Lider med dig!
Är i samma situation utan otrohet(vad jag vet).
Fick beskedet för en vecka sedan men vi har inte legat i samma rum sen i somras. Har nog snart skrivit i alla trådar men har panik och funkar inte. Min fru stänger av helt. Hon kan skratta åt nåt på tvn, somna mitt i vår diskussion, ta och scrolla på telefonen eller bara ignorera mig helt när jag vill prata eller bryter ihop.
Förstår att det är hennes sätt att klara detta och hon gråter säkert hos nåpn kompis.
Vi har bara varit gifta i 2 år (känt varann i 3,5 år) så det var kärlek vid första blicken.
Vi har haft det underbart när det varit bra men piss när vi bråkat.
Jag kom direkt från ett 20 år långt äktenskap med 3 barn. Detta blev inte lätt att ha i bagaget då exet gjorde allt för att vända barnen mot mig och lyckades.
Min nuvarande fru har 3 barn som bor växelvis hos oss.
Nu har jag varit utanför deras bubbla hela tiden och bara fått hänga med liksom, ingen vuxen (föräldraroll) alls, bara betala och vara glad för det lilla.
Nu ska vi bo på varsit håll och hån vill reparera sig och ta hand om sina barn och jag ska flytta tillbaka till stan jag bodde tidigare.
Rädslan över att bli bortglömd av henne är nog värst just nu!
Jag vet vad bra vi har haft det och att det varit många yttre omständigheter vi inte klarat av att hantera…men kärleken borde finnas kvar under tröttheten och besvikelsen.
Min kärlek är åtminstone oförändrad även om jag inte riktigt vet vad jag älskar just nu?
Specar man upp allt så är det inte ett kärleksfullt liv vi haft och vi båda har gjort/sagt saker i affekt.
Men kärlek är det iallafall!
Jag är rädd att inte få chansen att visa att jag kan hitta tillbaka till den glada, roliga och underbara man som jag var när vi träffades. Han finns nånstans där inne och jag hatar tanken på att vi påverkas av andra och inte orkar mer!
Jag har velat ta livet av mig vissa stunder när vi haft det som värst. Har skrikit detta och dragit min väg (inte ok beteende).
Detta var nog ett rop på hjälp men fick bara tillbaka tystnad och ilska.
Hur orkar man gå vidare?
Vi går på varann och letar boende. Jag blev panikslagen när jag hörde att hon skulle på visning av en men samtidigt har jag skickat iväg många förfrågningar och väntar på svar.
Det blir så verkligt när hon ska flytta men ändå fattar jag det…helsjukt!
Måste ta hjälp, mina få vänner blir ju överrösta med min skit även om dom äger att det är ok.
Kram på dig och lycka till, det kan vi båda behöva!
Skriv gärna mer för du sitter inte ensam i båten.
Den där känslan. Min man går och hemma visslar och skojar. Han verkar lixom lite glad och lättad. Jag mår skit. Fullständigt skit.
Inget beslut om separation men han behöver tid, tid att tänka på vad han vill.
Semestern närmar sig och jag har inte vågat fråga något, barnen kommer bli fullständigt förkrossade. Vi har gemensamma planer närmaste månaderna som han glatt pratar om. Och jag tänker -du kanske har dumpat mig då.
Han tycker det är såååå jobbigt att behöva må dåligt och fundera på sina beslut men JAG då vill jag skrika. Jag ska bara gå här och vänta??? Det äter upp mig. Och att inte kunna bryta ihop och gråta för att inte barnen ska få veta. Att hoppas. Ska jag leta lägenhet? Löser sig allt? Ska jag vara på? Av? Det är sjukt påfrestande att gå runt som inget hänt och knappt våga ställa något krav eller säga ifrån med rädslan av att det ska få honom att vilja lämna…
I går sa han dessutom att han skulle ta en promenad och fundera på alla sina jobbiga beslut han ska ta. Det har med mycket annat att göra oxå men det satte direkt igång mina katastrof tankar och jag fick springa på toa. Surfade snabbt in här och läste lite, blir alltid lite lugnare av det. Han kom hem och allt var som vanligt, alltså väldigt bra.
Ledsen att säga det men både du och jag ska tänka på oss själva och inte låta oss köras över av dåligt beteende.
I mitt fall finns ingen återvändo utan vi går isär. Jag är fullt medveten om det men jag vill inte i hjärtat.
I ditt fall så kör han med härskarteknik och gillar att du ska böna och be.
Du får nog lyssna på de råd jag har fått om att sätta ned foten och ta tag i situationen själv.
Varken du eller jag kommer att få svar på våra frågor så allt får lösa sig under tiden. Vem vet, han kanske får upp ögonen när du kommer med eget beslut?
Hur som helst så är det jävligt jobbigt och man pendlar mellan helvete och än mer helvete…vart tog himmelen vägen?
Jag vet. Jag vet oxå alla de saker JAG skulle säga till en vän i min situation. Jag har alltid varit stark och självsäker. Trygg och en sådan andra människor kunnat luta sig mot. Nu är jag en spillra. Urvriden disktrasa. Vill inte prata med någon om det ännu.
Jag är ju även så säker på att han bara har en kris, typ 40-års kris. Han har haft väldigt stora beslut att ta det senaste året/halvåret som tärt enormt på han. Sen är det många andra grejer han gör som tyder på en kris. Och jag kan bara tänka att när han nu i mars får landa i beslutet av sitt arbete kommer allt att lugna sig. Han har ifrågasatt allt i sitt liv sista halvåret. Och en jävla pandemi på det.
När våren och ljuset kommer så hittar han tillbaka till sig själv igen.
Men jag vet. Jag vet. Problemet är att jag alltid tänker på alla andra först. Strutsmetoden funkar såklart inte alls men när man inte har någon uns av kraft kvar i kroppen så kan man inte resa sig och slåss för sin egen överlevnad. Funderar i 100 olika banor, hur jag ska straffa honom. Hur tufft jag vet att han kommer få det om han lämnar mig. Att jag ska ta mitt liv. Att jag kommer bli så ensam och ekonomiskt utsatt. Att han kan dra åt helvete. Att jag gör vad som helst för att han ska stanna. Att jag ska vända barnen mot han. Att jag ska använda barnen som lockbete. Att jag ska tacka honom för alla fina minnen och släppa honom. Att jag ska visa hur glad han ska vara som har mig. Att jag ska ta mittmotorkonstruktionen och pack och gå under jorden någon vecka. Att jag ska skaffa en lägenhet utan hans vetskap. Att jag ska fördelas att vi flyttar och börjar om. Att han kan få allt bara jag får barnen. Att jag aldrig kommer vara genuint glad igen. Det maler och maler….
