Min man vill skiljas, men inte jag

Hej. Min man vill skiljas. Han sa samma sak för ca 2 år sedan. Då visste han inte säkert vad han ville. Sa att han inte visste om han älskade mig. Vi har varit tillsammans sen vi var 18 år ( i år 20 år) och har tre barn. Det gjorde mig självklart förtvivlad. Han höll på så av och till i flera månader. Varje gång jag ställde honom mot väggen, och sa att måste bestämma sig, vad han mig vänta och gav mig dåligt samvete för att jag ville ge upp. Gick så långt att tillslut kände mig tvungen att börja planera för ett eget liv. Tog hem en mäklare för att värdera huset, letade nytt boende. Sen vände han tvärt. Under hela denna tiden hade vi ändå sex, då detta är ngt som alltid fungerat bra med oss. Sen visade det sig att han varit otrogen 2 gånger under denna period när det var som värst för mig. Mådde skit. Men vi bestämde oss för att fortsätta. Sen har det nu gått 2 år. Jag har börjat lita på honom och oss igen. Sen nu innan jul så har han varit nerstämd, inget duger vad jag än gör, han har dragit sig undan från mig allt mer. Han berättade då att han känner att vi inte passar ihop längre osv och att han inte vill leva det liv vi lever. Vi har då prov separerat under dec vilket varit otroligt jobbigt att vara borta från honom, barnen och allt. Under den tiden var ha också otrogen igen. För att se om han kände ngt för mig. Sedan jul har vi nu bott tillsammans, pratat, försökt anstränga mig då han hela tiden velat om han vill vara med mig el inte. Men nu känner jag att jag håller på att gå sönder totalt. Så ställde honom ”mot väggen” idag och frågade rakt ut, om det är så att han fortfarande vill dela på oss, och i så fall skicka in skilsmässopapper, och han sa ja. Jag vet ingenting längre. Allt försvinner från mig,

3 gillningar

Usch fyfan vilket beteende från hans sida. Det är totalt bullshit att han var otrogen för att “se om han kände något för dig”. Han hade bara inte stake nog att avsluta det tidigare.

Han verkar inte ha någon respekt för dig. Du är värd så mycket mer.

Hade jag varit som du, med den erfarenheten jag har nu, hade jag inte kunnat lämna honom fort nog.

3 gillningar

När jag ser det utifrån så håller jag med. Han har inte mycket respekt för mig. Vårt förhållande har större delen inte varit särskilt jämnvikt. Men det har funnits så mycket fint också. Han är min person, min stora kärlek, den ända jag vill vara med. Gör så otroligt ont att han bara kastar bort mig, och allt i vårt gemensamma liv som vi byggt upp. Blir galen när jag försöker tänka på allt som komma skall. Först bli lämnad av honom, inte få vara med mina barn halva tiden, vårt hem och allt som jag älskar med mitt liv. Allt försvinner bort från mig.

3 gillningar

Under den tiden var ha också otrogen igen. För att se om han kände ngt för mig.

Reagerade mest på den här meningen. I min värld är det inte så man vet om man känner något för någon annan. Det låter ganska illa tycker jag. Lite som att han tar sig rätt att bete sig lite hur han vill utan hänsyn för konsekvenserna. En sjuk 40 årskris? Har han varit trogen i 18 år fram till nu och sedan en explosion av experiment trots att ert sex är bra och du älskar honom? Känns väldigt främmande för mig.

Jag förstår att det känns väldigt tungt för dig, men som du beskriver det så hittar jag absolut inga skäl till varför du skulle vilja stanna i relationen snarare än skrika av ilska och be honom dra dit pepparn växer. Han gör ju fel - inte du. Även om jag funderar på hur du skulle kunna styra situationen mot det du vill, så har jag svårt att du ens kan utöva någon inflytande över honom i det här läget. Han verkar vara samvetslös (åtminstone just nu). En elefant i ett glasskåp. Bästa sättet att “ta kommandot” tror jag är att istället leda separationen och markera att han inte är den alfahannen han tror han är just nu utan att visa att det är han som blir dumpad för att han beter sig som en skit.

