Så har man till slut landat i beslutet om skilsmässa efter 20 år tillsammans. Vi har varit väldigt olika från början som till en start var en styrka då vi kompletterade varandra. Har två barn tillsammans som nu är tonåringar. Det har varit mycket utmaningar senaste ca 4 åren då båda barnen har NPF och den äldsta ett utmanande beteende som lett till att barnet hamnat i svåra situationer. Vi har sökt och tagit all hjälp vi kan få. Tyvärr så har denna resa lett till att min man inte längre kan skilja på dåligt beteende och person hos vårt barn. Istället för att söka lösningar på hur vi ska hantera det har det lett till att han har börjat tycka illa om barnet och tycker att barnet förstör för oss alla. Jag har hela tiden haft fokus på att det är vi som vuxna och som barnets föräldrar som har ansvar i att hantera situationen och varit noga med att aldrig lägga någon skuld på barnet som person.
Beslutet om skilsmässa är gemensamt men anledningen till beslutet är helt olika där han lägger skulden på barnet och jag resonerar att vi har försökt allt vi kan för att tillsammans vända på det men hittar inte rätt och når dit vi vill. För mig är det viktigt att ge barnen så bra förutsättningar som möjligt och det gäller hem, skola och fritid. Om ett av barnen skuldbeläggs för familjesituationen så river man förutsättningarna och det är mitt ansvar som mamma att bryta en nedåtgående spiral. Även om min man inte uttrycker det han känner mot vårt barn som speglas känslor i hur han bemöter och agerar i olika situationer.
Berättade för barnen idag om beslutet där jag var noga med att påtala att detta är ett beslut som vi vuxna tagit för att vi två inte tillsammans lyckats lösa det och få saker bättre. Barnen reagerade som förväntat med att bli ledsna. Yngsta barnet lämnade samtalet ganska direkt, började gråta och gick in på sitt rum. Den äldre stannade kvar en stund, var ledsen och drog sig senare in på sitt rum. Min man sa ingenting i samtalet utan det var jag som pratade. Han gick in till den yngsta men kom ut efter beskedet att barnet ville vara ifred. Det äldsta barnet gick han inte in till. Därefter körde han iväg ett ärende och var iväg en timme.
Jag har hela tiden visat barnen att jag finns där. Jag har svarat och bemött alla deras känslor, frågor och funderingar efter bästa förmåga. Försöker vara lyhörd för deras behov i situationen. Det ena barnet ville träffa en kompis och det andra villa vara hemma, kolla på film tillsammans med mig och bara chilla.
Mitt fokus just nu är barnen. Jag och min man är inte osams och detta var också en av anledningarna för mig att driva på beslut om skilsmässa för jag vill inte pressa vår relation till botten så att det uppstår bitterhet mellan oss då jag tänker att det försvårar en tuff situation ytterligare.
Min plan är att mitt ansvar att ta den hjälpen jag behöver för att ta mig igenom detta. Huset behöver säljas och först därefter vet jag som ekonomiska förutsättningarna för ny bostad. Min man sa idag att han funderade på att snabbt ta en etta som han kan flytta till relativt snart så “slipper” barnen honom. Han har tagit på sig en offerroll där han är så upptagen med sitt mående (som enl honom barnet bär skuld till) och uttrycker att det är bäst han håller sig härifrån så slipper vi honom här. Han säger till mig att han stannar kvar på jobbet för han inte vill hem då han avskyr och t o m hatar vårt ena barn emellanåt. Min känsla är att han tycker att vårt barn är felet att det inte fungerar mellan oss. Han har även sagt att jag och han skulle ha det hur bra som helst eftersom vi i princip aldrig bråkar om det inte hade varit för att barnen förstörde för oss.
