Är i mitt livs största mörker just nu.
Efter 17år av kärlek, fina minnen, 2 barn och i mångas ögon det perfekta livet så får jag reda på att min fru är kär i en man i vår bekantskapskrets och han är kär i henne. Han ligger just nu i skilsmässa och kommer att separera med sin fru som vi också känner.
Våra första 13år var i stort sett som en saga. Vi träffas, kärlek uppstår och allt är perfekt. Vi blir gravida efter 2mån och efter knappt 1år föds vår första dotter. Min fru är hemmafru och trivs jättebra med det och det finns ett lugn och en harmoni i vårt liv som är svår att förstå. Jag jobbar heltid men har ett arbete som jag inte går ut över vårt privatliv. Efter ytterligare 4 år kommer vår andra dotter. Vi bor fint och har det mesta som folk önskar sig. Min fru jobbar deltid och det funkar bra.
Efter 12år bygger vi vårt drömhus och gifter oss. Allt är bra, vi bråkar nästan aldrig.
I samband med att vi är i mål med allt med hus, barn, giftemål så börjar min fru att arbeta heltid. Ett arbete med mycket ansvar som min fru tar sig an till 110%. Mycket kretsar kring jobbet och efter ett år av en lite tuffare period för oss så blir hon utbränd och sjukskriven. Värt att nämna är att jag är på samma arbetsplats som innan, tar ansvar för hemmet och barn på det sättet som jag har utrymme för eftersom min fru inte har samma tid som innan.
Fram tills sjukskrivningen som är det lite tjafsigt, irriterat mellan oss pga hennes jobb. Men sedan en dag märker jag att hon skriver med en annan kille och det är rejält över gränsen i skrift. Planer om att träffas mm. Min värld vänds upp och ner…får panik och reagerar med att bli ledsen och förtvivlad och vill se ånger från min fru att hon är ledsen för det som hänt. Hon säger att det som hänt är ingenting och att jag skall sluta tänka på det. Under flera månader vill jag ha svar och tröst för det som hänt men min fru kan inte ge mig det. Killen och hon slutar att ha kontakt efter att jag ringt och pratat med honom och det har min fru stora problem med. Tror aldrig vi riktigt kommit ur detta på ett bra sätt utan det har legat i bakgrunden för mycket av våra småtjafs sedan dess. Jag har höjt ribban lite vad häller allt och vill se vart hon står. Jag är nästan alltid den som hinner före när det kommer till pussar, kramar, närhet mm. Det fick mig också att må skit då jag inte kände mig tillräcklig. Det jag gjorde räckte inte för att hålla min frus intresse vid liv. Min fru är världens bästa och vi har det verkligen bra när det är bra. Men i svackorna så mår jag sämst och är alltid den som anstränger mig lite mer då. Sedan är inte jag felfri men i stort så är jag den som tar lite mer ansvar för att vi skall ha en bra vardag. Bomben slog ner för två veckor sedan då äldsta dottern ser i hennes telefon och fattar misstanke. Allt blir fakta och det visar sig att de träffats mer och mer sedan i somras och nu säger han att de är kära och att han älskar min fru och därför lämnar han sin efter 30år ihop. Min fru erkänner att läget är som det är. Jag blir återigen sårad, ledsen, arg mm ja känslorna är överallt. Dock är min fru snäll och fattar att jag mår skit. Hon mår också dåligt pga att hon hamnat där hon hamnat men mer än så är det inte. Hon vet inte vad hon vill just nu säger hon. Medans jag bara vill veta vart jag skall ta vägen. Får ta en dag i taget men det är sjukt jobbigt att inte kunna veta något och agera därefter. Vi kan prata, kramas, pussas lite och det för att vi innerst inne inte vill vara ifrån varandra just nu. Dock vet vi att vi måste sära på oss för att känna vart det tar vägen men jag hatar det…är så maktlös och tom utan någon känns det som. Hon som fick mig att må så bra är borta med en annan i tankarna. Om vi hade separerat utan en annan med i bilden hade det varit lättare att jobba mot ett gemensamt mål. Att man skall hitta tillbaka och ändra sig. Nu vet jag varken ut eller in. Någon som varit liknande situation?? Snälla, vad och hur skall jag tänka och agera?
