Min fru och bästa vän vill separera och mitt liv rasar samman

JohnB · 14 April 2019 04:11

Hej,
Detta är nog första gången jag skriver på ett relationsforum över huvud taget men behöver all hjälp att få. Har läst igenom en hel del av inläggen här senaste dagarna och inser att det finns mycket hjälp och råd att få tag på här. Saken är den att min fru vill separera efter 10 års äktenskap och 17 år tillsammans, och mitt liv håller på att rasa samman totalt. Ser inget i skrivande stund än en djup mörk avgrund och jag vill göra allt i min makt för att få vår relation att fungera igen. Min fru Elizabeth (som egentligen heter något annat) kom hit från Sydamerika 2002 och resan fram till idag har varit mestadels väldigt spännande och bra men också kantat av en del bekymmer. Vi gifte oss 2008 och fick vår första och enda barn 2012. Elizabeth fick strax efter födseln en ganska djup depression som var väntat då hon varit utsatt för svåra trauman under sin egen barndom. Jag fick hålla ihop henne så gott jag kunde och vi fick ta hjälp av parterpi den gången för att reda ut saker, men det slutade bra.

2014 under ett intimare ögonblick råkade hon säga något som avslöjade henne att ha ljugit en hel del om hur hon var som person när hon bodde i Sydamerika. Jag hade alltså en annan uppfattning om hur hon var som person än vad som nu kommit fram. Jag trodde fram tills det ögonblicket att vi kände varandra in och utantill och hade 100% förtroende för henne. Det skapade en väldigt djup förtroendekris och hela min bild av Elizabeth föll samman totalt. Jag kände då att jag inte längre visste vem som satt bredvid mig i soffan, fick känslan av att hon kanske ljugit om fler saker, försökte hitta orsaker till att lämna henne och gjorde en del saker jag ångrar än idag för snoka reda på om hon hade eller hade haft ett förhållande eller liknande någon av de år sedan hon kom till Sverige. Jag ”tvingades” iväg till psykolog av Elizabeth mot min vilja, men är glad för att jag gjorde det då jag fick hjälp att få perspektiv på situationen och väga bra mot dåligt. (Elizabeth gick själv sedan tidigare hos psykolog för att reda ut sin egen historia som hon höll för sig själv, vilket jag hela tiden respekterat.) Jag kom ur min kris och sedan 2014/2015 skiftet någonstans där så har vårt förhållande blommat och varit hur passionerat och bra som helst…jag var nyförälskad i den ”nya” Elizabeth som jag också tyckte var mer intressant än den gamla på ett märkligt sett…och viktigast av allt är att jag respekterade henne och hade byggt upp mitt förtroende. Det kom fram flera bra saker från den krisen, bland annat att inte glömma varandra trots småbarn i hemmet. Och vi som många andra småbarnsföräldrar har svårt att hitta tid för varandra, men vi planerade ändå att gå ut på date en gång per månad och hitta på något vilket fungerade riktigt bra.

Sedan ett tag tillbaka har hon börjat jobba väldigt mycket på kvällar och helger och sitter ofta med ipad eller dator i knät vilket slutar i att jag också gör det. Vår son sover dessutom mellan oss i sängen sedan i höstas pga några tråkiga incidenter på skolan, och trots att jag förklarat för min fru att jag saknar att ligga bredvid henne, har jag fått motstånd och att vi får stå ut med det. Jag har haft saker som stressat mig senaste tiden som jag vet dragit ner mitt humör och fått mig mindre stresstålig. Elizabeth har senare tid blivit mer och mer fokuserad på ipaden eller springer iväg på gym på långpass att vi nästan aldrig längre pratar med vandra. Så i måndags kom det…efter att jag frågat varför det känns som om hon försöker skärma av mig; HON VILL SEPARERA! Hon säger att hon inte är lycklig längre.

