Medberoende, att vara den som lämnar

Allmänna diskussioner
1

Hej! Första gången jag skriver men har läst mycket. Men känner att jag behöver skriva och beskriva min situation i hopp om förståelse, tips och råd.

Detta är mitt första giftermål. Vi träffades när jag var 20 och han 34. Vi har hållt ihop i 8 år nu, gift 2 år. Ett gemensamt barn på 2 år och två bonusbarn på 10 och 11 år.

Var verkligen döds kär när vi träffades så det är väl därför jag aldrig riktigt tog alla varningstecken på allvar. Han flitiga drickande, skafferiet som var proppfullt av tomma vinboxar. Att extrema sätt att ha koll på hur jag var mot hans kompisar och klädde mig inte var okej.
Min man kan dricka väldigt mycket och när han dricker för mycket så får han minnesluckor och under dessa minnesluckor blir han otroligt otrevlig, säger fula saker som bitch, du bidrar inte med något, du är äcklig pga dit förflutna (har haft fler partners än han). Att vår sån inte är lik mycket värd då han inte har någon personlighet. Att jag inte ställer upp för honom osv. Han blir dessutom otroligt klumpig i fyllan och gör illa sig, förstör saker, kissar på sig, ramlat ut naken från toaletten när vi haft besök osv….
Jag har inte direkt kunnat tagit upp dessa saker med honom heller för han har blivit arg och ledsen då han redan känner ångest för det och hjälper inte att jag spär på det mer. Så i flera år har jag bara bitit ihop och hållt tyst.

Är så mycket som hänt så försöker hålla det så kortfattat som möjligt…

Min son är det bästa som har hänt mig men min man skaffade nog endast barn för min skull, han ville nog inte ha ett till för han visar lite intresse för honom. Vill vara med honom ytterst korta stunder, byter nästan aldrig blöja. Han har på riktigt aldrig borstat hans tänder, badat honom, klippt hans naglar osv. Han har aldrig köpt något till han.
När vår son var 11 månader så började jag grina till sängs över hur trött och slut jag var och behöver mer hjälp (jag gör 90% av allt hushållsarbete) så gick jag till svar att det var ju jag som ville ha barn.

Droppen nu var när vi tre veckor innan jul hamnade i karantän. Han drack 2 dagar i sträck trots att jag bad honom att sluta, hände diverse grejer då och han kontaktade även sitt ex som han har sina två första barn med. Så hon kontaktade mig för att se hur jag mådde. Så jag öppnade upp mig och hon förklarade att så här var han också när dom var tillsamman för ca 10 år sedan. Han har alltså inte ändrats så mycket…
Jag sa till honom att detta inte är hållbart, att jag menar allvar att jag orkar inte mer och han måste göra något.
Det han gjort är att han har skrivit till psykriatin att få börja äta sin adhd medicin igen. Han har fått svar men har har ännu inte svarat dom pga dom tar prover för alkohol användning. Hans säger över att psykologer har han redan testat och det funkar inte. Han ser inte att han har problem med alkohol då han kan sluta när han vill med det är inte roligt då. Hans pappa är också alkoholist. Dålig uppväxt har han plus att han kämpar med att vara sann mot sin transsexualitet.
Han har visat lite med att hjälpa till hemma mer men…
Hans ex tycker jag ska lämna, att jag förtjänar bättre.

När han inte dricker så har vi roligt, har fina minnen ihop förutom hans svartsjuk. Sen det jobbiga är att jag verkligen älskar honom. Men hur mycket ska jag acceptera? Ska jag fortsätta kämpa? Eller bör jag lämna? Är så rädd att såra honom med kan inte tänka så heller…

Tillägger att han har perioder av sitt tunga drickande men dricker på en vecka lite då och då.

Jobbiga är att jag lämnade hela mitt liv och flyttade 55 mil bort till honom så jag har verkligen ingen…vill inte att han ska ha vår son varannan vecka heller, tanken på det förstör mig…

Förlåt för långt och luddigt inlägg, är så många tankar som snurrar i mitt huvud och bearbetar så mycket som hänt under våra 8 år tillsammans, så otroligt kluven…

3 gillningar
2

Kort och gott, vill du att din son ska växa upp i den miljön?