Jag kan inte ta ansvar i hur någon tänker, känner eller väljer att hantera saker. Jag vet att han har ett flyktbeteende och tenderar att dra iväg på något när det blir jobbigt. Min oro nu är om han väljer att flytta till en etta nu under tiden vi ska ordna med husförsäljning och allt, det är att barnen ska känna sig lämnade och övergivna för det uttrycker dom redan nu när han väljer att göra andra saker än att vara hemma med familjen. Jag kommer såklart kunna säga till barnen att pappa älskar er men klarar inte riktigt av att hantera situationen och vara här just nu. Men mina ord känns så tunna mot signalvärdet han ger med att ha ett undvikandebeteende.
Är bara orolig att jag inte ska räcka till…
Hej, vi två levde i parallella verkligheter idag. För just idag berättade även vi för våra barn att vi ska skiljas. Har också ett barn med npf. Dock får jag uppfattningen att våra barn är yngre. Det blev tårar och lite frågor här med, men gick på det stora hela ”bra” om man nu kan använda det uttrycket. Jag känner med din oro på många sätt.
Men där slutar väl likheterna, jag tycker ärligt det låter som att det är ditt blivande ex som egentligen är den som förstört er relation. Det är verkligen hemskt att han uttrycker sig i ordalag som ”hat” om sitt eget barn. Sen att rymma iväg till en etta så ni ”slipper” honom. Sånt egocentriskt trams. Vem är det som är barnet egentligen? Just nu verkar han vara det största.
Hur människor kan bete sig och säga för att rättfärdiga att vara riktiga idioter upphör aldrig att förvåna.
Fokusera på det du gör. Vara närvarande och där för dina barn så gott du kan, det är ju det enda du faktiskt kan göra. Och jag tycker du ger svar på dina egna frågor genom ditt resonemang. Du verkar vara den betydligt större personen och det räcker långt.
Kram
All styrka till dig/er i denna situation. På något konstigt sätt känns det i denna stund som en tröst att få veta att vi idag delade en parallell verklighet.
Våra barn är 13 och 15 så tonåringar med allt extra tillbehör 
Det är det jag menar med att även om beslutet att separera är gemensamt så har jag en känsla att han fortsatt har känslor för mig då han anser att barnet förstört vår tillvaro då allt hade varit bra mellan oss annars. Mina känslor är inte sådana för honom, just p g a att jag märkt av attityden mot särskilt ena barnet och bägge barnen har också reagerat. Jag har tröttnat på att medla, förklara och försvara saker mellan dom. Varje förälder har sitt eget ansvar i relationen till sina barn. Tror jag har försökt länge, nu när jag ser tillbaka, att ta ansvar för hans relation också vilket har kostat enormt mycket kraft och energi. Han vet inte hur han ska hantera det och han har egentligen under hela vår tid prioritera sina egna behov väldigt högt. När dom inte blir tillgodosedda så mår han inte bra och då är det väl enklast att lägga det på någon annan än att rannsaka sig själv.
Till slut tröttnade jag på att ha 3 barn här hemma och all den energi det går åt till att balansera situationer. Har funderat på detta länge och skulle kanske tagit beslutet tidigare men har väl hoppats på att det ska vända på något sätt och att polletten skulle ramla ner. När han uttryckte att han kände så för ena barnet blev beslutet enkelt och väldigt självklart då det är mitt ansvar att bevaka barnens bästa. När vi pratade om framtida boende så menade jag att det är viktigt att bägge barnen har sin egen plats med eget rum hos både mamma och pappa för att dom alltid ska känna sig välkomna hos oss bägge två. Han menade då att han tänkte två sovrum, ett till honom och sen kunde barnen dela på det andra. Det säger lite om hur han tänker.
Det stora barnet frågade mig om det var tvunget att vara hos pappan då barnet bara ville bo hos mig. Barnet var samtidigt oroligt för att göra pappa ledsen om barnet bodde bara hos mig. Jag svarade att det inte var något som behövde bestämmas nu och att vi tar det längre fram då vi vet hur det kommer att se ut. Jag sa även att det viktigaste är att dom mår bra och att dom inte ska tänka på att oavsett hur dom väljer att bo ska dom inte känna dåligt samvete gentemot mig eller pappa. Man kan även prova sig fram om vad som känns bäst.
