Hej
Jag går i tankar om att lämna min relation och känner mig helt dränerad på energi just nu. Vill se om jag kan få några kloka ord från er som kanske befinner er i liknande situation.
Jag träffade min nuvarande sambo för snart fem år sedan. Jag blev stormförälskad och kände att det var mannen i mitt liv. Jag bodde då tillsammans med min dotter på en plats som var ”mitt paradis på jorden”. Jag hade tidigare tänkt att jag aldrig kommer lämna denna plats för jag kände mig så hemma där. Min sambo har tre barn och bodde då ca 2 mil från mig (men i samma stad). Relativt snabbt började vi prata om att flytta ihop. Nu i efterhand gick det för snabbt och jag ångrar att vi inte tog det lugnare. Vi tittade på hus i området där jag bodde. Vi insåg båda att det skulle bli lite logistikproblem med att köra hans barn till skola och aktiviteter, men min sambo sa att det var värt det. Mitt i husletandet fick barnens mamma reda på att vi skulle flytta ihop och då relativt långt ifrån barnens skola. Hon blev vansinnig!!! Skrek på min sambo om att det var egoistiskt osv. Jag har levt i en bonusfamilj tidigare och vet hur viktigt det är att ha en god relation med mamman till barnen. Jag såg därför att det inte skulle funka att flytta ihop där jag bodde utan skulle vi flytta ihop var det jag och min dotter som var tvungna att flytta till där min sambos barn gick i skolan och där barnens mamma bodde.
Sagt och gjort, jag lämnade ”mitt paradis på jorden”, köpte hus tillsammans med min sambo och bytte skola för min dotter. Det gjorde ont, men jag kände att det skulle hjälpa oss som familj och min sambos barn som då skulle ha närhet till båda sina föräldrar ( jag har ensam vårdnad om min dotter där pappan bor och jobbar utomlands).
Ca fem månader efter att vi flyttat ihop kläcker min sambos ex att hon ska flytta. Hon ska dessutom flytta ihop med en ny man som, av alla ställen, bor där jag bott tidigare vid ”mitt paradis på jorden”.
Detta är nu tre år sedan och jag kan fortfarande inte smälta det. Jag har sån ilska i mig och hatar henne för det hon gjort, att jag äta upp inifrån.
Barnen kommer hem till oss efter skolan även de veckor dom ska bo hos henne för hon bor ju långt bort. Hon kommer och hämtar dom hos oss och jag tål inte att varken se eller höra henne. Det är fruktansvärt att ha henne ”rännandes” utanför mitt hus ”hela tiden”.
Jag har egentligen inga problem med att min sambos barn kommer och går hemma hos oss oavsett vilket vecka det är, men jag är ovillig att lösa hennes problem. Hon är dessutom helt oförstående, har aldrig nämnt eller frågar om det är ok att barnen kommer utan tar det bara förgivet. Jag har försökt vara en ”stor människa” och tänka på barnens bästa, men jag står inte ut längre.
Jag har försökt att få min sambo att förstå, men han anser att jag får lära mig att handskas med dessa känslor själv. Han värnar även relationen med barnens mamma så högt att han aldrig skulle säga något till henne av rädsla för att skapa en konflikt.
Nu har jag börjat leta efter boende där jag bodde tidigare. Har varit på visning utan min sambos vetskap och jag kommer närmre och närmre ett beslut om att jag inte vill vara kvar i denna soppa med toxiska känslor längre.
Är det någon som kan förstå min situation och kanske se en annan lösning på problemet som inte jag ser?
Jag går hos psykolog för att försöka hantera mina aggressioner gentemot min sambos ex men jag känner inte att det hjälper,
Kan du inte acceptera nuvarande förhållanden och han inte kan tänka sig att förändra något ser jag inget alternativ än separation.
Tack för svar.
Ja, det känns tyvärr som en återvändsgränd och jag ser egentligen inte heller någon annan lösning på det. Dock är det så många som blir drabbade av en separation (barnen trivs så bra med varandra) så det är inget lätt beslut att ta.
Jag försöker förstå, är problemet din sambos ex eller att du inte vill vara med din sambo? Eller annat?
Mitt ex hade en enligt mig jobbig exfru. Hon var alltid så beroende av mitt ex, såg till att han alltid skulle skjutsa/lämna/fixa/ordna isf lära sig hantera livet själv (de hade varit separerade flera år innan vi träffades). Han stöttade henne även ekonomiskt men när vi flyttade ihop sa jag att min lön inte ska gå till någons ex (vi hade gemensam ekonomi). Jag var på samma vis oerhört trött på henne men min irritation bottnade i att jag inte kunde förstå att hon ville vara så beroende av mitt ex samt att jag inte kunde förstå varför han medverkade i det. Lustigt nog lämnade jag också min fina lgh och område för att flytta ihop till en stadsdel som var långt bort från alla barns skolor. Men för min del fanns inga tankar om att lämna honom, utan jag jobbade med mig själv samt vi gick i terapi för att försöka få ihop de där berömda bonusfamiljlivet.
