Har följt tråden och vill visa mitt stöd för @sannas dilemma att försöka finna en tillvaro där partnern upplever att denne bör ges utrymme för att sprida ut sina negativa känslor.
@ikaros rekommenderar jag skapa en egen tråd på temat ” När man har behov av att vara arg har man rätt att vara det.” Där kan ju de som vill ge plats, tid och energi till den som vill motivera rätten att gränslöst visa känslor ryggdunka och applådera den teorin.
Jag har lämnat en man som hade dylikt gränslöst beteende. Jag fick ömsom skulden att ha provocerat fram reaktionen (”det är du som gör mig så här”), ibland var retoriken ”man måste få känna, det är inte farligt” (ilska är naturligt, det går över), ”det är bara ord, det betyder ju inget” (som svar på varför jag i affekt blev kallad skällsord och idiot för att jag ju uppenbarligen betedde mig som en sådan). Sedan kom passivt aggressivt beteende, elak ironi, plötsliga uppbrott från matbordet eller när vi var ute tillsammans och tittade på något, han gick ut ur rummet när jag inlededde samtal om vardagen, suckar och himlande med ögonen. Var sur, muttrade, hetsade, skapade ”sense of urgency” när det var bråttom, men hjälpte aldrig till. Fysiskt förstörelse av hem; nedskräpning, nedrivning av tapeter/golv/tak, lämna kvar saker ute i regnet, underlåta att betala räkningar. Det närmsta ett tydligt svar på varför han var arg var att jag ställde krav (satte gränser för hans beteende) som han tyckte var orimliga. Japp, den klassiska kvinnofällan/arbetsbelastningen i hemmet.
Vet ni varför jag härdade? För att jag trodde det fanns någon logik där bakom. Jag ville anpassa mig för att få familjen att funka. Jag vågade inte ens gå in på detta forum och läsa, trots att jag visste att det fanns, för att jag fått kritik för att bara läsa forum på nätet och där vet man ju vilka idioter som hänger. (Var så god, ta åt er om ni vill).
En ilsken person vill sällan bli emotsagd. Hävdar sin rätt till att ta plats för sitt ego. Problemet är att det i familjen finns flera Egon som har lika stor rätt att ha plats för sitt mående. Och jag ville vara i en familj som har ett gemensamt mål att skapa välbehag - genom samarbete.
Jag vill inte ha min eller mina barns dag förstörd bara för att någon har ett humör som ska pysa. Att sprida ilska eller att passivt underlåta att engagera sig i vardagsruljansen så att det skapar irritation hos de andra är att skapa konflikt. Det beteendet behöver sättas ord på och humöret får kanaliseras och ventileras konkret vid ett inplanerat samtal, annars får det processas med någon annan någon annan stans.
@sannas jag vet inte hur långt du kommit i arbetet med att få din partner att öppna ögonen. Men en separation är så mycket mer än att bara bryta ert mönster. Det är ett omritande av hela er karta, och även barnens. Jag tycker absolut att du ska stå på dig. Aggressivitet och ilska ska inte tolereras. Era barn kommer att ta efter och det är ert ansvar att ge dem verktyg att kunna hantera humör och lösa konflikter.
Tycker det är dags för din partner att få en ögonöppnare. Spela in när han gapar (du behöver inte be om lov), anteckna i en tydlig kalender hur ofta det sker och hur länge +’kort ord om utlösande faktor och be honom lyssna på sigsjälv! Fråga om han vill bete sig så mot sina arbetskamrater, föräldrar eller vänner. (När jag ställde den frågan fick jag svaret - men det är ju annorlunda, de är inte så konstiga som du, de respekterar jag ju).