Har jag som mottagare av ilskan någon rätt att gå undan? Eller går ilskan först och är den ”rättigheten” den som ska tas mest hänsyn till?
1 gillning
Vad är det du vill ha sagt med detta? Jag förstår inte riktigt vad du menar och istället för att gissa eller lägga in egna tolkningar så frågar jag.
I många fall har dom vett nog att veta det, just därför stannar dom. Att lämna innebär att dö, stannar man kanske man överlever lite längre. Ikaros fattar inte dom valen, han tror att misshandlade kvinnor har fullgott skydd av samhället och har helt missat antalet kvinnor som dör varje år pga mäns händer.
2 gillningar
Vad är det du vill ha sagt med detta? Jag förstår inte riktigt vad du menar och istället för att gissa eller lägga in egna tolkningar så frågar jag.
Att människor är skickliga på att skada andra människor oavsett kön. Att förtryck av känslor så som ilska är att likställa med psykisk misshandel. Förnedring är ett vanligt samhällsuttryck och den sortens förtryck kan vara helt osynligt. Det är fullt möjligt att dö på insidan och helt enkelt sluta känna något alls. Om ni möter någon som förefaller vara helt cool-lugn i alla situationer så borde ni vara väldigt mycket mer oroliga än om ni möter någon som lever ut sina känslor.
Att vara arg och visa känslor är ofta helt friskt å andra sidan.
Du har helt rätt. Jag tror kvinnor överlag har fullgott skydd och att samhället fungerar. Men jag har sannolikt ett bias precis som du. För min del så ser bara kvinnor som misshandlar män hela tiden.
Jag har faktiskt inget bias på att ett kön misshandlar mer än ett annat. Forskningen visar tydligt att det är fifty-fifty mellan könen. Men en tydlig skillnad finns, fler kvinnor dör pga mäns våld till skillnad mot antalet män som dör av kvinnors våld.
Forskningen spretar väldigt mycket angående uppdelning mellan könen, och därför finns det inga säkra siffror att tillgå. Att det är fifty -fifty verkar lite ha satt sig i olika sammanhang, men man bör känna till att det inte på något sätt är säkerställa siffror och att många andra seriösa och välgjorda undersökningar visar helt andra resultat.
Men oavsett vad, detta vet jag med säkerhet är rent nonsens:
Om du visste vad jag och andra kämpar för dessa utsatta! Om du visste hur hopplös deras situation ser ut. Om du visste hur de behandlas inom “samhällets skydd” och om du visste hur svårt det är för dem att få någon hjälp alls. Och om du visste hur inadekvat den “hjälp” de till slut kanske, kanske, kanske erbjuds är i praktiken.
Det vet tyvärr ingen. Hellre lämna redan när man ser de första tecknen på att personen ifråga har svårt att hantera och kontrollera sitt humör
Sen om det finns vissa typer som ser sig som förtryckta om de inte får ta ut sin ilska över allt och alla? Det skiter jag faktiskt fullständigt i. De får vara hur kränkta i sin ensamhet de vill, men det viktiga är att vanligt folk slipper drabbas av dem.
6 gillningar
Fast att gå in i en tråd som handlar om en man som har problem med aggressivitet och skriva som du gör är ju faktiskt konstigt. Du menar att män blir förtryckta när de inte får vara aggressiva? Att vara arg och att vara aggresiv är två skilda saker. Denna tråden handlar om överdriven ilska alltså där familjen blir påverkade av mannens aggresiva utbrott så det du skriver om här blir bara felvänt.
Hur tycker du att jag ska ta det du skriver? Vad är meningen att du skriver detta i min tråd?
6 gillningar
Har följt tråden och vill visa mitt stöd för @sannas dilemma att försöka finna en tillvaro där partnern upplever att denne bör ges utrymme för att sprida ut sina negativa känslor.
@ikaros rekommenderar jag skapa en egen tråd på temat ” När man har behov av att vara arg har man rätt att vara det.” Där kan ju de som vill ge plats, tid och energi till den som vill motivera rätten att gränslöst visa känslor ryggdunka och applådera den teorin.
Jag har lämnat en man som hade dylikt gränslöst beteende. Jag fick ömsom skulden att ha provocerat fram reaktionen (”det är du som gör mig så här”), ibland var retoriken ”man måste få känna, det är inte farligt” (ilska är naturligt, det går över), ”det är bara ord, det betyder ju inget” (som svar på varför jag i affekt blev kallad skällsord och idiot för att jag ju uppenbarligen betedde mig som en sådan). Sedan kom passivt aggressivt beteende, elak ironi, plötsliga uppbrott från matbordet eller när vi var ute tillsammans och tittade på något, han gick ut ur rummet när jag inlededde samtal om vardagen, suckar och himlande med ögonen. Var sur, muttrade, hetsade, skapade ”sense of urgency” när det var bråttom, men hjälpte aldrig till. Fysiskt förstörelse av hem; nedskräpning, nedrivning av tapeter/golv/tak, lämna kvar saker ute i regnet, underlåta att betala räkningar. Det närmsta ett tydligt svar på varför han var arg var att jag ställde krav (satte gränser för hans beteende) som han tyckte var orimliga. Japp, den klassiska kvinnofällan/arbetsbelastningen i hemmet.