Fy fan vad jag lider med dig, det är inte en rolig situation tyvärr.
Oavsett anledning till uppbrottet så måste din prio just nu vara att försöka fungera. Jag låg apatisk ett tag när det hände mig men träning/löpning hjälpte mig oerhört mycket, skall inte underskatta endorfiner.
Drick mycket vatten, min matlust försvann för ett par veckor och mitt i allt vill du inte lägga till uttorkning i ekvationen.
Efter det är det bara att ta en sak i taget. Tänk på att hon är långt framför dig i bearbetningen då hon tänkt på detta ett bra tag så förvänta dig inte att hon skall reagera som du gör.
Skriv av dig, det hjälper. Hoppas du fixar detta!
Tack. Jag brukar träna i vardagen och vet att det gör gott.
Har alltid tyckt att vi har en för bra relation och förutsättningar för att det skulle sluta så här. Jag är verkligen chockad och knäck över att hon har haft utrymme i hjärtat för en annan och att det kunde gå så här långt. Snedsteg eller “vanlig” separation hade jag kunnat hantera på ett annat sätt om jag sett ånger från henne. Nu är hon bara ledsen för det som hänt… Och kär i en annan som är kär i henne! Hur kunde det hända i det läget vi är i vår relation!?
Vi ligger i skilsmässa jag och min man. Han ska flytta om några dagar. Tyckte allt kändes helt ok, trodde han behövde egentid och utrymme, det var viktigt för honom när vi träffades för 14 år sedan. Här om dagen berättade han attt han träffat en annan. Inte innan vi bestämde oss för att separera utan nyligen. Det gör ont ändå. Känns på ett sätt att man blir bedragen. Så nu kämpar jag mig igenom dagarna, tvingar mig göra saker som jag egentligen inte orkar eller vill och önskar att detta mörker snart tar slut. Men någonstans vet jag att det kommer bli bättre även om man inte känner det just nu.
Tråkigt att höra. Jag har alltid trott att vi har haft en så stark relation att den överlever de jobbiga delarna i vardagen och livet. Att man ändå har varandra.
Sån har min fru alltid varit också och alltid pratat i såna termer. Men sedan hon började arbeta heltid så är det mer fokus på henne och vad hon vill göra i sitt liv. Hon verkar ha fått fel fokus vilket hon ibland kan erkänna men inte förklara varför. Det är en känsla hon har men inte kan förklara…
Din man verkar ändå alltid ha haft sitt behov om egentid mm. Sedan att det gått så här långt för dig är otroligt tråkigt. Man mår så otroligt dåligt över där man är så det går aldrig att förklara för någon annan.
Jag lider med dig. Jag kände att vi hamnade i en svacka, att något kändes fel. Ställde frågan till mitt x och fick svaret att han inte visste vad han ville. Vi pratade och sa att vi skulle försöka hitta varandra igen. Ett antal månader senare fick jag reda på att han hade en annan som han fått känslor för. Sveket …
Han sa att allt blivit kaos men han sa inte att han ångrade sig. Det fastnade mycket hos mig. Det och att han ljugit under en så lång tid.
Vid ett tillfälle, flera månader senare, fick han kalla fötter, men kunde inte ens då ge mig en tro på att han skulle klara att släppa känslorna för henne. Kanske hade han kunnat det om jag i det läget inte gått vidare. Men jag är tveksam. Och framförallt är jag tveksam till om jag alltid skulle undrat om han fortfarande hade känslorna kvar för henne.
