Så femåringen får ta smällen för att mamma prasslat och pappan snokat i hennes telefon? Och om det slutar med att mamman drar innan födelsedagen? Personligen skulle jag välja att försöka låta mitt eget ego stå tillbaka för att ge grabben en så bra födelsedag som möjligt. Men som sagt, vi är alla olika.
Barn känner av vibbar oxå.
Och mina vibbar hade varit överspända på det kalaset.
Men folk fungerar olika, så jag ska inte vara åsiktsmaskin här.
Märker nu att den fundamentala grejen med skilsmässor är anarkin. Det funkar som i krig, att det saknas regler. Man får lotsa sig fram helt på egen hand, genom det absurda, och alla domar faller efteråt.
1 gillning
Visst gör de. Vårt barn har gett uttryck för att vi borde separerat för länge sedan. Dock viss skillnad med kallt krig och brinnande krig. Viss skillnad om barnet eller konflikten i centrum. Dock beror det på hur ni kan hantera en öppen konflikt. Det viktiga är att minimera skadan för barnen och göra födelsedagen så bra som möjligt. Skulle tro att en födelsedag där ena föräldern saknas för att föräldrarna ligger i öppen konflikt inte är så rolig. Barn kan ta på sig skulden och göra sig själva till syndabockar för att få mamma och pappa att vara sams.
1 gillning
Helt rätt tänkt, @Rulle
Under förutsättning att det nu är en stor risk för “brinnande krig”. Men födelsedagen är nu på söndag och det är bara ett par dagar bort, som knappast gör någon skillnad i praktiken.
Dagen efter det lär visa vad som är den huvudsakliga anledningen hos TS för att, som det verkar till varje pris, vilja undvika alla former av “konflikt”. Till det kan man ana flera anledningar och troligen kan de samverka.
Men detta är TS resa och frågan är vilken beredskap han öht. har för att på något enda sätt riskera någon som helst “konflikt” med sin fru som spetsar till konsekvenserna. Huvudet djupare och djupare i sanden och med hopknipna ögon stillatigande (men stegvis med stegrad kontrollmani och ökande ångest) sitta blickstill i båten och hoppas på det bästa är nog ingen helt obekant strategi. Inte för någon av oss 
Igår kväll kl 20 fick jag ett sms av henne där hon skrev att hon var hos min svåger och hade lämnat (snart) femåringen och skulle på konserten med [mannen].
Sen skrev hon att hon behöver ”ett rejält omtag” och behöver ”ett blankt ark” och puss
Jag ringde henne nu på morgonen och frågade hur det kommer sig att hon gick på konserten med [mannen] och då sa hon att det var för att det var han som introducerade gruppen för henne. Jag frågade om hon varit otrogen och hon svarade att hon inte varit det. Jag frågade om han var intresserad av henne och hon sa att det kanske han är men han är för gammal för att vara intressant.
Jag tror inte ett ord på detta men jag har inga bevis och tänk om jag (mot all förmodan) har fel och [mannen] uppvaktar min fru, hon gillar bekräftelsen men inte gjort något ännu?
Ja, nu har situationen uppstått där hon ljuger för fullt och du saknar bevis.
Hur ofta går du på konsert med tjejer som introducerat ett band för dig?
Hon ljuger för att svärföräldrarna och sonen inte ska avslöja om de berättar en annan historia.
Nästa steg är att hon kör gaslighting mot dig och du reagerar genom att bli ännu mer osäker och tappar mer kraft.
Om gaslighting (inlägg från annan tråd)
Du kan inte bestämma om hon ljuger för dig, men du kan bestämma att inte ljuga för dig själv och du kan bestämma var du sätter dina gränser.
EDIT:
Det är inte ditt fel att hon ljuger.
Det är inte ditt fel att hon är otrogen.
Du ställs bara inför fullbordat faktum trots att du försökt få henne att vara ärlig.
1 gillning
Ja, tänk… och vad händer månne då, om du drar saken till sin spets?