Hela min värld håller på att falla sönder. Elizabeth är min absolut bästa vän och det var henne jag ville spendera resten av livet med. Efter 17 år känner jag mig totalt krossad, och det som gjorde mig mest ledsen var att hon hållit inne på detta ett bra tag och bara ”presenterade resultatet” sådär rakt upp i ansiktet där på måndagskvällen utan någon som helst plan på hur vi ska lösa problemet. I skrivande stund är jag fortfarande i chock och det har snart gått en vecka. Jag sover ingenting längre och mår sanslöst dåligt. Det finns ingen alternativ väg för mig, det bara måste gå att laga förhållandet. Saken är den att hon precis fyllt 41 och jag tror att hon, fastän hon säger att det inte är som så, också lider av en 40-års kris. Hon har inte rätta känslorna kvar för mig längre, känner sig totalt tom. Jag förstår att hon måste må dåligt som inte värderar våra år tillsammans mer än så att bara pusha ut mig från klippkanten. Hon säger själv att det bara är två saker som gör henne lycklig idag, jobbet och sonen. Hon har redan medvetet tappat kontakten med sina vänner och säger att de inte längre tillför något bra i hennes liv. Och nu var det alltså min tur. Jag har fått henne att vilja försöka igen och från att vara helt emot parterapi så är hon nu för det.

Vi är ifrån varandra någon vecka nu för att få lite distans och perspektiv (förslag från mig), men det känns otroligt jobbigt. Jag har haft självmordstankar men tänker också på min son. Vad gör jag om vi inte lyckas ordna detta? Hur kan man krossa någons hjärta så här brutalt efter 17 år tillsammans och men vår 6-åriga son? Jag tror att både hon och jag behöver hitta varandra själva igen på egen hand. Elizabeth säger att hon inte gillar sig själv längre och kan därför inte ge någon kärlek tillbaka. Jag behöver också jobba med mig och ta bort mycket av onödiga stressfaktorer som jag har i vardagen…har redan påbörjat det. Har också försökt henne att förstå att hon måste få distans till sitt jobb också som hon älskar.

Jag behöver alla råd och tips som kan tänkas. Vad gör man i liknande situationer? Jag är säker på att hon har kvar de rätta känsliga för mig någonstans. Vi har haft så roligt tillsammans, åkt på massor av äventyr, gjort roliga saker, skrattat och har vårt fina kärleksbarn. Vi har alltid varit gulliga mot varandra och alltid sett till den andres bästa.

Vi ska försöka bo under samma tak men flyttar annars isär på prov. Livet är tufft.
John

Rulle · 14 April 2019 06:51

Yep Det är tufft…
Jag skulle tro att en och annan på detta forum skulle säga att hon hittat en annan.
Jag känner igen mig i din hustrus beteende. Jag vantrivdes i mitt förhållande, längtade bort och drömde om andra. Nu kunde inte vi mötas på något plan, det intima var en katastrof som jag klarade av bättre själv än med henne så vi hade inget gemensamt förutom våra intressen men vi såg på dem på olika sätt. Vi var inte kompatibla.

Du skriver att du var nyförälskad i den “nya” E. Var hon det i dig också? Du skriver att innan hade hon duperat dig. Är du säker på att hon inte gör det nu också? När man är förälskad i någon är det lätt att förstora saker och ting, att se saker som inte finns och vill tro att det finns något som det i själva verket inte gör. Den andra kan spela med av felriktad vänlighet, av rädsla att såra, av känslan att själv bli bekräftad men kan inte ge det gensvar den andre vill och bör få för att det ska fungera.

Det kan också vara så att den “nya” E vill bryta med det som varit för det påminner henne om något hon behöver bli fri ifrån. Ja, det är skitjobbigt, ja, det kan kännas som att livet inte är värt att leva men den nödutgången finns alltid och tar man den finns det ingen återvändo. Hur mycket värre kan det bli? Kan du göra saker som vissa bara drömmer om att få kunna göra? “Streets of London”.

Du ville spendera resten av livet med E. Tydligen känner inte E samma sak. Älskar du henne? Släpp henne fri, låt henne gå och önska henne lycka till. Häng inte upp din lycka och din framtid på någon annan. Lev inte ditt liv genom någon annan människa. Hur många försöker finna lyckan, leva sina liv genom relationer, sina barn, nöjen, karriärer - vad det nu kan vara men när ljusen släckts, sällskapets skingrats, arbetsförmågan avtagit sitter de där ensamma med sin ångest och frågar som “V’ger” i den första “Star Trek” långfilmen: “Is this all that I am? Is there nothing more?”