Tack för dina stöttande ord! Dom betyder oerhört mycket för mig då jag känner mig ensam med mycket tankar och funderingar. Men hellre själv än ensam i en tvåsamhet som har varit min verklighet alldeles för länge.
Jag har ingen egen erfarenhet av detta, men jag är med i en grupp på Facebook som heter “I regret having children”.
Där är en del kvinnor och män som berättar om att de har kommit att ogilla, t.om. börjat hata sina “special needs” barn.
Ofta verkar dessa människor körda i botten. De har gjort allt för sina barn. Deras barn med NPF diagnoser har dränerat dem på all lust, energi, vissa pratar t.om. om att ta sina liv, de har gått till vägs ände för sina barn och för att deras barn ska få allt de behöver.
Men de har inte räckt till. De känner skam för att inte ha räckt till, deras kärlek är dessutom slut vilket är en stor skam i sig. Andra förstår inte hur man kan sluta älska sitt barn. Från samhället känner de press att älska sina barn över allt annat för det är det som förväntas av föräldrar oavsett situation.
Din man kanske känner sig körd i botten? Han behöver kanske paus från er situation? Det kanske du också behöver? Kommer det äldsta barnet att kunna flytta hemifrån och bo själv när han är vuxen?
Jag kände samma☺️
Du kommer räcka till. Så som du insiktsfullt resonerar så kommer du räcka till. Och jag förstår verkligen att du känner som du gör, när man får barn skiftas hjärtat, de blir 1 och alla andra 2.
Självfallet har din mans beteenden påverkat dina känslor för honom, och att han skulle vara körd i botten är fullt möjligt men faktiskt inte heller en bevekelsegrund. För du då? Du är antagligen också körd i botten. Har också motstridiga känslor inför utmaningarna hos ditt barn. Men skillnaden är ju att du inte agerar på dem. Tanken är fri men det betyder inte att ord och handlingar är detsamma.
Har du sagt det du beskriver till honom förresten, din man alltså. Att det verkligen är han och hur han betett sig och inte dom?
Ibland behöver det stavas ut för att en polett ska skramla till lite.
Absolut, det kan mycket väl vara så. Men vi har pratat om det och jag har varit tydlig med att jag tycker att han borde ta emot hjälp för att prata om sina känslor istället. Enl mig är det ändå så att det är den vuxna som har ansvaret för hur man hanterar situationen.
Barnet kommer absolut att kunna flytta hemifrån, bo själv och ha ett jobb när den tiden kommer. Situation är en utmanande tonåring med extra allt p g a ADHD och autism. Då skolgången inte fungerat så har barnet dragit sig till andra ungdomar med problem som medfört att barnet befunnit sig i riskmiljöer. Inga droger och ingen kriminalitet har framkommit och barnet är väldgit öppen i det som sker. Mycket intensiva relationer som snabbt byts ut. Barnet har stuckit hemifrån när måendet blivit ohanterbart och uttryckt suicidtankar. Har egentligen samma strategi som sin pappa som också flyr när det blir svårt att hantera känslor.
Jag kan också känna ilska, rädsla, oro och frustration över barnets beteende. Varit många sömnlösa nätter med känsla av otillräcklighet och uppgivenhet. Har kört och hämtat barnet mitt i natten när barnet stuckit hemifrån, ibland många mil från hemmet. Har suttit på BUP-akut med ett förtvivlat barn som inte vill leva längre. Ja, jag har som du säger också slagit i botten. Men när jag känt att situationen blivit för svår att hantera har jag sökt hjälp och stöd för att mina känslor inte ska äta upp mig. Detta är något som jag gett rådet till min man att också göra flera gånger. För även om vi sitter i samtal tillsammans för föräldrastöd så bortser det inte behovet att hitta en arena där jag kan uttrycka mina egna känslor och tankar utan att behöva ta hänsyn till någon annan.
