiden gled vi längre ifrån varandra i våra olikheter. Men jag slet också som du med att jag ville vara en bra och lojal vän, men hade svårt att stötta henne genom något som gick helt emot mina grundvärderingar. Samtidigt har jag en annan grundvärdering som går ut på att man står kvar hos sina närmsta. Så det krockade. Vill väl mest bara säga att du inte är ensam i detta dilemma.

4 gillningar
13

Det är exakt det jag är frågande till. Hur blir en relation när ämnen tas bort? För pratar inte hon om relationer kommer ju inte jag göra det. Jag tänker att det nog tar slut och kanske hittar vi tillbaka då? Eller så tar hon avstånd då pga hur jag nu reagerar på det här. Jag vet inte.

1 gillning
14

Tack :two_hearts: Det är precis så det är, två grundvärderingar som krockar. Otrohet är fel. Lojalitet, att finnas där för en vän, är rätt.

Hoppas det löser sig för dig och din vän.

1 gillning
15

Jag förstår ditt dilemma och din obehagskänsla, men jag förstår inte varför det är ett problem att hantera det? Jag har lärt mig genom livet att vissa diskussioner inte är värda att ta. Allting är inte svart eller vitt även om man själv har en klar ställning i en viss fråga.
Exempelvis skulle jag inte börja diskutera religion med någon som har ett kors runt halsen eller bär slöja. Det kan säkert finnas en intressant diskussion där men risken är inte värd det. Det finns andra forum för det.

Eller vänner som snöar in på sina barns idrott. Jag kan tycka att det finns baksidor med att man inte låter sina barn uppleva mer än en sak (mer eller mindre) under uppväxten, men det är deras val och deras liv. Jag umgås med dem ändå men tänker inte ta någon debatt kring deras val.

Jag skulle förhålla mig på samma sätt till en vän som är otrogen eller är med någon som är upptagen. Svårare när det är en vän som är som en syster förstås, men jag skulle helt enkelt undvika det ämnet. Om hon skulle ta upp det skulle jag klargöra att jag tycker att det är fel och inte vill prata om det. Men jag skulle inte se min relation med henne som mindre värdefull eller mig själv som en sämre vän för att jag inte delar hennes värderingar just i den här frågan.

Människor gör olika val i livet och jag försöker att inte döma. Otrohet är alltid fel men det finns omständigheter då det är förståeligt. Du ger ju själv exempel på det i trådstarten. Du ser det inte i det här fallet, och kanske finns det heller inget rättfärdigande, men ibland får man acceptera att man inte har alla fakta på bordet. Konstatera att hon gjort sitt val, att du med största sannolikhet inte hade gjort samma val, klargör det för henne och fortsätt sedan som vanligt. Försök nå acceptans och om det är omöjligt så får du helt enkelt vara rak och säga att du inte klarar av att vara hennes vän längre.

1 gillning
16

Tydligt och bra svar. Jag hade gillat att diskutera religion med en troende. Antagligen för att det inte påverkar mig vad folk tror.

Jag tror att min egna upplevelse av otrohet och alla känslor och bearbetning som kommer efter det påverkar mina känslor i det här. Att gå bakom ryggen på någon annan. Som stöld. Och i den starka känslan jag känner, följer annat. Öppenheten har jag redan nämnt. Vi har tex pratat mycket om relationer och det som hör till. Vridit och vänt på olika tankar och erfarenheter. Nu känns det inte möjligt. Och det handlar om respekt också. Jag tappar den lite. Det är hemskt att erkänna.

Så varför är det svårt att hantera frågade du. För att jag är som en känslosam jäkla storm. Jag känner så intensivt efter att jag i så många år förträngde vad jag egentligen kände. Nu känner jag igenom alla känslor. Just till den här situationen hör besvikelse, ilska, en svajning i respekten, ledsenhet. Det skulle vara som en enorm elefant i rummet att fortsätta som vanligt och bara dansa runt elefanten. Frustration också! Att inte veta hur jag ska bete mig. En självrannsakan, hur moralisk korrekt är jag själv? Men just otrohet. Usch. Litenheten. Bortkastad. Svek och tårar. Och inget av det är mitt. Varför kan jag inte bara förstå det? Varför ömmar jag för en främmande kvinnas relationskris?