2 gillningar

Tack för att ni skriver. Det har kanske varit otrohet från hans sida under åren, men inget som kommit fram till mig. Har försökt att stå emot att ha sex nu under de här tiden och också uttalat det. Just för att han inte ska få precis hela mig när han sagt att inte ens är säker på att det är det han vill. Men har varit totalt misslyckat. Han har bara behövt nudda mig så har jag i stort sätt kastat mig över honom och inte velat släppa.

Har bra familj och vänner men känner inte att jag kan prata med dom fullt ut. De flesta vännerna är gemensamma, och säger man ngt till syskonen så slår de på trumman så ringer alla hela tiden varje dag. Vill bara skrika rätt ut! Känner mig så totalt misslyckad, bortvald och förbrukad. Har pratat med en psykolog nu under tiden, för det har känts som jag håller på att bli galen. Vill inte leva. Allt känns så meningslöst. Känns som att ingen kan förstå, medans det verkar jag som inte förstått hur andra som går/gått igenom samma sak känner.

3 gillningar

Det där känner jag tyvärr igen mig i. :frowning: Liksom känslan att inte vilja leva. När kärleken är så stor att det känns som att man ska spricka så blir det ett brutalt uppvaknande när man plötsligt inte längre får någon återkoppling.

Alla rekommendationer jag läst handlar dock om att snabbt återta fokus på ditt eget liv, dvs dina ambitioner, drömmar och njutämnen. Det går aldrig att kedja fast kärleken, men det går ibland att locka den tillbaka genom att bli mer attraktiv. Vad är attraktivt? Självkänsla. Ledarskap. Rikedom. En vältränad kropp. Vänlighet. Barmhärtighet.

För att stoppa mina egna negativa känslor fokuserade jag på mina barn. Jag motionerade sedan så hårt jag bara kunde - endorfiner gör dig glad och träning gör dig hälsosam. Slutligen funderade jag hårt på njutningarna i mitt liv som inte hade med min partner att göra: läsa böcker. Se film. Skulptering. Rida. osv.

Det är superbra att du tar hjälp av en psykolog! :blue_heart:

I den här processen får man slutligen lite distans till sina egna känslor och börjar tänka mer klart över vad som hänt.

2 gillningar

Tack igen för att du orkar svara. Jag ska ta tag i mig själv imorgon. Försöka få tillbaka lite självrespekt. Bara så otroligt svårt när jag pendlar mellan desperat och, än så länge endast inombords, förbannad. Allt känns så jäkla sjukt, som en sorglig dålig film. Önskar jag somnade och vaknade om 4 månader och det mesta var klart.

2 gillningar

Ja det gör för jävla ont. Jag hamnade i en allvarlig identitetskris, drabbades regelbundet av kraftiga nässelutslag över hela kroppen, rev upp huden över hela kroppen, stod och blödde utanför bibblan (bland annat).

Men i slutändan så är han inte värd dig.

Gör bara det mest nödvändiga nu, gråt och flippa ut, ta dig igenom detta. För när du är på andra sidan så kommer du fråga dig själv många gånger hur du kunde tillåta dig att bli så trampad på och så illa behandlad. Och hur “i helvete kunde jag krypa för någon som han”

Visst blir livet ensammare, men du kommer ha ett helt annat förhållande till dig själv.

1 gillning

Tack för fina ord. Ja, ska försöka tänka så.

1 gillning

Var väldigt snäll mot dig själv nu också. Inga hårda ord. Tänk inte på vad du kunde gjort annorlunda eller ditten o datten. Du gjorde så gott du kunde utefter de förutsättningar du hade just då.

