Min resa

Hejsan. Det hela började för 14 år sen. Jag och min sambo träffades lite och visa intresse för varandra. Jag hade vid den tiden ett perfekt liv som ensam och trivdes. Jag åkte hoj och hade stor vänskapskrets. Som jag alltid haft.

Tiden rulla på och vi sågs mer frekvent. Sen tror jag efter ca 4 månader tala hon om för mig att hon är gravid och ska behålla barnet. Hela mitt liv rasa först. Jag hade två val enligt mig, som jag tänkte då. Antingen är jag utanför och försöker ta hand om barnet eller så får vi försöka flytta ihop och bli ihop. Då jag vill ta ansvar för barnet. älskade jag henne tillräckligt för det ? nja jag ville göra det.

Jag gjorde det, alltså flytta ihop med henne och på det sättet nästan tvinga mig själv in i förhållandet.

Men det gick väl sådär men vi kämpa på. Tiden gick och vi fick ett barn till.

Det var här enligt mig det börja knasa. Hon fick enorma problem med sin mage efter andra barnet. Vi sökte hjälp och försökte med allt. Hon vart inte bättre i magen och det hela rulla på.

Detta kosta ju såklart en del. I princip ingen närhet, sex var ungefär " nu är magen bra och nu får vi snabba på oss"

Men hon har kämpat på men jag har också kämpat på för kärnfamiljen. Det har kostat mig en del som jag fått tumma på i livet. Mitt gamla liv är helt borta med intressen och vänskap då inget går att göra eller planera oftast med kompisar för träff då hennes mage reagerar på minsta stress. Vi har bråkat om detta i några år och kämpat.

Sen för en vecka sen sa hon att hon vill bryta för att ingen av oss mår bra i detta. Då hon inte kan ge mig det jag behöver och hon behöver vara själv för hon känner sig inte avslappand.

Jag är förstås ganska knäckt. Det känns lite, lite bättre nu då innerst inne jag vet att detta inte skulle hålla i längden för mig själv. Men ändå är det en enorm sorg.

Vi har haft många fina stunder och rest mycket ihop hela familjen.

Men nu är det slut. DET GÖR ONT.

2 gillningar

Broder.
Visst är det märkligt.
Ett förhållande du tvekat inför, som du gick in i av plikt och ansvarskänsla och så har ni skapat emotionella band som gör ont att bryta fast ni inte är bra för varandra.

Finns många sorger i det. Lätt att i den nostalgiskt skimrande backspegeln se ljuset men inte mörkret.

2 gillningar

Jag förstår faktiskt att det känns knäckande, när det egentligen rent logiskt borde kännas befriande från diverse dysfunktionalitet.

Men gissar jag, så känns det svårt för dig bla. beroende på att du har investerat så otroligt mycket av dig själv och gjort avkall på dina egna livsval/förhoppningar i den här relationen trots att du egentligen inte ens valde den frivilligt. Du har efter alla år offrat så mycket av ditt eget liv och dina önskemål för att ro detta i land, då du en gång tog hen i båten. För familjeprojektets skull.

Och så plötsligt dumpar h o n dig, på eget initiativ utan ömsesidig överenskommelse. När det förmodligen egentligen borde ha varit tvärtom… för länge sedan. Tufft!

Time’s a great healer… styrkekram! :muscle: :v:

3 gillningar

Första gången jag fira julafton utan mina barn. Har aldrig nissat några hlgtider med barnen under dessa 14 år.

Tänkte efter bra där av mig att klara det och jag kunde ha tankarna mellan varven på annat.

Så kom nyår. Denna med utan barnen… Vid tolvslaget klappa jag ihop totalt. Barnen, fy fan de gick inte att hålla emot. Jag bröt ihop fullständigt. Syrran krama om mig och lät mig gråta ut.

Det är så tungt nellan varven så man vet inte var man ska ta vägen.

Det är oändlig sorg.

6 gillningar

Så nu har det gått mer än månad sen vi gick isär. Efter 15 år och 2 fina barn.

Vi bor växelvis hemma med barnen tills vi hittat nya boenden. Vi är sams och håller god ton mot varandra.

Nu har jag haft tid att fundera på hur jag levt dessa år ihop med min fru.

Det har varit många tuffa år och bra förstås med. Men det är mycket så har ärrat mig genom tiden. Det är mycket jag tummat på för att hålla ihop familjen. Kanske för att det ska se bra uttåt med. Kanske för att barnen ska växa upp i kärnfamilj.

Men ex har aldrig varit en person med varmt hjärta, mer kall och introvert. Jag är totala motsatsen…Det är så mycket saker som skett genom åren som har sårat mig på djupet och inser att det kommer ta tid att arbeta med sig själv och reparera sig själv. Vissa saker kommer aldrig gå åtgärda. När våra barn va mindre ville jag lämna dom till mina föräldrar, men det gick inte göra det för min fru gilla det inte. “Jag har inte fött barn för länna dom” fick man som svar. Även ex mamma påpeka det jag sa att det är nyttigt för barnen. Men de gick inte. Kan inte fatta att jag gått med på allt genom åren. Det är inte jag.

2 gillningar

Fan idag är en tung dag. Har varit trasig och gråtit nästan hela dagen. Det känns som det kommer nu. Det har gått skapligt fram till nu. Saknar att ha min familj komplett. Jag vet innerst inne att det aldrig skulle funka mer i längden mellan mig och exet. Men 15 år och 2 barn försvinner inte på 1 månad. Just idag undrar jag hur jag ska klara detta. Det känns hopplöst!

Jag är en sån trasig människa just nu. men ska kämpa för mig och mina fina barn.

1 gillning

12 månader här. Fortfarande tungt vissa dagar.

Men det är bara ta det lugnt. Det blir bättre

1 gillning