2 gillningar
18

Ja och nej. Vi skildes två gånger. Första gången pga otrohet tycker jag. Han skulle svara annorlunda. Sista gången var det ett gemensamt beslut. Så mina egna upplevda känslor är väldigt gamla. Jag är förbi det där. Men otrohetsaffärer rör upp upp något svart i mig. Jag vill försvara den som inget vet. Skydda det där hjärtat som kommer såras. Men som sagt, allt är ju i mitt huvud. Den främmande kvinnan kanske blir glad över att äntligen bli av med honom. Det är inte första gången liksom. Ja, jag känner hur kampglöden väcks av det sätt människor avslutar något som en gång var fint. Varför inte bara avsluta först? Men jag tror att jag behöver sluta fantisera ihop de inblandades känslor. Ni hör ju själv hur jag håller på!! Det enda rätta är väl att ta ett steg tillbaka och svalna lite?

2 gillningar
19

Det vi själva har gått igenom påverkar oss, framförallt när det är en sådan stark upplevelse. Så här har du orsaken till varför du känner så starkt.

Jag har samma tankar som @Lotta Jag tycker det är ok att ha olika värderingar och det gör mig inte till en sämre människa att jag umgås med någon som har andra typer av värderingar. T ex har min partner en värdering som jag inte delar.

Ett annat sätt att tänka på är det som HappyDajting ofta skriver om nämligen ansvar och kontroll. Du kan som du skrivit själv inte veta hur den där mannens kvinna tänker. Kanske har de ett öppet förhållande/annan överenskommelse? Oavsett så är det utanför din kontroll och ditt ansvar.

Du har olika alternativ. Antingen acceptera att du och din vän har olika åsikter och därmed bestämma hur du hittar ditt sätt att vara med din vän. Det går också att ta en paus från vänskap. Finns säkert fler sätt. Oavsett vad du bestämmer dig för kommer du igenom det här med en erfarenhet rikare. Och lär dig mer om dig själv!

1 gillning
20

Ja, på ett sätt enkelt att konstatera att det har du helt rätt i… kanske inte fullt lika enkelt att sluta göra. För även om du pausar er vänskap eller vad du nu har för planer där så ligger ju grundproblematiken som lett till dessa starka känslomässiga reaktioner kvar inom dig och pyr.

Det är iof inte svårt att i största allmänhet vara motståndare till otrohet som fenomen, oavsett om man har egna erfarenheter eller inte. Men i synnerhet den som har personliga erfarenheter bär ju med sig ett bagage som om det inte bearbetas kan riskera att spilla över på annat håll. Som nu när du “identifierar” dig så starkt med den där mannens fru, trots att du inget vet om varken henne eller honom… de skulle ju iaf i teorin kunna ha ett öppet förhållande där de tillåter varandra sex utanför äktenskapet och inget du berättat om väninnans relation med den mannen andas ju mer än “magiskt sex”.

Det är ingen ursäkt för varken hans eller hennes beteende… men det jag vill komma till är att det blivit ett så stort problem för dig av någon anledning som inte otroligt ligger begravt inom dig.

Så kanske ta ett steg tillbaka, fundera lite mer och till och med prata med någon professionell om detta som blir så stort för dig och virvalar upp så mycket inom dig. Vem vet vartåt det kan tänkas leda och inte minst vilka synergivinster som kan finnas inom räckhåll för dig själv :+1:

1 gillning
21

Har inte lästa alla svar så ingående här, men det jag spontant tänker att det vi provoceras av hos andra oftast handlar om något inom oss själva.

Världen är inte svartvit och de flesta av oss är inte guds bästa barn och lever i samklang med högre väsen…

Om du själv känner att du har svårt för att höra på din väns ”utflykter” med mannen så kan du absolut ta ett steg tillbaka från just det, och be om att få prata om annat. Det betyder inte att du måste ”göra slut” som vän för det. Och lojal kan du ju absolut vara ändå?!

Om jag dessutom förstår dig rätt så är du mer ”orolig” för den andra kvinnan än för din väns mående? Jag tänker att det i första hand borde vara din prioritet och där din lojalitet väl ”borde” vara? Men om du är helt hundra säker på att hon mår bra och står för sina val, ja då är det trots allt upp till henne…

1 gillning
22

Ja, jag förstår. Men lärdomen om mig själv är inte så kul. Jag vill vara en bra vän som man kan lita på i alla lägen. Jag vill inte vara en som drar pga skilda åsikter. Därför är jag glad över att ni diskuterar det här med mig. Ger mig andra synvinklar och så. Jag förväntar mig inte att alla värderingar ska delas. Vi har haft skilda åsikter förut men det har aldrig påverkat mig så här.

Hade de haft ett öppet förhållande hade det ju inte behövt vara hemligt. Och hon fick ju reda på det förra gången min vän och han hade en grej ihop. Då sa hon att de skulle lämna det bakom sig och gå vidare. Men ja, det kanske är ett annat läge nu. Hemligt är det i alla fall.