Kanske lugnast att bara fortsätta sitta still i båten och vänta då… eller vad tror du?
Att hon skulle berätta för dig att hon ska på konsert med NN för att sedan sätta på honom låter väl ganska korkat. Men jag känner ju inte din fru.
Boka familjerådgivning så ni får hjälp att prata.
Sen det här med att tiga till efter kalaset - hon har ju redan öppnat för samtal om hon berättat att gick på konserten med NN? Jag förstår tanken med att vänta, men barn känner av stämning ändå.
1 gillning
Du måste konfrontera henne här och nu. Hennes agerande är helt oacceptabelt även i den bästa av världar. Hon kan ju inte bara ta på konsert med hotellövernattning med NN bakom din rygg och låtsas som om det var ingenting. Oavsett vad hon gjort eller tänker att göra med denne NN så är det närmast en dödsdom till ert förhållande att ta sig sådana friheter. Dags att reagera nu om du inte vill skicka en signal att du stilltigande accepterar detta beteende.
1 gillning
Jag vet inte om det blev någon hotellövernattning. Jag vet bara att de gick på konserten ihop, att hon smusslat med telefonen och att hon sa att hennes ursprungliga plan var att resa till en stuga fyra dar men att det i stället blev konserten med NN.
Hon kommer antagligen att säga att ”planen var stugan men sen frågade NN om de skulle gå på konsert och då gjorde hon hellre det, att NN gillar henne men hon är inte intresserad annat än som vän. De gick på konserten ihop men inget mer hände.”
Vad gör jag då? Jag har inga bevis på motsatsen.
Men det här då?
Har du bara drömt det då… du kan väl börja med att konfrontera henne med det du faktiskt vet som en start?! För oavsett om hon landade i det där hotellrummet och oaktat vad som isf hände där eller inte hände, så vad tänker du göra åt att bara planen var uppdragen på det viset? Är ens det okej för dig?
Vad är det egentligen som du tvekar och velar över, eller rättare sagt varför tvekar du?
1 gillning
Livet är inget rättegångs-tvdrama och du behöver inga bevis. Dessutom skulle väl dom flesta räkna mail korrespondancen som bevis. Att ordna ett hemligt möte med en man som skriver att han vill hålla henne och kyssa henne räknar nog dom flesta som otrohet, med eller utan hotellrumsövernattning. Du verkar desperat för hitta ursäkter för att inte agera.
5 gillningar
Jag vet att hon bodde hos sin bror den natten efter konserten eftersom hon var där när jag ringde på morgonen men jag vet inte om hon mellanlandade på hans hotell innan.
Ja det stämmer nog att jag inte vill tro att den kvinna jag släppt in närmast inpå sviker mig så totalt och därför klänger mig fast vid det sista halmstrået.
1 gillning
Men vet du inte det du läste då? Det stod ju där i svart på vitt, eller har jag missförstått det du skrivit?
Så oavsett var hon “bodde” (för att hon råkade befinna sig där när du ringde på morgonen/fm säger väl eg. ingenting om var hon “bott”) så hade hon ju, tillsammans med mannen ifråga, gjort upp planerna enligt det som du säger att du läste?!
Är det inte tillräckligt för att du åtminstone ska ta reda på vad det betyder?
Det är som att du på pin kiv talar emot dig själv hela tiden… men isf. så återstår väl bara att du glömmer bort alltihop och tänker/hoppas att det (vad det nu än är) aldrig har hänt. Klarar du bara släppa det och låta tiden utvisa?
1 gillning
Det finns mänskor som höjer sig över otroheter och låtsas (inför andra och delvis inför sig själv) som om deras äkta hälfter aldrig svikit dem. De tar kampen i sig själva och biter ihop och väljer familjen.
Och det kan faktiskt sluta bra.
Ibland gör vi stora nummer av sådana svek.