Jo då, du har ett värde i dig själv. Lyckan finns inom dig. Se ditt barn. Gläds åt det. Att leva genom, att hänga upp sin lycka på någon annan kan kväva denne och de känslor den har. Jag har gjort det misstaget. Framhärda inte i att vilja vara med någon som inte själv väljer att vilja vara med dig. Finns där för barnet, gör saker du gillar. Se på film, lyssna på musik, när du kan ligg bara upp och ner på sängen och hämta kraft men missa inte ditt barns uppväxt. I dag ångrar jag att jag inte tog tag i problemen tidigare. Jag låste in mig, gav mig iväg, var med andra när jag kunde och borde ha funnits hos vårt barn. Nu vill barnet ändå hellre vara hos mig än hos sin mor men jag önskar jag hade tagit tillvara på tiden bättre. Ta dig tid att sörja er relation men släpp den sedan och gå vidare.

Kristinaa · 14 April 2019 07:32

Jag är rätt säker på att du själv tror att hon har träffat en annan. Annars skulle du inte ha nämnt paddan och de långvariga stunderna på gymet så explicit. Och ja, det har du nog rätt i.

Vad klokt av dig att vilja hålla avstånd ett tag! Det talar för att du är en sund person som vet hur du ska ta hand om dig själv. Det kommer du att behöva mycket av nu. Ta hand om dig, gör saker som är bra för dig … kan inte sägas nog.

Om självmordstankar kommer ska du prata om det, med vänner, läkare och oss. Håll det inte inom dig . Bara det faktum att du är man ökar risken att du lyckas, så ta hjälp. Ditt barn behöver dig, som du säger, och många andra. Det svarta hål som drar en mot sådana tankar är en illusion, det är inte ett hål, det är en dimma och man ska gå igenom den. Men det är lättare att navigera genom dimman om man har stöd av en vän. Och den du berättar för känner sig anförtrodd och utvald. Fortsätt att ta hand om dig och låt andra hjälpa dig .

Och jag vet att det låter idiotiskt och hopplöst just nu, men det här kommer att bli bra. För dig. Du kommer att hitta delar av dig själv som du hållit undan och det kommer att bli helt fantastiskt . Välkommen till ditt nya liv .

JohnB · 14 April 2019 09:59

Hej,
Ja, jag hade också fruktansvärda problem med att om hon fört mig bakom ljuset en gång tidigare att det kunde finnas något mer där som inte sagts…och är man van vid att dupera sin omgivning så kanske det är lättare att det sker igen. Jag hade en väldigt otäck incident i onsdags där jag var så förtvivlad att jag ställde mig på fönsterbrädet och försökte få upp fönstret för att slänga mig ut från fjärde våningen. Jag tror inte det skulle ha skett, men jag minns hela scenen som en blurrig bild, någon osynlig hand som drog mig ut i köket ställde fram stolen, tog bort krukväxter osv…men som tur vad har jag installerat fönsterspärrar och min fru fick ner med därifrån. Förstår inte vad detta kommer ifrån, tror det bara var ett panikrop på hjälp. Hon blev rädd och arg förstås och jag förstod inte vad som hänt… Det som hände sedan var att ytterligare en stor hemlighet blev avslöjad, en ännu större sak hon hållit hemligt från sitt förflutna. Jag har känt på mig länge att det funnits mer saker hon inte berättat, tunga saker som är jobbiga att hålla hemliga i ett kärleksfullt och intimt förhållande. Hon såg lite “relaxed” ut när hon berättat hemligheten och jag tog nyheten bra vilket hon inte räknat med (jag frågade om hon var förvånad på min lugna reaktion). Saker som hänt innan vet jag beror på att hon mått väldigt dåligt av olika anledningar.
Elizabeth kanske i samband med förra krisen tappat respekt för mig, men jag har inte upplevt det så.
Det är kanske precis som du säger, att “nya Elizabeth” som är hennes riktiga jag, skrämmer henne och hon vill fly bort från den verkligheten.