Hag har tagit upp detta med min man flera gånger på olika sätt. Han går väldigt lätt i försvar och blir defensiv så fort något tas upp som skulle påtala en svaghet hos honom eller att någon inte tycker som han. Han är väldigt tydlig med vad barnet i förtjänar och pratar mycket i repressalier och bestraffning. Jag frågade honom vid ett tillfälle vad barnet skulle göra för att förtjäna sin pappa då barnet har en känsla av att inte känna sig sedd eller älskad. Det är svårt när barnet förväntar sig ett annat bemötande av sin pappa och att allt barnet gör är fel. Pappan förväntar sig att poletten ska ramla ner för barnet och ser inte sin del och ansvar för relationen.
Usch. Jag får tårar i ögonen när jag läser vad du skriver. Den här oron, när känslorna är stora och impulskontrollen liten. Pratade med en läkare om mitt barn en gång och han uttryckte det rätt bra. ”Ja hen kommer inte leva ett tråkigt liv iallafall, det kommer vara ett stort äventyr” och så är det ju, även om det ofta känns som att mycket kommer handla om riskminimering och krishantering. Men jag brukar påminna mig om den meningen ibland när det är mörkt.
Men det som gör mig mest ledsen är den här oförståendet som din man visar, jag tänker att han är lika påläst som vilken annan förälder som helst som möter det här. Hur kan han inte se att detta är inget de väljer? Det går inte att ”skärpa sig”?
Frågan är ju vad som är bäst för dina barn? Om deras pappa bara får dem att känna sig små och som att allt är fel. Ja…då kanske han ska sätta sig själv i den där ettan. Jag vet inte, men det känns liksom som att på hur du beskriver saker att han bara bryter ner snarare än att bygga upp. Det är ju oändligt sorgligt för det är ju tillräckligt att bara klara att navigera i världen med npf som det är.
Jag har sagt till honom att jag upplever att han har högre förväntningar på hur barnen ska hantera situationer än på sig själv. Han hävdar då att han tänker på vad som är bäst för barnen och sätter sig själv sist och det är bättre att han då håller sig undan så han ändå gör allt fel. Mitt svar till honom var att jag bara hör honom uttrycka hur dåligt han mår och att han tycker allt är skit men han pratar aldrig utifrån hur barnen känner eller intresserar sig för att ta reda på det. Utifrån det ser jag att han agerar utifrån sitt behov och har en förväntan att andra ska ändra sig för att han ska må bättre.
Jag kan se att barnet senaste tiden tar små steg framåt men vägen är inte spikrak. Pappan inväntar nästa situation och har svårt att glädjas för barnets framgång då hans övertygelse är att det snart skiter sig igen. Han har inte intresserat sig nämnvärt för att sätta sig in i barnets funktionssvårigheter som leder till vissa situationer utan är mer av åsikten att man inte kan skylla på diagnoser. Nej, man kan inte skylla på diagnoser men man kan förklara att en del saker sker utifrån svåeigheter. Kan man förstå varför saker sker så kan man också tänka preventivt för att undvika vissa situationer och vårt ansvar är att ge barnet andra strategier än det första impulsiva som är så lätt att agera på.
Eftersom vi har så olika uppfattning om situationen och att pappan inte visar eller ger uttryck för att förändra något hos sig själv så blir det omöjligt att sitta tillsammans i samtal och få föräldrastöd då jag känner våra förväntningar är helt skilda. Jag jobbar med att hitta ett sätt där jag kan hantera och agera annorlunda utifrån mig själv ocb han väntar på att omgivningen ska förändras så att han mår bättre.
Sorgligt är ordet och barnen har ju rätt till bägge sina föräldrar. Hans agerande nu kan få långsiktiga konsekvenser framåt för deras relation vilket jag känner att han inte tänker på.