Så därför undrar jag, vad är vad? Alltså om du frågar djupare, vad är det riktiga problemet?
Tack för att du tog dig tid att svara… och för att du ställer viktiga frågor. För om relationen hade varit fantastiskt, kommunikationen funkat utan problem och kärleken fortfarande blomstrat… nog sjutton hade jag stått ut med att hans ex betett sig dumt! Men jag är så ensam i att hantera mina känslor. Jag får ingen förståelse från honom och de gånger jag försöker ta upp något jobbigt som har med hennes beteende att göra så försvarar han henne. Jag kan inte prata om bonusfamiljens dilemmor för han går i försvar hela tiden och menar på att jag inte ser bonusfamiljen som en ”riktig” familj om jag ska prata om det ur ett problematiskt sätt. Det är naturligtvis inte det jag menar men en bonusfamilj är en komplex enhet som behöver hanteras på ett annat sätt än en kärnfamilj. Han vägrar att se det. Jag har vid flera tillfällen bett honom om att följa med till en familjeterapeut men han vägrar. Jag bor nu på ett ställe där jag inte riktigt trivs, jag har fått det sämre ekonomisk eftersom han har tre barn och vi både behövt köpa större hus och större bil där vi betalat hälften/hälften. Jag är tröttare eftersom det är rätt mkt jobb med så många barn. Så du har helt rätt, anledningen till att jag funderar på att lämna är inte bara för att han har ett ex som jag inte står ut med….
Fint att du svarar så öppet och ärligt! Svåra insikter och jobbiga känslor 
Nu när du skriver så minns jag så väl, hade samma typ av känslor men en partner som ville få det att funka men det gick ändå inte. Synd att din sambo inte vill.
Fortsätt med samtalsstöd och skriv av dig här! Massa pepp 
Men kan ni inte vara särbos. Det var inte så långt mellan?
Det hade jag egentligen velat från början, men det ville inte min nuvarande sambo. Jag tror egentligen det hade varit bäst för mig om jag får en ny relation någon gång. Det är svårt med bonusfamiljer och att bo ihop. Det ställer höga krav på de vuxna som är inblandade.
Tack för stöd. Det är svårt när den man lever med inte ser att han har någon delaktighet i våra problem utan tror att problem i en parrelation bara är ens fel, vilket det sällan är.
Jag tror tyvärr att det kommer sluta i ännu en separation. Jag tycker såklart mest synd om min dotter. Hon är förvisso både stark och klok men det är ändå det sista man vill utsätta sitt barn för.
Kan det vara så att den som du egentligen är irriterad och arg på är dig själv? Nu med facit i hand så inser du ju att det var ett beslut som du tog emot din vilja, sånt kan äta upp en.
Exfrun har ju ingen aning om hur stor uppoffring detta var för dig, dvs det är knappast något som hon gjorde för att jävlas så hon är väl egentligen ganska oskyldig. Vill med detta inte ta ställning till rätt eller fel utan mera försöka hjälpa dig att förstå dina känslor. Dock är det oftast lättare att peka på en utomstående syndabock än att ta eget ansvar och svåra beslut. Sorry för hårda ord och hoppas allt ordnar sig 
Det ligger säkert något i det du skriver. Jag ångrar att jag inte lyssnade på min inre röst mer för fyra år sedan, så jag känner absolut ilska gentemot mig själv också. Jag flyttade dock ihop med min sambo i tron om att ha fullt hus ena veckan och relativt lugnt andra veckan. Jag tycker det är påfrestande att aldrig få en lugn stund. Nu är ju barnen här jämt pga att hon flyttat, även om det bara är en liten stund varje dag, men det innebär merjobb för mig samt att jag aldrig kan få känna att jag har kontroll över mitt hem. Jag är nog inte gjord för att leva i en stor bonusfamilj.
Sen är hon inte särskilt trevlig (hon tycker hon är störs, snyggas och bäst helt enkelt), vilket jag har svårt för. Hon står för mycket av det jag ogillar hos en människa och jag har svårt att förlika mig med att min sambo delat stora delar av sitt liv med henne. Det var han som lämnade henne vilket gör att hon anser sig ha rätt att styra och ställa över honom och min sambo lider av dåligt samvete för att ha splittrat en familj.