JohnB · 14 April 2019 10:14

Jag vet att Elizabeth kämpar på mycket nu med hennes nya karriär. Hon har börjat få sig ett välkänt namn inom hennes nisch och får mycket endorfiner av kickbacken hon får bl a via sociala media. Jag har alltid uppmuntrat hennes karriär och försökt stötta henne så gott det går. Men jag fick höra så sent som förra veckan att hon skulle åka iväg mitt under semestern på en arbetsrelerad sak, och hon reagerade på att jag inte blev glad direkt…saken är den att jag inte heller mått så bra och vi hade planerar lite löst att åka iväg och tälta tillsammans just den tiden och jag berättade att jag kanske inte alltid måste tycka det är roligt att hon åker iväg fast jag ändå supportar hennes karriär. Jag har haft dödsfall i familjen nyligen som drabbat mig hårt och en bror som fått en knöl på levern och min pappa som också upptäckts två knölar på, så mitt liv just nu är lite extra tuff. Jag hade behövt hennes stöd nu mer än någonsin, men istället valde hon att slakta mig. Samma dag som hon berättade att hon vill separera (något som jag tog som en chock), så hade hon redan ritat upp planen på “hur vi ska dela upp dagarna” med sonen och berättat att hon börjat leta lägenheter…de 2-3 minuter som detta berättades på var inte av denna värld…det smärtade (smärtar) så mycket, och jag förstår inte hur man kan vara så okänslig. Jag hade önskat att det kunde börjat med “Vi har ett problem som måste lösas…kan vi prata lite?”.

Jag gjorde som du sa Kristinaa…ringde en god vän som faktiskt varit med om nästan exakt samma sak. Han är själv hitflyttad från “lång borta i stan” och separerade och skilde sig med en tjej. Vi var goda vänner alla fyra, och min vän som jag pratade med var som en bror till Elizabeth och vise versa. Det kändes skönt att prata med honom och han gav mig lite perspektiv. Han var förstås väldigt bestört men trodde också att hon pga sitt nya karriärslyft helt enkelt behöver klippa av andra känslokanaler för att mäkta pressen, som sina vänner och nu mig för att hantera detta. Elizabeth om det fortsätter såhär kommer bli stor inom sin gebit och jag önskar bara att all den support jag varit beredd att ge henne, har gett henne, skulle räcka till.
Jag ska fortsätta hålla avstånd så gott det går. Vi kommer höras lite varje dag pga sonen men det blir kort bara.

Dontbringmedown · 14 April 2019 16:20

Förstår dig helt, är själv nyskild efter 16 år på väldigt lösa boliner, inget annat än att åka med när man får ett sånt besked.
Ta en dag i taget, flytta isär är första steget, sedan får man ganska snabbt nya rutiner både veckan med barnen och veckan utan.
Det kommer både dagar som faktiskt är helt okej, men även dagar då man kraschar fullständigt.
Men vi reser oss gång på gång. Kanske våra före detta ångrar sig en dag när tiden kommer ikapp och det inte blev som dom tänkt, men då är det för sent.
Kämpa på, vi är så många som är på ungefär samma ruta.

JohnB · 14 April 2019 18:28

Tack för stöd. Jag hoppas vi inte behöver gå så långt som skilsmässa men förbereder mig för det värsta. Sov inte en blund inatt och bestämde mig för att gå ut och jogga en sväng på morgonen och sedan sätta mig i en gammal kyrka i min ensamhet senare på dagen och bara gråta ut, det kändes skönt. Jag är inte religös normalt men bad om styrka och hopp på att allt ska gå vägen. Jag kände mig mer avslappnad efteråt och kunde andas in luften bättre när jag gick ut från kyrkan.

Ju mer jag tänker på det desto mer fucked upp känns situationen. I måndags på dagen hade jag ingen blekaste aning om vad som skulle ske på kvällen. Vi har inte haft den bästa tiden på sistone, men inte på långa vägar kunder jag tro att min fru hade separation i tankarna. Och vi som lovat varandra att kunna prata om allt och alla, och att det är viktigt att diskutera problem när de uppstår och inte hålla inne med dem. Det var för övrigt hon som fick mig att tänka så. Som svensk är man lite mer inbunden och har svårt att ta upp problem jämför med sydamerikaner generellt…men hon och jag har bytt blod tydligen.

JohnB · 14 December 2020 20:02

20 månader senare…

Hej igen,
Jag har flera gånger tänkt att skriva på denna tråd igen, men har faktiskt inte mäktat med det. Sedan det jag senast skrev har mycket vatten runnit under broarna, några saker är bättre, andra sämre. Lider fortfarande av starka känslor för mitt ex, även om dagarna blivit lättare att leva.