Och ändå, trots fakta om att han egentligen kanske inte ångrar nåt, så är det jag som har svårt att släppa att mitt liv blev så här. Att trots att han inte kommunicerade vad han tyckte var fel innan han var otrogen så är det jag som känner mig otillräcklig och värdelös.
Frågan är väl hur jag känt om vi gått vidare och jag alltid ska fundera på om hans tankar är hos någon annan?
Usch… man vill bara ha något som dövar smärtan, det är som att vara sjuk på riktigt.
Jag har kanske senaste tiden velat att vi hittar tillbaka till varandra i vardagen. Det lilla extra som kan bygga det stora. En kram när man inte är beredd, den där pussen som betyder så mycket när den kommer. Sånt som botar osäkerheten. Men jag har alltid hunnit före min fru… Och det har stört mig och fått mig att bli ännu mer åt det hållet och kanske pressat henne i vissa lägen. Har förstått att det har haft en negativ påverkan på henne och fått henne att tvivla på sig själv och vad hon känner.
Hon däremot har efterfrågat mer resor, äta ute mm för att lyfta vardagen. Där har jag kankse gjort fel och velat bygga djupare. Tycker att man kan ha det bra ändå utan massa resor mm. Mannen som hon kärat ner sig i lever just ett sånt liv och det smärtar mig att det kanske är det som är viktigt för henne.
Ja det gör fruktansvärt ont. Jag trodde aldrig att känslor skulle kunna framkalla en sådan fysisk smärta.
Jag känner igen så mycket i det du skriver. Inboxa om du behöver.
Det där är så förrädiskt. Så tänkte jag med. Visst hade jag och mitt ex svackor med, men vi kämpade tillsammans och sade alltid att vi oavsett vad ville vara med varandra. Och vi höll hårt på att aldrig lägga oss osams.
Tills han toktröttnade. Utan någon egentlig anledning alls. Den starka grund jag trodde vi haft och de löften vi gett betydde plötsligt ingenting.
Det är lika chockerande varje gång någon man trodde att man kände ändrar sig från en dag till en annan.
Det år fruktansvärt smärtsamt och man känner sig lurad på så många olika sätt
Det är väl detta som kallas medelålderskris? Den som är där vill dock inte kännas vid det, varken då eller senare. Hen följde ju bara sina känslor. Det är alla andra som är fega, tråkiga, you name it som inte gör samma. Smärtsamt att bevittna. Trodde inte MIN man skulle kvala in i den ligan. Hade tippat på andra i bekantskapskretsen, men inte. Än.
Precis så jag ser det nu med. Bra beskrivet.
Det är de små sakerna som visar den stora kärleken. Inte restaurangbesök och semestrar. Det är den vardagliga kärleken som relationen bygger på. Det tror iaf jag.
Om man måste ha resor och resturangbesök för att ha kärlek då vet man inte vad det är…
Att ge närhet… att kunna ligga en hel helg och kolla serie med den man älskar och bara vara…så hade vi det förra sommaren det är för mig kärlek. Att man står ut med varandra och saknar och längtar. Jag har sagt det förut… efter 11 år så älskade jag min fru mer och mer för varje dag. Saknade henne när jag inte var med henne. Då menar jag inte klängigt utan mer att man var i samma hus, samma atmosfär.
Jag och min exman tappade varandra någonstans på vägen. När småbarnslivet uppslukad hela tillvaron och vi glömde bort varandra i all vardag. När man inser att kärleken tog slut för flera år sedan och de kramar man fått de senaste dagarna innehållet mer närhet och ömhet än den näst intill obefintliga närhet som varit under de senaste åren. Och det är en ofantlig sorg. Veta att den man jag älskat inte älskar mig mer, att hans kärlek är någon annans. Det tar hårt.
Ja det är fruktansvärt… att veta att det är i min famn hon hör hemma i och hon valt bort den… det är så sorgligt.
