Min fru är kär i en annan man och det är besvarat

Tråkigt att höra. Jag har alltid trott att vi har haft en så stark relation att den överlever de jobbiga delarna i vardagen och livet. Att man ändå har varandra.
Sån har min fru alltid varit också och alltid pratat i såna termer. Men sedan hon började arbeta heltid så är det mer fokus på henne och vad hon vill göra i sitt liv. Hon verkar ha fått fel fokus vilket hon ibland kan erkänna men inte förklara varför. Det är en känsla hon har men inte kan förklara…
Din man verkar ändå alltid ha haft sitt behov om egentid mm. Sedan att det gått så här långt för dig är otroligt tråkigt. Man mår så otroligt dåligt över där man är så det går aldrig att förklara för någon annan.

Jag lider med dig. Jag kände att vi hamnade i en svacka, att något kändes fel. Ställde frågan till mitt x och fick svaret att han inte visste vad han ville. Vi pratade och sa att vi skulle försöka hitta varandra igen. Ett antal månader senare fick jag reda på att han hade en annan som han fått känslor för. Sveket …
Han sa att allt blivit kaos men han sa inte att han ångrade sig. Det fastnade mycket hos mig. Det och att han ljugit under en så lång tid.

Vid ett tillfälle, flera månader senare, fick han kalla fötter, men kunde inte ens då ge mig en tro på att han skulle klara att släppa känslorna för henne. Kanske hade han kunnat det om jag i det läget inte gått vidare. Men jag är tveksam. Och framförallt är jag tveksam till om jag alltid skulle undrat om han fortfarande hade känslorna kvar för henne.

Och ändå, trots fakta om att han egentligen kanske inte ångrar nåt, så är det jag som har svårt att släppa att mitt liv blev så här. Att trots att han inte kommunicerade vad han tyckte var fel innan han var otrogen så är det jag som känner mig otillräcklig och värdelös.

Frågan är väl hur jag känt om vi gått vidare och jag alltid ska fundera på om hans tankar är hos någon annan?

Usch… man vill bara ha något som dövar smärtan, det är som att vara sjuk på riktigt.
Jag har kanske senaste tiden velat att vi hittar tillbaka till varandra i vardagen. Det lilla extra som kan bygga det stora. En kram när man inte är beredd, den där pussen som betyder så mycket när den kommer. Sånt som botar osäkerheten. Men jag har alltid hunnit före min fru… Och det har stört mig och fått mig att bli ännu mer åt det hållet och kanske pressat henne i vissa lägen. Har förstått att det har haft en negativ påverkan på henne och fått henne att tvivla på sig själv och vad hon känner.
Hon däremot har efterfrågat mer resor, äta ute mm för att lyfta vardagen. Där har jag kankse gjort fel och velat bygga djupare. Tycker att man kan ha det bra ändå utan massa resor mm. Mannen som hon kärat ner sig i lever just ett sånt liv och det smärtar mig att det kanske är det som är viktigt för henne.

Ja det gör fruktansvärt ont. Jag trodde aldrig att känslor skulle kunna framkalla en sådan fysisk smärta.

Jag känner igen så mycket i det du skriver. Inboxa om du behöver.

Det där är så förrädiskt. Så tänkte jag med. Visst hade jag och mitt ex svackor med, men vi kämpade tillsammans och sade alltid att vi oavsett vad ville vara med varandra. Och vi höll hårt på att aldrig lägga oss osams.

Tills han toktröttnade. Utan någon egentlig anledning alls. Den starka grund jag trodde vi haft och de löften vi gett betydde plötsligt ingenting.

Det är lika chockerande varje gång någon man trodde att man kände ändrar sig från en dag till en annan.

Det år fruktansvärt smärtsamt och man känner sig lurad på så många olika sätt

2 gillningar

Det är väl detta som kallas medelålderskris? Den som är där vill dock inte kännas vid det, varken då eller senare. Hen följde ju bara sina känslor. Det är alla andra som är fega, tråkiga, you name it som inte gör samma. Smärtsamt att bevittna. Trodde inte MIN man skulle kvala in i den ligan. Hade tippat på andra i bekantskapskretsen, men inte. Än.

Precis så jag ser det nu med. Bra beskrivet.

Det är de små sakerna som visar den stora kärleken. Inte restaurangbesök och semestrar. Det är den vardagliga kärleken som relationen bygger på. Det tror iaf jag.

Om man måste ha resor och resturangbesök för att ha kärlek då vet man inte vad det är…
Att ge närhet… att kunna ligga en hel helg och kolla serie med den man älskar och bara vara…så hade vi det förra sommaren det är för mig kärlek. Att man står ut med varandra och saknar och längtar. Jag har sagt det förut… efter 11 år så älskade jag min fru mer och mer för varje dag. Saknade henne när jag inte var med henne. Då menar jag inte klängigt utan mer att man var i samma hus, samma atmosfär.