Vet ni varför jag härdade? För att jag trodde det fanns någon logik där bakom. Jag ville anpassa mig för att få familjen att funka. Jag vågade inte ens gå in på detta forum och läsa, trots att jag visste att det fanns, för att jag fått kritik för att bara läsa forum på nätet och där vet man ju vilka idioter som hänger. (Var så god, ta åt er om ni vill).
En ilsken person vill sällan bli emotsagd. Hävdar sin rätt till att ta plats för sitt ego. Problemet är att det i familjen finns flera Egon som har lika stor rätt att ha plats för sitt mående. Och jag ville vara i en familj som har ett gemensamt mål att skapa välbehag - genom samarbete.
Jag vill inte ha min eller mina barns dag förstörd bara för att någon har ett humör som ska pysa. Att sprida ilska eller att passivt underlåta att engagera sig i vardagsruljansen så att det skapar irritation hos de andra är att skapa konflikt. Det beteendet behöver sättas ord på och humöret får kanaliseras och ventileras konkret vid ett inplanerat samtal, annars får det processas med någon annan någon annan stans.
@sannas jag vet inte hur långt du kommit i arbetet med att få din partner att öppna ögonen. Men en separation är så mycket mer än att bara bryta ert mönster. Det är ett omritande av hela er karta, och även barnens. Jag tycker absolut att du ska stå på dig. Aggressivitet och ilska ska inte tolereras. Era barn kommer att ta efter och det är ert ansvar att ge dem verktyg att kunna hantera humör och lösa konflikter.
Tycker det är dags för din partner att få en ögonöppnare. Spela in när han gapar (du behöver inte be om lov), anteckna i en tydlig kalender hur ofta det sker och hur länge +’kort ord om utlösande faktor och be honom lyssna på sigsjälv! Fråga om han vill bete sig så mot sina arbetskamrater, föräldrar eller vänner. (När jag ställde den frågan fick jag svaret - men det är ju annorlunda, de är inte så konstiga som du, de respekterar jag ju).
9 gillningar
Lysande inlägg.
Amen på det.
1 gillning
Det har varit tufft, det har skett en incident som tagit all kraft. Min man gjorde en grej som fick mig att bli så jäkla arg, häpen, ledsen, gud hjärtat slog och jag var så arg på honom att jag nog nästan kunnat knuffa till honom om jag vart så lagd. Istället sa jag till honom att nu har du gjort bort dig och jag vet inte ens vad jag ska säga till dig nu, därför sa jag bara åt honom att gå och lägg dig.
Han hade druckit, vilket inte händer så ofta, han kan dricka några öl och så men nu hade han druckit sprit.
Han gjorde en jävla dum grej, jag fick städa upp efter honom som att han vore ett barn.
Jag har insett fler saker som talar emot oss, men har även insett andra saker som talar för att stanna och kämpa.
Jag är så rädd att skriva exakt vad som hände ifall någon skulle känna igen det. Men han skadade någon annans egendom och fick stå för det och betala.
Något flög ju i honom.
När jag frågar honom vad som skulle få honom att må bra och liksom vara lycklig, alltså när jag frågar vad tycker du vi ska göra så önskar han att jag städade mer och att barnen lyssnade mer. Alltså det låter så enkelt från hans sida, medans jag önskar att han kunde sluta gapa och skrika och va så arg och sur, särskilt på barnen, att han respekterade mig mer.
Att han visar kärlek och omtanke.
Att han finns för mig känslomässigt.
Vi är så olika på ett sätt, jag är känslomänniska, jag funderar över livet och gud och universum och hur hjärnan funkar och hur evolutionen sett ut, osv.
Han funderar nog inte alls, han fixar så vi har det vi behöver, tal över huvudet, mat, kläder, leksaker, telefoner och sånt.
Hur ska vi mötas. Jag bröt ihop igår, jag bara grät och bad att allt ska bli bra. Allt är bara så tungt.
1 gillning
Syster.
Ni kan inte mötas
Bit ihop, svälj och ha det som ni har det
eller lämna.
Han kommer inte att ändra sig, möjligen blir det värre, och ansvaret för sitt beteende kommer han att lägga på andra.
Är det den uppväxt du vill ge dina barn?
“ler kvinnor dör pga mäns våld till skillnad mot antalet män som dör av kvinnors våld.” => Fler män tar livet av sig så jag vill nog hålla den dörren öppen.
ekommenderar jag skapa en egen tråd på temat ” När man har behov av att vara arg har man rätt att vara det.” Där kan ju de som vill ge plats, tid och energi till den som vill motivera rätten att gränslöst visa känslor ryggdunka och applådera den teorin.