Hösten 2019 lyckades jag luska ut att Elisabeth haft en relation bakom min rygg under en längre tid och till och med haft umgänge med honom i vår då fortfarande gemensamma bostad. Den smärta jag då upplevde var nästan obeskrivlig, men den gav mig också ny styrka att kämpa vidare. Jag förstod att relationen med honom inte var helt enkelt, och jag började få ett hopp om att denna nya relation kanske bara var ett misstag som hon själv skulle komma på med tiden, och att det också varit en anledning till att hon ville skiljas. Det tog vad jag förstod slut mellan dem lite senare, men i början på 2020 så lyckades jag komma på henne att hon fortfarande hade honom hemma på dagarna när jag själv inte var där. Jag frågade henne hur hon överhuvud taget kan ta hem någon till vår gemensamma bostad, ha sex med honom, och dessutom var han själv gift och hade flera barn. Svaret på den frågan var att hennes relation med honom var en annan relation än han hade med sin fru. Hon visade ingen ånger alls och en total brist på förståelse mot mig. Jag förstod vid hennes ord att detta är en person jag inte längre vill vara gift med och ansökte om skilsmässa.

Jag lyckades hitta mig en egen bostad och flyttade ifrån Elisabeth mars 2020. Samtidigt som det hade jag börjat umgås med en fantastik person som jag fann ny glädje och energi tillsammans med. Livet blev dock inte så enkelt som jag hade hoppats på efter flytten…mina känslor svajade massor och mitt nya förhållande var därför dömt att misslyckas då jag uppenbarligen var långt från redo och mest av allt behövde tid för att hitta mig själv och skapa ett nytt bra liv tillsammans med min son. Jag saknade också Elisabeth massor och kunde inte sluta tänka på henne.

Distansen med olika boenden var bra. Och under sommaren blev det lite bättre mellan oss. Jag kände att jag och Elisabeth hade börjat närma oss. Något hade blivit bättre, mer intimt. Vi såg på varandra igen, och det märktes på det sätt vi kramades och pratade med varandra. Vid ett tillfället i slutet av sommaren så var hon hemma hos mig och började gråta, berättade att hon saknade mig och undrade om jag hade funderat på att bli tillsammans igen. Just då kände jag att mitt liv hade börjat bli lite ljusare…och detta efter en lång period av totalt mörker. Jag lovade mig själv att inte låta dessa starka ord från henne förstöra mina framsteg, för jag ville bli en stark ”singel-pappa”. Lättare sagt än gjort…ett nytt ljus hade börjat brinna och jag kunde inte motstå att lockas in i ett nytt hopp. Ett tag kändes det som om vi faktiskt hade kommit till en nivå där jag vågade se oss tillsammans igen.

Men på hösten märkte jag igen att hon blev lite kyligare igen och jag kände att något höll på att försämras. Inget mellan oss hade blivit ”vi” ännu…jag ville låta henne närma sig och inte pressa henne. Någon månad senare så uppdagades det att hon börjat träffa en kille, och det kändes ännu en gång att hon gjort detta bakom ryggen på mig, men så ser hon inte det. Jag blev ännu en gång helt förkrossad och besviken, mest på mig själv för att trott på att det hade blivit bättre.

Vi har efter detta haft några väldigt bra och uppriktiga samtal. Elisabeth berättar att hon har det svårt i livet, och killen hon träffar gör henne glad och lycklig, framförallt ger han henne ett okomplicerat förhållande vilket ”läker” henne. Under våra samtal bestämde vi oss för att vända kapitel och se framåt. Både hon och jag vill att vi någon gång i framtiden kan börja umgås igen. Jag försöker se det positiva i att se framåt och börja njuta av livet igen, försöker hålla avstånd till Elisabeth och bara kommunicera om saker som rör vårt gemensamma barn. Det är inte lätt, men det är i vart fall lättare än tidigare. Jag behöver distansen för att kunna läka själv.

Mina vänner har varit underbara mot mig. De har gett mig otroligt mycket stöd och låtit mig prata utan att kritisera, men också varit uppriktiga. Utan dem vet jag inte vad jag skulle tagit mig till. Stundtals har livet varit dolt i totalt mörker, och då har samtalen hjälpt massor. Min son är underbar och ger mig livsglädje och motivation att fortsätta kämpa.

Jag har fortfarande starka känslor för Elisabeth. Saknar henne och familjen enormt mycket, och jag är rädd för att det kommer fortsätta vara så i lång tid framöver….kanske alltid, men det är OK. Det är fint att älska någon, vill inte sluta älska, det är vackert om än smärtsamt. Men hellre det än att inte älska någon.