3 gillningar

Jag sov på soffan i natt. Klarade inte av att ligga där bredvid honom när han bara somnade som vanligt. Hur kan han ens somna? Jag slits sönder och han verkar helt oberörd. Gör ont att han inte bryr sig. Skickade in ansökan om skilsmässa nu på morgonen och delade till honom. Ser att han har läst men inte svarat ngt.

6 gillningar

Bra och starkt gjort av dig. Heja dig !

Har ni barn?

Ja, 3 barn. 8, 10 och 13.

1 gillning

Känner mig inte stark. Känner mig som smuts. Det är så sjukt när det är den person som man älskar, och som ska älska en mest inte längre vill.

@Fikan Så fint och träffande du beskriver. Fy fan vad hjärtat kan göra ont!!

Tycker du gjort rätt som tar avstånd från honom (genom att sova på soffan och genom att vara den som skickat in skilsmässoansökan) Känslan att bara vara utlämnad åt den andres vilja är helt fruktansvärd, där verkar du levt ett tag. Det du gör nu är att ta över ratten, och även om du inte vill, styr dit din make uppenbarligen vill. Smärta på hög nivå! Tänker på dig, du är inte ensam❤ En dag och stund i taget.

2 gillningar

Jättebra gjort av dig. Jag förstår precis hur du känner det och hur tungt det är. Men om du kan och jag förstår att det är svårt så ska du ta över det här med skilsmässan. Han har varit otrogen, han säger att han inte älskar dig mer och han vill skiljas. Ja det vill du naturligtvis också. Vem vill ha en otrogen jävla skit? Jag vet att det inte är så du tänker och känner men försök att inte visa honom det. Om du lyckas så kommer du själv att må så mycket bättre och han så mycket sämre. För då kommer han troligen känna det som en förlust och det måste till för att han över huvud taget ska kunna känna att han vill fortsätta med dig. Det är tyvärr så det fungerar för de flesta av oss. Och visar det sig att han börjar ångra sig så bör du inte ta honom tillbaka.Men jag vet att det är lättare sagt än gjort. Men det kommer att bli lättare för dig när du känner att du i alla fall hade ett val. Att bryta upp ur ett förhållande är svårt även om man är överrens. Att bli lämnad av den andra är ännu svårare. Att bli lämnad av någon som är/har varit otrogen eller träffat någon annan är allra svårast. Du måste rädda dig själv nu.

3 gillningar

@suzz

Ja. Det är ju så. Hade det inte varit på sin spets som det är nu hade jag varit riktigt förbannad över otroheten. Han var ångerfull först, sa att han kände mer för mig efter. Sen efter ngn vecka så sa han att ” det är så bra att vi är så snälla med varann nu under den här tiden och inte är otrogna osv” what!? Håller med i det du säger, att man borde vara vara stark och inte be på sina bara knän, men har känts som en omöjlighet ibland. Jag känner ju att jag gör vad som helst, och har gjort det. Men det fungerar inte. Sen säger han att han älskar mig för att jag försöker osv. Riktigt ”mind-fuck”. Hur ska jag vara? Om jag inte visar att jag är ledsen då ligger ilskan nära och den är ju inte så attraktiv heller.

Känner mig lite starkare just nu i och med mitt beslut att skicka in ansökan. Har varit som en utdriven trasa här hemma hela dagen. Varvat med att ringa min syster och gråtit ut, jobbat. Sedan tog jag tag i mig själv och åt lunch med en kompis som jag öppnade mig för. Har inte velat berätta så mycket för ngn direkt. Vill inte att de ska tycka illa om X, och sedan skäms jag helt ärligt för hur han behandlar mig. Hon ställde sig på mig sida, tycker inte han förtjänar mig vilket var skönt. En bekräftelse på att jag inte är helt galen.
Sen har jag bokat en mäklare att komma redan på fre, då ingen av oss kan bo kvar i huset ensam. Oj, så jävla läskigt och sjukt. Händer det här verkligen mig?

4 gillningar

Känner igen overklighetskänslorna! Som en dålig men dessvärre sann b-film. Bra jobbat idag!

1 gillning