Vi har varit i hop i 17 år. Träffades när jag var 16.
Han är 2 år äldre. Har två barn 7 och 14 år.
Vi är två helt olika personer egentligen.
Han föredrog vänner och utelivet nästan varje helg. Jag var hemma med barnen. Han menade på att vi umgicks ju på vardagarna.
Aldrig otrevlig, men var ju aldrig med mig.
Kände mig ensam i vårat förhållande.
Sedan gjorde vi ju saker i hop också med barnen, så som bada osv.
Min man kläckte ut sig att han ville skiljas.
Han tyckte jag var svartsjuk för att jag tyckte han var borta för mycket och skrev till tjejer på jobbet. Visserligen oskyldigt, trodde jag då iaf.
Men var svartsjuk på hans uppmärksamhet/tid.
Under tiden bodde vi i hop i 2 månader.
Vi lovade varandra att inte träffa någon annan under den tiden. Men jag förstod ganska snart att han skriver med en av tjejerna på jobbet.
Hon råkade lämna sin man samma vecka som min. Han menar på att de var kompisar då.
Han erkände att de hade börjat flörta, och jag valde de att flytta till min mamma så länge.
Första veckan han skulle ha barnen själv, presenterar han sin nya och hennes barn. De har sovit hos henne hela den veckan.
De har gått ut med det offentligt på Facebook, och hon taggar han i inlägg hela tiden.
Nu… vill han tillbaka mig. Ångrar sig. Och menar på att han aldrig kommer låta mig vara själv längre, han kan göra vad som helst. Att han insett nu vad vi hade, och att detta var hans livs största misstag.
Saken är den att jag har redan börjat komma över honom. Men får nästa. Dåligt samvete för att jag inte vill längre.
Det är ganska mycket jobb med att hitta tillbaka. Fråga dig om du orkar/vill samt tror att ditt ex verkligen kommer att göra allt för att du ska få tillbaka tilliten. Det kan gott vara så att den nya ställer mycket mer krav så därför blev det jobbigt och han försöker komma tillbaka för det.
Älskar du honom djupt på alla plan så kan det såklart vara värt att chansa och se hur länge den här omvändelsen under galgen håller för honom…
Men gör du inte det och bara överväger detta av “dåligt samvete” som du för övrigt har noll anledning att ha så är det ju en usel idé att börja om igen… för varför skulle du ens göra det NU när stollen har bott/testat sin nya en vecka och insett att det där var långt mer komplicerat än att bara ta med sig de egna barnen till någon de aldrig träffat för att temporärt flytta in hos någon ny med egna barn som de heller aldrig träffat?
Herre du milde vilken mysig bonusfamiljevecka det måste ha varit, för alla… mitt vad det är så var det hon som sparkade ut honom
Är så mycket om behöver ändras.
Han är dessutom hennes chef.
Han säger att han kan sälja sin del av företaget så flyttar vi och börjar om någonstans.
Men så dåligt jag mådde i somras när de höll på att skriva i smyg, åkte i väg till henne osv. Trots att vi lovat att inte göra så.
Och sen kom och lade sig hos mig. Sa att han tänkt på detta över ett år. Att vi växt i från varandra.
Och nu för att han mår dåligt och ångrar sig så ska jag stå där med öppna armar.
Visst jag älskar honom, men tilliten och mycket av känslorna har verkligen svalnat.
Jag vågar inte bli sårad i gen
Alla snackar om detta … och frågar hur jag mår när de ser hur fort han gick vidare.
Min gissning är att han hade något på G med henne innan han sa att han ville skiljas. Nu har de testat att vara ett par och det sket sig så då vill han tillbaka.
Här måste du vara egoistiskt och enbart tänka på dig själv! Vad vill DU? Vad behöver DU för att må bra? Hur ser DU på din framtid?
Vågar du chansa på att ge honom en andra chans? Kommer han att ta det på allvar eller kommer han att hitta någon ny att flirta med?
Han har dessutom satt sig i en jäkla sits - som chef inleda en relation med en medarbetare… Sånt kan stå en dyrare än man tror.
Men tänk inte på vad han kan tänkas vilja, tänkt inte ens på barnen (jag vet att det låter hemskt) här utan tänk enbart på dig själv och vad du behöver. Det är svårt att vara egoistisk men det är precis det du ska vara!
Ledsen att skriva det TS men du är andrahandsvalet. Det blev gnissel, gnabb och slutligen krasch i bonusfamiljen. För att vara fullständigt ärlig så är det troligtvis inte dig som person och partner han vill ha utan det du innebär. Någon som lagar mat, tvättar, städar, har barnen medan han tränar, träffar vänner, jobbar sent osv. Han bytte ju tämligen lättvindigt ut er fina familj mot en flirt.
Han lovar guld och gröna skogar nu för att få dig och din service tillbaka men tänk noga över om du verkligen vill leva med honom igen.
Han bedrog dig. Relationen med kollegan började långt innan han tog upp skilsmässan. När någon går vidare sådär snabbt så har den nya funnits i kulisserna ett bra tag. Förvånar mig inte alls om de låg.
Ta dig en noggrann funderare. Om du är beredd att ge honom en chans så ställ hårda krav. Han måste ta ansvar för sina handlingar fullt ut, bryta med den andra på alla plan även yrkesmässigt och verkligen lägga ner sin själ i er relation.
Min erfarenhet är att det inte går att hitta tillbaka när man väl börjat gå vidare. När min man vaknade upp ur sin koma hade jag, när jag väl kände efter ordentligt, faktiskt sluta älska honom på ett romantiskt vis. Jag älskade honom som barnens pappa och min partner i föräldraskapet, men inte som en kärlekspartner. På det planet känner jag bara likgiltighet. Jag hade lärt mig att leva utan honom och även om jag förlät honom så var jag för sårad och sviken för att kunna börja älska igen. Han kämpar för att få mig tillbaka nu men jag vet inte om tiden någonsin läker det han gjort mot mig.
Jag har varit i samma/liknande sits.
Tog tillbaka min man, delvis för att hålla ihop vår familj. Stod inte ut med att behöva dela tiden med vårt barn, samt att vårt barn också mådde väldigt dåligt av “varannan vecka livet”.
Detta är ett par år sedan nu och sammanfattningsvis kan jag väl säga att jag inte ångrar att försöka igen, MEN jag kommer nog aldrig kunna älska min man på samma sätt igen och aldrig kunna lita på honom på samma sätt igen.
Och jag vet att om han gör samma sak mot oss igen, så kommer vi att klara oss utan honom. För han fick en enda ny chans, men han får aldrig ytterligare en. Jag är inte alls lika rädd för att förlora honom längre.