2 gillningar
3

Du har skrivit väldigt fint och utlämnande om en extremt svår livssituation. Det skulle gå att bemöta alla de galenskaper som pågår med spaltkilometer av textbaserade funderingar, frågor, exempel etc.

M E N… jag tänker fatta mig kort och skriva att du har med all sannolikhet funderat och förstått tillräckligt, han behöver inte förstås längre. Det finns, givet den livssituation som du beskriver och oavsett alla om och men, enbart ETT ENDA svar och det är;

.
Lämna honom asap, klarar du det inte på egen hand så sök samtalshjälp NU! :muscle: :v: :family_woman_boy: :revolving_hearts:

5 gillningar
4

Nej…det vill jag inte! Du har så rätt. Tänker ofta i dom banorna också, men ramlar även in i tankebanor och jag kanske borde ge min man en riktigt allvarlig chans att göra något åt det. När jag ändå tänker tillbaka med åren som gått så har dom förändringsförnstren varit kortvariga. Tusen tack för ditt svar :heart:

1 gillning
5

Tack snälla för ditt jätte fina svar, känner mig på bristningsgränsen och gråter för inget. Gråter över ditt svar till och med? Alla här inne vekar så himla fina och snälla och verkligen hjälper alla :heart:
Som du säger så är det så otrolig många saker som spelar in vilket gör att det är svårt. Men egentligen vet jag innerst inne att det bästa är att lämna. Även fast hur ledsen alla involverade kommer att bli, vet att min man kommer bli helt knäckt då han många gånger säger att jag räddat honom, är den bästa människan i hela världen osv osv.
Är så svårt att vara modig och ta steget och få ut orden att man vill skiljas.

3 gillningar
6

Som förälder är vår prio ett att skydda våra barn. Hade min man supit hade jag tagit barnen och lämnat honom.

Barnkonventionen (som dessutom är lag i Sverige) är väldigt tydlig. Det är barnens rätt till föräldern som gäller och inte förälderns rätt till barnet. Så det är min uppgift som mamma att skydda mina barn från en pappa som prioriterar spriten framför barnet i så fall.

Du skriver att du har flyttat 55 mil för att leva med din man. Kan du inte flytta tillbaka?
Tror du att din man kommer att sätta sig på tvären?

1 gillning
7

Helt rätt! Tack för att du säger så, behöver nog samla på mig grejer, nog och grund inför när jag ska berätta att jag ska lämna honom.
Jag vill mer av allt flytta hem till min familj och släkt. Har en känsla av att han inte skulle sätta sig på tvären men jag vet samtidigt inte hur han kommer agera när jag lämnar honom. För om han vill ha vår son varannan vecka så kan inte jag säga nej heller och den tanken gnager inom mig verkligen…

2 gillningar
8

Fast jo, du kan säga nej till det! Han super. Det är ingen miljö för ett barn att vistas i!

4 gillningar
9

Men uppriktigt, vilka kommer egentligen att bli så ledsna förutom eventuellt din alkoholiserade och dysfunktionella “man”? Knappast någon enda annan normal människa alls…

Möjligen tråkigt för hans barn sedan tidigare, men dem behöver du inte börja oroa dig för och förhala ditt beslut med och du droppar dem inte heller åt att klara sig själva med den :space_invader: För de har en mamma som har lyckats ta sig ur det där helvetet en gång själv och tom. hade råg i ryggen nog för att ringa och checka av hur DU har det… så de får helt enkelt vara hos henne huvudsakligen, då du inte finns för att sopa upp spillrorna runt den där stollen till man.