Till TS, har du någonsin funderat på om pappan kanske i någon form har samma grundläggande problematik själv, som barnen har?
Absolut, det har jag. Men han har inget intresse själv för att utreda detta för att försöka förstå och det skulle inte heller förklara allt i hans agerande.
Min man skyllde vår skilsmässa på ett av barnen, även han. Han flyttade, fokuserade på sig själv och bekymrade sig inte ett dugg om hur barnen mådde. Jag försvarade honom inför barnen, talade om för dem att deras pappa älskade dem och såg framför mig en tid då vi skulle ha barnen 50/50. Ville inte se att pappan faktiskt inte alls ville ha barnen hos sig.
Det tog tid, men jag slutade försvara honom till slut. När barnen frågade varför pappan gjorde si eller så, då svarade jag bara “Jag vet inte”, och jag slutade säga att han älskade dem. Det var smärtsamt tydligt att han inte gjorde det …
Jag tycker att det låter som en dysfunktionell relation just nu . Om ni inte redan hjälp av t.ex familjerådgivningen så ta det. I och med skilsmässan kommer det att ställas högrre krav på att relationen mellan pappa och son fungerar då du inte kommer finnas där att meddla. I och med att du skrev att sonen även haft suicidtankar är det extra viktigt att han får känna dig betydelsefull för pappan. Ni behöver få stöd att tackla jobbiga situationer och tankar. Kanske ni kommer fram till att det är bäst att sonen bor hos dig just nu på heltid.
Hjärtat går som lite sönder för barnet.
Pappan måste själv vilja lära sig om barnets svårigheter, få förståelsen för att barnet inte gör saker för att jäklas (inte alltid iaf)
Mitt ex hade inte heller förmågan att förstå.
Hans lösning var att skälla, gapa och hota med dumheter.
Jag gick en kurs om att välja sina strider på ADHDcenter men pappan behövde tydligen inte gå den tyckte han.
Jag gick själv och sa att jag var ensam på kursen bland alla par för att min man tyckte inte att han behövde den kursen.
De andra paren började fnissa lite och de visade sig att de flesta papporna hade sagt samma sak, de kom iallafall men inte min man.
Det är mycket lugnare att leva själv med barnen och slippa ta hänsyn till även en vuxen som inte fungerar.
Mina barn får en lugnare hemmiljö och bättre strategier när saker går fort och inte riktigt blir som de ska.
Min äldste har varit otroligt ”pigg” och inblandad i saker som han inte borde.
Dessa pigga barn hittar alltid likasinnade ”kaka söker maka”
Då har jag inte backat för konflikter för vissa saker är oacceptabla.
Oavsett diagnos el inte så är vissa saker oacceptabelt och inget man kan skylla på men diagnosen kan vara en del av förklaringen till att det blev fel.
Det bästa jag gjort för mina barn (enl mig) är att separera från deras pappa.
Vi har lugnare och skönare nu, långt ifrån kavlungt men man får inte skäll så fort man gör något fel och stressen i familjen är borta.
Håller med dig helt i att ansvaret ligger hos föräldern så fortsätt du att stötta ditt barn❤️
Tack för att du tog dig tid att svara och dela med dig av din erfarenhet. Håller med att det är viktigt med ramar och regler. Däremot undviker jag, till skillnad från pappan, att försöka förklara och tillrättavisa när jag själv är arg, irriterad och orolig för det är rätt poänglöst och jag vet att det bara kommer att elda på barnets affekt där och då. En gränsdragning som behöver göras i en situation behöver vara kort, saklig och tydlig för målet då är att undvika upptrappning av ett ev affektutbrott som riskerar att bli en okontrollerad situation. Därefter kan man lyssna på barnet och prata om det som hände men utan att kristisera eller döma. Jag lyckas inte alltid hela vägen och går i fällor jag med, jag är inte mer än människa. Och det är inte hela världen om det ibland blir fel för det är viktigt för barnet att se att ingen är felfri. Däremot har jag en större uthållighet och tålamod att vänta ut än vad pappan har. Försöker även noga välja mina strider utifrån var jag själv befinner mig och om det är en prioriterad strid att ta utifrån nuläget. Detta kan säkert uppfattas som inkonsekvent av pappan men jag anser att det är bättre att inte ge sig in i något om man inte har energin och orken just då än att riskera att barnet får vinst av ett dåligt beteende vilket skapar en risk, tänker jag, för att barnet kommr fortsätta utmana för att få sin vilja igenom. Vi har två helt olika föräldraskap som vi helt enkelt inte får ihop och jag behöver dra i bromsen för att minimera risken för långsiktiga konsekvenser för både barnet och pappan.