Jag förstår att du inte begriper ur oerhört kränkande du är när du vill exkludera en åsikt från en öppen diskussion i ett öppet forum för att du tycker dessa åsikter är obekväma och inte passar in i din världsbild. Om du inte vill ha med mig i samtalet är du fri att ignorera mina inlägg. Andra uppskattar dem och meddelar mig om detta lite då och då.
Vi har ju pratat tidigare om dina erfarenheter om din man och vill nog påminna dig om det inte alls är uppenbart från din berättelse att du vet var du befinner dig. Du uppvisar snarare en oförmåga att differentiera mellan ilska, aggressivitet och du har ett besynnerligt ensidigt perspektiv på sådant som drabbar dig som inte berör orsak, verkan eller uppsåt.
Jag vågade inte ens gå in på detta forum och läsa, trots att jag visste att det fanns, för att jag fått kritik för att bara läsa forum på nätet och där vet man ju vilka idioter som hänger.
Ständigt offret i ditt liv.
Nej det är inte alls så som jag önskar, men jag är livrädd för att han ska ha barnen själv halva tiden och hur det skulle kunna bli då. Sen är det ekonomi och allt det där vanliga, jag inser nu hur bunden och totalt låst jag är. Ensam med min lön så kommer jag inte ha råd, och jag tjänar inte jättedåligt, kanske inte mycket men inte lite heller. Kan man försörja 4 pers på ca 26tusen? Vi kommer hamna i en annan dålig situation då, och jag är helt ensam här. Jag flyttade såklart ifrån min familj och vänner. Jag får inte ens ihop hur jag hamnat här.
3 gillningar
Tack snälla, jag ska faktiskt börja spela in och skriva upp.
1 gillning
Städning är ert gemensamma ansvar. Gör han ens halva hushållsarbetet idag?
En ansvarsfördelning som går ut på att du städar undan efter honom medan han gapar och skriker och har sönder saker är fel på flera nivåer
Jag tror att du har blivit van vid något onormalt. Något som inte är bra. Något som de flesta utomstående reagerar ganska starkt på. Det är synd, för dig verkar vara en fin person som säkert vill det bästa.
Det är en sorgligt vanlig anledning till att framförallt kvinnor tvingas stanna.
Men pengar är inte allt. Det viktigaste är att du ger dina barn en trygg uppväxt. Inte en rik uppväxt.
Det går att leva rätt hyggligt på den lönen. Kanske inte några extravaganta semestrar eller lyxprylar, men ett vanligt liv där ni har det ni behöver. Och där ni framförallt har varandra i en lugn och trygg miljö 
2 gillningar
Antagligen har du blivit styrd och manipulerad.
Allt eftersom du vänjer dig och situationen normaliseras kommer det att förvärras.
Ta kontakt med kvinnojour
Med familjerådgivning
Med socialtjänst
Min prognos är att problemen kommer att eskalera.
Jag betvivlar han är så intresserad av att ha barnen halvtid. Far de illa hos honom får du anmäla.
Handen på hjärtat, vad skulle du råda en dotter eller syster i samma situation?
Pengar är inre allt. Sättet du isolersts på för att hållas kvar i nätet är ett skolboksexempel på hur någon försöker förminska och ta kontroll över någon annan.
2 gillningar
Jag vet inte om jag borde svara på ditt inlägg för det är så mycket märklig information som du googlat fram och dragit dina slutsatser av.
Så du tycker att det är ganska ok att endast 19 kvinnor fått sätta livet till för att de levt med en lättkränkt man som tagit sig rätten att förmodligen misshandlat henne i några år för att slutligen döda henne? Det är 19 kvinnors anhöriga tex barn, syskon och föräldrar som mister en närstående på ett så traumatiserande och ovärdigt sätt som de ska hantera resten av livet.
De här 19 kvinnorna är de som haft oturen att mördas men det är långt många fler som får stryk av sina män, det finns i alla samhällsklasser tro inget annat.
Du var tvungen att skriva att du såklart inte är rasist men det är du väl när du gör skillnad på utrikesfödda och sverigefödda? Jag kanske tolkar dig fel men får lite vibbar av att du anser att kvinnor som inte är födda i Sverige inte räknas, deras död räknas liksom inte? Sådan åsikter är i alla fall för mig solklart främlingsfientliga.
En undran till är hur många kvinnor är för många? Är det när 22 kvinnor dödats eller var drar vi gränsen?
7 gillningar
Jag känner igen mig i allt du skriver 
Kan i te ge några råd tyvärr bara skicka dig energi. Min man är precis likadan, och min situation är densamma. Vill ej att han ska vara ensam med barnen för då kan jag inte kontrollera vad han säger till dom(han har mycket konstiga åsikter inom tex politik)
Känner mig så hopplös
2 gillningar