Hej, jag vill dela med mig till er om min historia att gå från kärlek till ensamhet.
Det första jag vill säga är att jag har dyslexi så döm mig inte för hur jag stavar och skriver.
Jag börjar med bakgrunden, Både jag och min sambo blev tillsamamns väldigt kort efter våra förra förhållande. Jag var då ca32år och hon 35år. Vi rivstartade vårat förhållande väldigt turbullent då vi båda är väldigt drivna och vilje starka indvider. Hon är också diagnoserad med “mild” bi-polaritet. Jag valde då redan efter en månsad att flytta in till henne från Borås till Mölndal i GBG. Detta var första gången jag flyttade ifrån Borås. Strax där efter började vi prata om barn då hon åt p-piller. Ca 30 dagar efter det samtalet var hon gravid. Vi fortsatte och ha det väldigt turbulent men så otroligt kära samtidigt. Så vi gjorde ett av de bästa besluten vi gjort och det är att prata med en par pshycolog. Detta hjälpte oss något oerhört då vi tydligen pratade olika språk när det gäller kärlek. För att summera det väldigt kort så vart det väldigt viktigt för henne att det städades konstant och för mig var det viktigt med mycket omtanke och familj. Detta kommer jag kanske återkomma till. Men vi fick våran underbara dotter köpte oss ett radhus. De senaste 3 åren av mitt liv har varit fantastiskta, några av dessa saker är då:
- Min dotter som är helt fantastisk!
- Jag fick ett av mina dröm jobb.
- Jag har växt något otroligt personligt både som pappa men också på ett personligt plan där jag trivs.
- Köpte mig min tesla(jag älskar bilar)
Listan kan bli lång, men det jag vill komma till är att det har varit fantastiskt.
Sen kom smällen! För bara någon dag sedan kom jag hem från gymmet och möts av en dov sambo som jag har svårt att läsa av. Hon förklara då för mig att hon itne orkar mer och att hon behöver tänka. Jag gav henne tid att tänka. Igår kom hon med svaret att nej vi kan inte längre leva ihop. Hon åker iväg till en kompis som hon tänker spendera natten hos dagen efter. Jag ringer min älskade sysster som bor i Borås som ska åka upp till stockholm med son sambo för att han ska vara med i en Pod cast. Hon och han vill absolut inte åka, men jag kan inte låta dem avbryta det så min syster ser till att köra min mor till gbg innan hon beger sig till stockholm. Min ångest och sorg är brutal!
Den kvällen händer något helt fantastiskt, min dotter blir ordentligt sjuk! Att hon var sjuk var inte fantastiskt i sig. Men jag, min dotter och min for(Farmor) är uppe halva natten för att få bukt med feber osv. Vi kunde inte annat än skratta imellan varven för att det var så overkligt. Men känslan att jag kunde vara där för min dotter var fantastisk.
Idag när min “Sambo” kom hem satte jag mig och körde hem min mor till Borås för att sedan åka mot GBG igen. Hemma pratade jag och “Sambon” hur vi gör med bil dagis ocksåvidare.
Detta är historien i väldigt korta drag.
Enligt min sambo har hon funderat på detta en längre tid medans jag har levt familjedrömmen. Jag känner mig enormt sviken, ensam och rädd.
Anledningen till att jag skriver detta är för att jag gärna delar med mig och att jag gärna skulle vilja hitta mer folk i min sitts som ev skulle vilja prata mer och dela med sig av deras känslor. Så om du är en sådan männsika, kille eller tjej, gammal eller ung så är ni välkommna att höra av er.
Kom ihåg du är varken den första eller sista som har gått igenom detta även om det känns så.