Ja, du hör… det är så komplext och jag är en känslomänniska som känner av alla spänningar i rummet hela tiden. Jag behöver få prata och förstå, något min sambo inte vill och saknar förmåga till att göra.
Jag landar mer och mer i att situationen är ohållbar och att vi alla skulle må bättre av att rå om våra barn på var sitt håll. Jag längtar efter att få spendera mer tid med min dotter och göra mysiga resor bara med henne. Jag hade dock så gärna velat ge henne en stor familj, så att hon får känna att hon tillhör en gemenskap. Men inget blir bra med en ledsen och frustrerad mamma.
Tack för dina kloka ord!
Syster.
Ditt x fd “övertalar” ditt x att stanna där han är för barnens skull och få dig att flytta. Sedan flyttar hon till sin nya i området där du bott. Då är det inte tal om att barnen ska ha nära.
Bättre att ge dottern en trygg uppväxt mrd dig än i en dysfunktionell bonusfamilj med diverse x inblandade.
Tack för förståelsen! Det är precis den tankeloopen som snurrar i min hjärna dygnet runt sen tre år tillbaka. Jag får inte kontroll över mina tankar kring hur mycket jag hatar det hon gjort mot mig. Och det äter upp mig.
Och min sambo tycker att mina känslor mot hans ex är helt osunda och att det är jag som har problem. Jag känner inte igen mig själv längre.
Det är aldrig bra att göra en stor uppoffring när man går in i en relation. Det kan komma extremt surt efter.
Din sambo kanske tycker att ni ska leva i storfamilj allihop. Du är inte din sambos bihang och när det är hennes tur att ha deras barn ska hon ha dem också.
Det verkar som sambons x går utstuderat in för att sabotera för honom och han är för dumsnäll för att inse det. Problemet är hans inte ditt och han verkar inte vilja inse det.
Men jag är inte riktigt ända fram vid en separation än. Jag kommer säkert vända och vrida och lyfta på stenar i ett halvår till….
Mycket hade löst sig om jag bara fick förståelse och fick möjlighet att berätta min historia. Förståelse från min sambo och möjlighet att konfrontera hans ex. Eventuellt även berätta för barnen vad som hänt och vad jag känner. Det är antagligen helt omoraliskt att dra in barnen i detta och att prata med hans ex skulle nog inte göra så att hon blev tacksam över allt jag gjort, men jag har ett sånt behov av att få berätta.
Vad säger ni om det? Är det helt fel väg att gå?
Är det värt att testa ett nytt sätt att bli av med sin ilska på?
Jo tack, jag har lärt mig den läxan nu! Och jag ska försöka att inte göra om det. Det är så lätt att vara efterklok….
Min sambo gör allt för sina barn och han skulle aldrig säga till dem att dom inte var välkomna hem till oss. Detta oavsett om det är hans ex som behöver hjälp med barnpassning eller om barnen vill komma för att dom saknar oss.
Men jag ser ju också vad hon gör och det stör mig. Hon är uträknande och min sambo ser inte det.
Berätta för din sambo och säg att du inte orkar ha det som det är längre och ta det därifrån sedan.
Din sambo behöver förstå hur djupt det här har påverkat dig och att du får i tankar om att lämna hemmet/er. Mitt råd är att du är helt ärlig och tydlig, talar utifrån hur du mår och hur det tär på dig även fysiskt.
Jag tror inte det är bra att ta in barnen. Berätta hellre att det är mycket just nu eller annat sådant, så länge du inte tagit något avgörande beslut låt barnen finnas där de är.
Jag får så många minnesbilder när du berättar, förstår verkligen att det är tufft
Ja, det är precis där jag är nu. Jag har berättat. Jag blev tokig igår och ”skrek” till hela familjen att jag inte står ut längre. Sen gick jag ut på en lång promenad.
Vi höjer aldrig rösten här hemma och hans barn har aldrig sett vuxna bråka…. Så dom är helt knäckta.
En av min sambos kommentar var ”hur ska jag förklara det här för deras mamma?”
Min sambo sa också att mitt beteende och det jag ställt till med är oacceptabelt. Jag försökte förklara att han har ett ansvar han också och att jag reagerar såhär när man sopar problem under mattan under för lång tid. Han anser inte att han har några problem utan det är jag som har problem. Då sa jag att snart har du två förstörda relationer bakom dig, om du inte ser att du har ett ansvar i det så saknar du helt självinsikt.
Ja herregud…. Jag vet att jag kommer komma igenom det här till slut och att det finns ett liv efter detta, men gud så jobbigt det är just nu.
Du kommer inte längre.
Du har inga andra alternativ kvar än separation då du far illa och han lägger allt ansvar för det på dig och kräver att du ska acceptera status quo.