Livet känns lättare idag än för 20 månader sedan, helt klart. Men jag har fortfarande lång väg kvar att gå. Det jag saknar allra mest är min ”soul-mate”, den person jag kunde dela allt med, den person jag kunde lita på fullt ut. Jag fortsätter min vandring framåt, försöker att inte titta tillbaka så mycket längre. Jag försöker leva i nuet, tar en dag i taget. Det går inte ändra det förgångna, men morgondagen är inte skriven än. Jag hoppas att vi en dag i framtiden kan se varandra igen…kanske som vänner, kanske som något mer än bara vänner, kanske som par igen…och att vi fortsätter vårt gemensamma liv därifrån tillsammans i ett nytt förhållande. Men det är inget jag kämpar för, det får komma naturligt i så fall.

nuggen · 15 December 2020 17:58

Men snälla @JohnB, jag tycker du drömmer alldeles för mycket.
Överge dina drömmar med henne, 2 ggr har hon blåst dig och du säger fortfarande att hon är din “soulmate”, du måste kasta bort denna förhoppning, satsa ännu mer på dig själv och väx till.

Trassel · 15 December 2020 18:18

Jag skulle kanske egentligen inte uttrycka mig så drastiskt, men även jag blir lite bekymrad främst över ditt sista stycke.

Det är ju helt uppenbart att du inte har slutat hoppas på att hon ska ta dig tillbaka. Men med tanke på er tidigare historik är det ingen vild gissning att du därmed i praktiken går och hoppas på ytterligare en krasch - med samma kvinna.

Du skriver att det i så fall får komma naturligt, men jag misstänker att du med det syftar till att hon ska ta initiativ och driva på en återförening. Eller? Jag är dock rädd att det inte finns något naturligt i en sån process. Inte med allt som är förstört mellan er.

Du har bra vänner omkring dig, vad säger de? Tycker de att du ska fortsätta hoppas? Att du ska ha ditt liv på paus tills en kvinna helt utan tydlig riktning känner för att testa en gång till?

JohnB · 21 December 2020 20:35

Hej,
Det ni skriver stämmer nog. Jag står fast vid och hoppas på att denna “fas” snart är passerad och min ex inser att detta bara varit en medelålderskris och börjar sakna familjen och mig igen. Hur jag skulle kunna lite på henne igen, det vet jag faktiskt inte idag. Det enda jag vet är att jag älskar henne fortfarande trots alla dåligt som hänt, och det finns känslor kvar hos henne också. Men idag lever jag med fokus på att ta mig framåt och inte vänta på henne längre, så var det inte tidigare. Nu har jag börjat se ljuset i tunneln, även om en dag utan förvarning kan kännas hur mörk som helst, och en annan betydligt ljusare. Det är slitsamt, men det är inte mer att göra än att kämpa på. Tack nuggen och Trassel för era kommentarer. Vad gäller vad mina vänner tycker jag ska göra råder det lite blandade meningar om, men jag följer mitt hjärta, och just nu är det att låta henne vara fri och komma underfund med vad hon vill i livet, och låta ge mig själv den friheten. Någonstans på vägen framöver kommer saker att klarna, och hur det än ser ut då så kommer det att se betydligt bättre ut än det gjort de senaste två åren.

Jabba79 · 29 December 2020 23:19

Tjena JohnB. Jag känner igen allt det du berättade när “Elisabeth” inte var sig själv. Otroligt nog så hette min tjej också Elisabeth.

Hon började ett nytt jobb för hon kunde inte vara kvar på det gamla för mitt EX jobbade där. Jag och mitt EX gjorde slut och sen träffade jag Elisabeth men visste inte dom var arbetskolleger. Elisabeth var så svartsjuk i över 8 månader. Skällde på mig för jag varit ihop med henne.

Allt såg ljust ut när hon började ett nytt jobb. Långt från mitt EX. Där hon kan vara sig själv igen.
Men… Det jobbet innebär skift. Jag visste inte dessa rutiner. Hon var tvungen och sova på jobbet. Jobba över i 4 timmar. Ute på AW en torsdag kväll, kommer hem söndag eftermiddag. Fick ta hand om Elisabeths barn som var 10 år. Hon hade helt plötsligt fått jättebra kontakt med sin barndomskompis Sofia. Jag kikade inte i hennes telefon men Sofia var där hela tiden.
Elisabeth skulle “byta tröja” typ varje dag. Mycket sova på jobbet så hon kunde vakna och jobba direkt istället för vara hemma. Själv ville jag inte veta det värsta så jag sökte hjälp hos Manshjälp. Dom hjälper med män som egentligen slår sina fruar/flickvänner (Jag slog aldrig Elisabeth) men kände jag behövde prata med någon för att ta bort mina spök känslor.