Som om vi tycker att det är bättre att skiljas med buller och bång och kanske leva ensamma och kluvna resten av livet - än att svälja ett stort svek och bevara familje-institutionen genom att genomlida vissa saker i ensamhet inom familjen istället.
Man kan faktiskt göra ett sådant aktivt val, utan att samtidigt vara offer.
Vet att jag pratar emot mig själv nu.
Men alltid behöver man kanske inte peta i alla frön?
2 gillningar
Att det faktiskt är det allra mest troliga utgångsscenariot tedde sig tämligen uppenbart redan initialt i tråden där det ivrades på för att TS asap måste ta kontakt och utkräva ansvar omgående och i realtid helst 
Men för att inte späda på offerrollen så tror iaf jag att det krävs en viss medvetenhet. För ett verkligt “aktivt” val kräver ju både aktivitet och iaf lite insikt, både om vad man gör och varför man gör som man gör. Dessutom gärna en överblick över de konsekvenser som man både hoppas på och riskerar. Till skillnad från passivitetens och offerrollen ständiga happenings menar jag…
.
Taget ur Alice i Underlandet precis när hon träffar Cheshirekatten:
"– “Vill du vara snäll och tala om för mig vilken väg jag ska ta härifrån?”
– “Det beror på vart du vill komma” svarade katten.
– “Det spelar inte så stor roll…”, sa Alice
-“Då spelar det heller ingen roll vilken väg du tar”, sa katten.
– “…så länge som jag kommer någonstans”, fortsatte Alice.
– “Åh, det kommer du att göra”, sa katten, “bara du går tillräckligt långt”."
2 gillningar
Förlåt att jag skriver detta men jag kan garantera att dom haft sex. Sorry:(
1 gillning
Jo, jag småskrattade själv åt min grova klyvning när jag skrev det där. Men jag står ändå för mina vitt skilda ståndpunkter, och menar dem båda.
Det som ändå förenar dem är kanske det du skrev om medvetenhet och insikt.
Att så länge man vet vad som hänt, så länge man inte ljuger för sig själv, så länge man gör det aktiva valet att ignorera otroheten för att familjen står högre, så länge man klarar av att göra det utan att sprida sura vibbar, så länge man kan fortsätta älska och så småningom känna sig fri och glad, sålänge man vet vad man gör - så kan det faktiskt funka.
Jag tänker t ex på kungafamiljen och en viss karaktär, Ulla, i Nina Lykkes senaste bok “Nej och åter nej”.
Ullas make har varit otrogen i flera år, men familjen är stor och släktsammanhållningen stark och Ulla vägrade släppa honom och stängde därför in sig med sin vävstol istället, och vävde sig igenom hela krisen. Sen fanns allting kvar då mannen ångrat sig och kom tillbaka med svansen mellan benen. Där var det alltså lika mycket hon, som han, som fick som hon ville.
Och gällande kungafamiljen hade nog hela skilsmässoforumet propsat på att Silvia borde lämna kungen asap, men istället höjde både hon och alla andra sig över hans kvinnoaffärer i tystnad, tills värdigheten återvände.
Och: härligt citat från Underlandet!
1 gillning
Min brutala, men självklara tolkning av det här, är att hon konfronterades av verkligheten då hon överlämnade er son till sin bror. Hon fick dåligt samvete och behövde göra övergången mjukare från familjen till det hon stod i beråd att göra.
Då skickade hon sms:et till dig, med en liten bit av sanningen i, ett litet erkännande.
Vilket ingav henne känslan av att nu, nu har hon erkänt allt och kan gå fri in i kvällen.
För skuldkänslor och dåligt samvete kan vara väldigt stämningsdämpande.
Till NN sa hon antagligen oxå att hon “berättat nu”. Exakt vilken liten detalj hon berättat sa hon knappast, men bekännelsen gav ändå bränsle till det goda samvetet för dem båda. Att de hade rätten att vara där de var. Att de var fria att kunna göra precis vad de ville av kvällen.
Att alla hinder var ur vägen.
3 gillningar