Sitter och delar upp våra barns kläder i två högar. En till mig, en till honom. Det skär som knivar i kroppen, det är så fel! Det är inte så här det ska vara! Hela vårt hem är upp och ner och jag undrar vart jag ska få kraft för att plocka upp alla spillror. Jag orkar ju knappt att resa mig upp där jag sitter.
Vi hade det som bäst när vi reste! 
Klart som f-n att det inte håller…
Vi har inte gjort någon grej av deras grejer. De tar med sig det de behöver och sen ringer vi varandra om vi saknar ngt. Vi bor iofs 100 m från varandra vilket underlättar - för barnen.
Nästan på pricken samma historia som min. Lite kusligt nästan.
4,5 år sedan nu. Det värsta jag någonsin varit med om. Det tog ett år för att det värsta skulle gå över och det är ju det som är så bra, det värsta går över.
Då och då, som nu ikväll kommer saknaden av den gamla familjen över mig, men det är mycket mer sällan nu. Det riktigt positiva av allt man går igenom är att man blir en annan/bättre människa. Man tvingas se om sitt eget. Jag upplever att jag blivit mer empatisk men även fått lite ”jävlar anamma”, mycket bättre självbild och ett bättre självförtroende. Saknaden finns ibland men jag har omvärderat saknaden till att det är något vackert. En vacker känsla. För vad är saknaden egentligen? Jag tror saknaden är den man var för den andre. Samspelet med någon som kände en utan och innan. En spegelbild, bollplanket. Det går att bygga upp igen, mycket starkare i sig själv och med alla fina vänner man har.
Som många andra redan svarat, fysisk aktivitet och att försöka äta. Träna inte ihjäl dig, promenader funkar också bra. Ät det du tycker är gott. Min räddning var nog att jag träffade en läkare som hade jättefina samtal med mig, samt skrev ut insomningstabletter.
Du står inför en tuff tid nu, som kommer att ge dig en rejäl omgång. Barnens mamma kommer ev att visa sina sämsta sidor, du kommer att uppleva kärlek och vänskap från människor du minst anar, sorg men även skratt och glädje. På något sätt är det som ett rus.
Viktigaste av allt, det är dina barns mamma och det kommer det alltid vara, så glöm inte det. Barnen älskar sin mamma hur än mycket du blir förtvivlad på agerande från henne. Lovar du att alltid ha det i åtanke kommer det här gå bra.
Du verkar vara en reko person så jag tror på dig!
All styrka till dig
Hej!
I skrivande stund har jag kommit fram till att jag kanske har levt mitt liv med henne för mycket på hennes villkor. Inte att hon krävt saker av mig men jag har hela tiden satt hennes och familjens intressen för mina egna. Inte prioriterat att jag själv skall må bra för att jag skall bli min bästa version av mig själv.
Efter att ha pratat mycket med våra närmaste vänner och de har gett sin syn på vår relation så känner jag mig mycket starkare. Har så smått landat i att jag aldrig kommer att få tillbaka tilliten från henne.
Just nu har hon backat tillbaka lite och verkar vilja att vi skall få det bra igen. Men jag tror aldrig jag kommer få det bra med henne igen.
För en vecka sedan gick jag utanför mina principer och gick med i en dejtingsajt. Detta för att få mitt självförtroende att komma tillbaka och även självkänslan som fått sig en törn.
Skrivit med några trevliga tjejer och speciellt en som verkligen fångat mitt intresse och som suttit i en liknande situation fast för 6mån sedan.
Vi delar många värderingar mm och bara känslan sv att skriva med henne får mig att må bättre.
Vad skall man ställa för slutsats? Har jag detta utrymmet just nu så kanske jag inte älskat min fru på ett sånt sätt, kanske mer älskat henne för det vi har? Kärnfamiljen, minnena, rädslan att förlora henne?
Vi kommer att flytta isär som första steg så jag får frihet att känna efter vad jag vill. Så även hon…