Det visade sig jag hade rätt. Hon träffade en kille på jobbet och hela mit liv rasade. Sofia var en arbetskollega till henne. Det finns så mycket detaljer i det jag upptäckte men det jag vill säga till dig…

Var ingen mes. Var rakryggad. Visa att din Elisabeth inte är hela din värld (Om det är det). Du kan gå vidare och få bättre. Byt jobb till bättre (Om du kan). Köp nya snygga kläder. Res! Res till dessa ställen ni bara pratade om. Skaffa MC kort. Köp MC. Lägg ut ditt nya liv på FB om du har en. Dejta! Dejta massor, du kanske inte är redo att gå vidare men träffa andra kvinnor är ett sätt att läka. Skratta när du är med kolleger och hon ser det. DVS VAR ALLTID GLAD OCH LYCKLIG.

Vad jag vill säga är att kvinnor inte gillar män som är som lägst. Dom gillar killar som är Alfahanar, inte killar som gråter framför dem. Jag gjorde det med min första flickvän. Grät som tusan och hoppade hon skulle ta mig tillbaka. Funkade inte.
Nästa flickvän gjorde jag tvärtom och det FUNKADE!!! Även med nuvarande som var otrogen mot mig så gjorde jag allt för att vara Alfahanen och vi är fortfarande ihop. 2 år efter hennes otrohet och 7 år totalt tillsammans.

Va stark även när det är svårt. Visa du är hennes “The one that got away”

//Jabba

Lisa0987 · 31 December 2020 09:39

Trist att du gått på myten om att kvinnor vill ha alphahannar. Om du vill ha en riktig och djup relation. Vill du däremot ha en relation där ni inte är djupa och ärliga och jämlikar fungerar detta säkerligen. Eller inte. Att du tycker du lyckats trots att hon varit otrogen… för att ni håller ihop. Bra om du känner så men någon riktig närhet skapas inte om man spelar roller.

Närhet skapas av att två personer vågar visa sig och sina känslor, det är attraktivt. När jag kan se hur jag berör en annan människa. Inte någon som vill vara macho. Det är inte attraktivt och något att bygga en varaktig relation på. Det är stenålder.

Jag har jobbat mycket utomlands. Alphahanneteorin stämmer kanske i ojämlika samhällen eller Sverige på 50-talet. Men nej, ni som tror detta kommer inte att fånga starka självständiga och jämlika kvinnor som vill dela sitt inre med er och känna närhet.

Det är manligt och macho att stå för sina känslor. Och ibland visa sig svag och mänsklig. Då är man nära. Det ger relationen styrka och uthållighet.

Masai · 1 Januari 2021 08:48

Håller helt med @Lisa0987.

Min exman var i grund och botten en ”känslomänniska”, men uppvuxen i en kultur som var mer åt alphahanne-hållet. Hans far var dominant och hade traditionell syn på kvinnor och män.
Tyvärr visade sig de sistnämnda sidorna hos honom mer och mer med åren, och det blev till slut ett ojämlikt förhållande med avsaknad av respekt.

Exmannen har drabbats av ett antal kriser senaste åren. Har då vädjat honom, och har även försökt tala med hans familj, om att han behöver söka hjälp, för att ta hand om sin psykiska ohälsa. Men då han var präglad av en kultur där man inte tar hjälp har all sorg och alla jobbiga känslor stängts inne, och konstigare och konstigare sidor visar sig.

Så det här med att våga visa sina känslor, jätteviktigt. Att våga mötas i det jobbiga tillsammans, med betoning på tillsammans, inte bara utgå ifrån sig själv och ens egna behov, det tror jag är nödvändigt för att kunna växa och bli starka igenom en kris. Att våga visa sig skör och även våga ta hjälp, och att man behöver anstränga sig för att få varandra att må bra, på ett ömsesidigt sätt, också jätteviktigt.