1 gillning

Jag och min exman tappade varandra någonstans på vägen. När småbarnslivet uppslukad hela tillvaron och vi glömde bort varandra i all vardag. När man inser att kärleken tog slut för flera år sedan och de kramar man fått de senaste dagarna innehållet mer närhet och ömhet än den näst intill obefintliga närhet som varit under de senaste åren. Och det är en ofantlig sorg. Veta att den man jag älskat inte älskar mig mer, att hans kärlek är någon annans. Det tar hårt.

1 gillning

Ja det är fruktansvärt… att veta att det är i min famn hon hör hemma i och hon valt bort den… det är så sorgligt.

Sitter och delar upp våra barns kläder i två högar. En till mig, en till honom. Det skär som knivar i kroppen, det är så fel! Det är inte så här det ska vara! Hela vårt hem är upp och ner och jag undrar vart jag ska få kraft för att plocka upp alla spillror. Jag orkar ju knappt att resa mig upp där jag sitter.

2 gillningar

Vi hade det som bäst när vi reste! :smiley: Klart som f-n att det inte håller…

Vi har inte gjort någon grej av deras grejer. De tar med sig det de behöver och sen ringer vi varandra om vi saknar ngt. Vi bor iofs 100 m från varandra vilket underlättar - för barnen.

Nästan på pricken samma historia som min. Lite kusligt nästan.
4,5 år sedan nu. Det värsta jag någonsin varit med om. Det tog ett år för att det värsta skulle gå över och det är ju det som är så bra, det värsta går över.
Då och då, som nu ikväll kommer saknaden av den gamla familjen över mig, men det är mycket mer sällan nu. Det riktigt positiva av allt man går igenom är att man blir en annan/bättre människa. Man tvingas se om sitt eget. Jag upplever att jag blivit mer empatisk men även fått lite ”jävlar anamma”, mycket bättre självbild och ett bättre självförtroende. Saknaden finns ibland men jag har omvärderat saknaden till att det är något vackert. En vacker känsla. För vad är saknaden egentligen? Jag tror saknaden är den man var för den andre. Samspelet med någon som kände en utan och innan. En spegelbild, bollplanket. Det går att bygga upp igen, mycket starkare i sig själv och med alla fina vänner man har.
Som många andra redan svarat, fysisk aktivitet och att försöka äta. Träna inte ihjäl dig, promenader funkar också bra. Ät det du tycker är gott. Min räddning var nog att jag träffade en läkare som hade jättefina samtal med mig, samt skrev ut insomningstabletter.
Du står inför en tuff tid nu, som kommer att ge dig en rejäl omgång. Barnens mamma kommer ev att visa sina sämsta sidor, du kommer att uppleva kärlek och vänskap från människor du minst anar, sorg men även skratt och glädje. På något sätt är det som ett rus.
Viktigaste av allt, det är dina barns mamma och det kommer det alltid vara, så glöm inte det. Barnen älskar sin mamma hur än mycket du blir förtvivlad på agerande från henne. Lovar du att alltid ha det i åtanke kommer det här gå bra.
Du verkar vara en reko person så jag tror på dig!
All styrka till dig

4 gillningar

Hej!
I skrivande stund har jag kommit fram till att jag kanske har levt mitt liv med henne för mycket på hennes villkor. Inte att hon krävt saker av mig men jag har hela tiden satt hennes och familjens intressen för mina egna. Inte prioriterat att jag själv skall må bra för att jag skall bli min bästa version av mig själv.
Efter att ha pratat mycket med våra närmaste vänner och de har gett sin syn på vår relation så känner jag mig mycket starkare. Har så smått landat i att jag aldrig kommer att få tillbaka tilliten från henne.
Just nu har hon backat tillbaka lite och verkar vilja att vi skall få det bra igen. Men jag tror aldrig jag kommer få det bra med henne igen.
För en vecka sedan gick jag utanför mina principer och gick med i en dejtingsajt. Detta för att få mitt självförtroende att komma tillbaka och även självkänslan som fått sig en törn.
Skrivit med några trevliga tjejer och speciellt en som verkligen fångat mitt intresse och som suttit i en liknande situation fast för 6mån sedan.
Vi delar många värderingar mm och bara känslan sv att skriva med henne får mig att må bättre.
Vad skall man ställa för slutsats? Har jag detta utrymmet just nu så kanske jag inte älskat min fru på ett sånt sätt, kanske mer älskat henne för det vi har? Kärnfamiljen, minnena, rädslan att förlora henne?
Vi kommer att flytta isär som första steg så jag får frihet att känna efter vad jag vill. Så även hon…

1 gillning

Henke78
Hur det för er?

Tänker oxå på dig @Henke78, hur går det ?

Hur har det gått? Är ni tillsammans? Eller skilde ni er? Är i liknande situation.,

Exakt. Detta är vi många som vill ha svar på.

Gärna lite mee om vad som hänt.

Vi är ju många som just nu är där du befann dig för några månader sedan.