Din egen son är så liten och din man har sååå låååååång väg till att både bli missbruksfri (om han öht någonsin kan det över tid, men före det så får han öht ingen “adhd-medicin” och proverna lär knappast visa värden på långtidsbruk som är förenligt med påbörjad medicinering) och dessutom bli hyggligt stabil psykiskt (om han ens kan bli det heller) så att han, som han är, skulle orka med ett spädbarn på egen hand är ju tämligen osannolikt. Skulle jag gissa så vill/orkar/klarar han absolut inte av att bli ensam varannanveckasförälder till er lilla son.

M E N här får du se till att vara streetwise, så börja inte någonsin att tala om att DU tror att han inte klarar det, eller att DU inte vill att han ska ha v/v med sonen… för DET vore troligen det säkraste sättet för att han skulle börja envisas. Var hela tiden neutral och ge honom intrycket att du låter honom välja… har du tur så tänker han att det kommer att bli såååå jobbigt för dig och därmed är det avgjort för hans del :space_invader:

Akta dig för att ge honom minsta lilla intryck av att DET är vad du absolut vill och kommer att kämpa för… iaf. initialt till dess det eventuellt kommer till läget att du måste sätta hårt mot hårt. Kommer det i ett sånt läge så är det bara att dra in sociala myndigheter, för en så gravt alkoholiserad man kan inte anförtros ansvar för ett spädbarn på egen hand.

En sak till… se för guds skull till att du PÅ INGET ENDA VIS har minsta chans att bli gravid med honom igen mitt i det här läget. Har du inte redan säkrast tänkbara preventivmedel (spiral eller tabletter) så skaffa det direkt om han fortfarande öht kan ha sex mtp alkoholkonsumtionen.

Den enda som du faktiskt på riktigt ska oroa dig för i det här läget är dig själv… tvekar och tvivlar du fortfarande det minsta, så sök omgående hjälp för att kunna ta dig ur ASAP, för både din egen och din sons skull :muscle: :v:

3 gillningar
10

På vilket sätt är han räddad om han fortfarande beter sig likadant som när han var med sitt ex?
Det där är en sak han säger för att du ska stanna.

Det med hur han är med er son tror jag inte handlar om sonen. Han var sannolikt likadan med de två första barnen också. Hur är han mot dem nu?

Vad fint av hans ex att ringa och höra hur det var med dig. Kan du kanske söka mer stöd hos henne?

Om du nu ska ge honom en chans, så håll dig till EN chans stenhårt. För din egen skull.
Då ska han ta tag i sitt drickande, börja med sin adhd medicin samt på nån slags terapi. Du kan inte ta tag i honom åt honom. Stora jobbet måste han göra själv. Men du kan sätta en gräns för vad du vill leva med.

11

Tack för dom goda råden!! Ska absolut tänka på det och hur jag formulerar mig, hade inte ens tänk den tanken så menar verkligen det.
Och hans ex är verkligen mån om att jag ska lämna honom. Hon tycker att jag är värd så mycket mer.
Jag äter p-piller och är så tacksam att jag började äta dom igen för vi hade en period där vi försökte skaffa syskon!

Helt överväldigad över bemötande jag får här, så fruktansvärt tacksam. Mina tankar känns så mycket mer vettiga och befogade nu, att jag inte är knäpp.

När jag vågar ta steget att lämna. Kan jag göra så att säger att jag tänker lämna honom, lämna en utförlig lapp kring alla mina tankar om varför och sen ta min son och åka hem till Norrland? Eller är det för fegt och omoget?

12

Det är nog sant att han säger så för att spela på mitt dåliga samvete.
Han säger att jag räddat honom genom att han fortfarande vill leva typ…

Det har du också en poäng till, han var aldrig involverad i sina barn i början. Det var jag som gjorde att vi började ha dom varannan vecka och det var jag som nattade dom, såg till att dom fick i sig mat osv. Jag som tagit hand om logistiken med barnens mamma. Jag som åkte på djurparker med barnen och deras mamma. Helt sjukt konstigt liv jag levt.