Ja, jag kunde skriva mängder av tankar kring vad jag numera tycker är viktigt i en relation, utifrån mina erfarenheter. Men det jag vet är att jag ser på en kärleksrelation, och möjligheter att få den att fungera, på ett helt annat sätt än när jag träffade min exman för många många år sedan. Omständigheterna har tagit oss dit vi är idag. Och det är dessa erfarenheter jag tar med mig in i nästa halva del av livet.

onedaymore · 1 Januari 2021 10:39

Det där stämmer perfekt in på mitt senaste ex också!
Han var egentligen en rätt mjuk och känslig person, men starkt präglad av den machokultur som skapats av hans pappa och äldre bror. Dessa tendenser blev starkare med tiden, och den person jag lämnade var en betydligt hårdare och okänsligare typ, och detta alfahanebeteende varken ville eller kunde jag leva med längre.

Med risk för att låta som en rätt cynisk person, men för egen del har jag lärt mig att hjärtat nästan alltid leder en fel. Vi är många som har lojala hjärtan, och vi är många som fortsätter att älska även fast vi blivit fruktansvärt sårade. Och vi blir nästan alltid sårade och lurade igen och igen och igen, så länge som vi fortsätter att tro att kärleken ska segra.
För tro mig - om hjärtat är trögt med att förstå vad som är bäst för oss, måste hjärnan vara desto snabbare.
Jag har två gånger om lämnat män som hjärtat inte ville lämna. Första gången drog jag ut på det alldeles, alldeles för länge, och det orsakade så mycket onödig smärta. Nu sist tror jag ändå att jag måste ha lärt något från tidigare misstag, och lämnade mitt senaste ex när förhållandet inte längre var bra för mig och han inte längre var den jag en gång lärde mig att älska.

Och nu är faktiskt mitt liv bra!
Och jag känner varje dag att jag faktiskt gjorde rätt som följde min magkänsla snarare än hjärta.

bra · 27 Januari 2021 12:11

Det kan vara bra att fundera på vem man är i en relation. Vad man sysslar med medan minuterna går.

Vad är det man tycker om och roas av och vad man bidrar med. Är man till någon glädje eller nytta. Ja varför är man där?

Lägger man börda på andra, försöker ändra dem eller fixa och styra?

Jag tror integritet är väldigt viktigt. Att vara sann om vem man är - först mot sig själv - och mot de man samverkar med.

Om man låter båda parterna vara ansvariga för om de vill åka med på tåget blir sammanhanget mer inriktat på vad man har med sig till knytkalaset än vad man vill få levererat.

Att monitorera och förvalta en annan person, eller ha nytta av, kan verka vettigt, men är den spricka eller hemlighet man då har. Det bedrägliga.

Om man låter bli att äga människor och använda dem är det lättare att vara sig själv i stället för att vara ett behövande gnälligt eller i det dolda manipulativt problem.

Ska man vara elak mot sig själv kan det vara bra att kolla om man har relation med underlägsna eller skadade fåglar för att få makt och bli behövd.

Slår man följe med en behövande person i tron att uppskattningen för byteshandeln är kärlek så kan det sluta med att den hjälpande samariten i en svacka inte kan leverera.

Då brukar den hjälpbehövande fågeln flyga vidare till en bättre leverantör. Just då brukar man också se prov på hur klen relationen är. Otrohet bakom ryggen, svårighet att uttrycka känslor och rökridåer. Göra slut via SMS eller någon enkel exit utan att den underbara partnern verkar bry sig.

Välkommen till en relation med co-beroende. Där två själar behöver varandra och använder mer eller mindre osynliga bedrägerier för att få näring.

Det är inget brott att vårda en skadad fågel, men om man får den att flyga eller inte underhåller den så får man acceptera att det är samma utgång.

För den som gillar att hjälpa kan det vara bra att sluta med det och se om relationen fortfarande håller. Eller att umgås med kapabla personer som inte behöver ens “hjälp”. Dvs där “att bli behövd” helt enkelt inte fungerar.

Ja fundera på varför man spar på omfattande hemligheter. Vad är det man tror sig riskera om någon sanning kommer fram?

Vad innebär det att leva icke-autentiskt. Vem är man då egentligen. Man är någon annan, som ingen någonsin träffar och någon annan där ute.

Min gissning är att precis den ensamhet eller separation man skapat är den man försökte fixa från början.

Man kom inte med i bondingen när man föddes och skulle hitta föräldrar och supporters.

Resten av livet får man sedan jaga spöket, men någon bonding blir det aldrig. Den manipulation som krävs för att få vara med om man hamnat utanför har inga gränser. Spöket är en enorm ångest som alltid skottas över med nya löv och grenar. Den har alltid prio ett och kan uppbåda enorm handlingskraft.