Får jag fråga hur relationen är nu mellan pappan till dina barn och barnen?
Vilken sorg det måste vara för barnen men varje förälder har ett eget ansvar för sin relation. Jag känner att jag tagit ett ansvar för även barnens pappa vilket i längden är ohållbart. Jag hoppas såklart att pappan i vårat fall vaknar upp en dag och inser sin del i det. Förändringen måsta vilja komma från en själv. Om den viljan inte kommer fram eller finns spelar det ingen roll hur mycket jag slår knut på mig själv för att kompensera och balansera. Det enda det riskerar är att jag själv till slut kraschar.
Vi har en pågående kontakt hos familjebehandlare och haft ett bra tag. Det var faktiskt i dessa samtal som paletten till slut ramlade ner att vi kommer omöjligt att nå en väg tillsammans då vi har helt olika relationer med barnet. Jag har en jättenära relation till bägge våra barn och har den tilliten att dom berättar typ allt som händer i deras liv (ibland även saker som man kanske inte hade velat veta). Jag har ändå försökt att förändra mig utifrån hur han vill att det ska vara vilket strider mot alla mina grundvärderingar, moral och känslor. Såklart har jag också mina fel och brister. Jag gör också fel men jag står för dom inför barnen. Jag har inte problem att be om ursäkt när jag sagt något som lett till missförstånd då det blivit otydligt. Uttrycket att barn gör inte som du säger, utan barn gör som du gör försöker jag ha med mig i min relation till barnen. Jag kan inte ha högre förväntningar på dom än vad jag har på mig själv.
Jag tror också att det hade varit bra att få en paus mellan ff a äldsta barnet och pappan för att förhoppningsvis längre fram skapa förutsättningar för dom att mötas i mer positiva sammanhang.
Emellanåt tänker jag att jag tagit detta beslut för att skiljas från min man och min man har tagit beslutet för att skiljsas från sitt äldsta barn…
Jag hoppas verkligen att dom hittar en fungerande relation för deras skull men har en mental förberedelse på att det kanske inte sker. Vi fpr helt enkelt se på sikt vilken skada som är skedd och om det är något som går att reparera.
Du verkar ha bra strategier för att möta någon i affekt.
Pappan har ett eget ansvar hur han ska förhålla sig vid dessa tillfällen, vill han inte bli bättre på att möta sitt barn så är det sorgligt men säkert inte helt ovanligt.
Mina barn träffar sin pappa ibland men jag är den som har rollen som förälder och hans roll är lite otydlig.
Det finns flera anledningar till detta.
Jag önskar såklart att relationen dem emellan skulle vara bättre och jämnare men det är inte mitt ansvar.
Mitt ansvar är min relation till barnen.
Jag har slutat att försöka få fart i deras relation men jag gör absolut ingenting för att motverka den.
Jag kommer med glada tillrop när barnen berättar ngt om vad de gjort el pratat m honom om men vill deras pappa träffa barnen så får han anstränga sig för att få till det.
När man har såpass olika inställning som vi haft till föräldraskapet och livet i stort så tror jag att det skulle kunna trigga till konflikter om jag var där och petade.