När jag sa nu för tre veckor sedan att jag inte vill att han dricker så destruktivt så har han ändå hunnit dricka en halv whiskey flaska och en platta öl. Men han säger att han inte blivit full vilket han inte blivit men ändå påverkad. Jag blir så sur så fort han dricker…

Tack för frågorna, får mig att se saker mer klart på något sätt. För evigt tacksam verkligen

13

Du kan iaf göra det som en akutåtgärd under en begränsad tid, som ett besök för att du behöver komma ifrån och få distans osv. :ok_hand:

Men ni har ett gemensamt barn så iaf jag skulle mycket noga undersöka eventuella risker med att innan du ens lämnat honom öppet, göra en permanent flyttanmälan… ffa. för barnet.

Men jag tycker absolut att du kan resa iväg på en tids besöksvistelse hos din familj… men kolla noga vad som skulle kunna bli följden av att utan samsyn eller ens information till honom permanent skriva ett gemensamt barn i andra änden Sverige. Skulle han dra igång en vårdnadstvist så kan ett sådant självsvåldigt agerande från din sida riskera att backfire :point_up:

Egentligen tycker jag att du inte ska ta sådana förhastade beslut innan du ens kommit iväg, för din bostadsort är väl egentligen inte helt avgörande utan det som är avgörande är att du bryter relationen med honom på smidigast och minst konfliktsökande sätt och börjar klara dig själv, oavsett var du bor :muscle:

1 gillning
14

Med de mängderna så VET du redan bortom allt tvivel är han en mkt mkt grav alkoholist, om det knappt märks på den mängden alkohol. En mindre tillvand människa hade varit halvt medvetslös…

Det tillsammans med hans övriga beteenden som att han kissar ner sig, ramlar och gör sig illa på olika sätt osv visar att han är väldigt långt nergången i sitt missbruk. Jag skulle aldrig i världen ge honom skuggan av en endaste chans till, oavsett vad han än lovar :point_up:

15

Ja det är det som är min tanke för jag vill inte bo kvar när jag sagt att jag inte leva med honom längre då jag är rädd att kommer dricka galna mängder pga sorg.
Så min tanke var att jag åker upp till min familj för en stund tills allt lagt sig för att se sen vad han vill. Min förhoppning är att han vill bara ha varannan vecka och går med på att jag flyttar hem. Då åker jag ner med min syster för att packa ihop mina grejer för att sen åka upp igen.

Men om han vill ha varannan vecka så får det bli så och jag får bo kvar.

Jag har inga vänner alls där nere och ingenstans att ta vägen förutom upp till Norrland. Därför mina tankebanor går så. Jag vill helst slippa onödiga konflikter och tvister, att det går så smidigt som möjligt

16

Ja jag har alltid trott att hans höga tolerans för alkohol bara är så. Inte att den är så hög på grund av att han är sån van drickare, helt sjukt

17

Du är uppenbart lite aningslös när det gäller detta, men nu vet du… för INGEN (oavsett kön, även om män tål mer än kvinnor) som inte är successivt tillvand tål den mängden utan att ens bli knappt märkbart påverkad.

Vem är du rädd ska dricka galna mängder av sorg? Han? På vilket sätt tänker du att de mängderna isf skulle bli mindre av att du hals över huvud flyttade till andra änden Sverige?

Han dricker ju redan galna mängder utan att ha någon sorg.

Du måste nog lämna det beslutet att ta tag i sig själv åt honom och sedan tror jag uppriktigt att du ska sluta med att överföra och applicera dina egna rädslor och farhågor på honom. Han tänker med all sannolikhet inte på samma sätt som du. Och det du beskriver är dina egna rädslor och dom måste du deala med själv och förmodligen skulle det gå bäst/fortast med hjälp av något utomstående samtalsstöd för din egen räkning.

Han kommer med all sannolikhet att klara sig mkt bättre än du vågar tro, överlevnadsinstinkten är starkare än man kan tro… och gör han det inte så kommer det förr eller senare till en punkt där något händer som måste åtgärdas av någon annan än dig. Han har förmodligen någon familj själv. Syskon, föräldrar, arbete och kollegor, kompisar (även om just de sannolikt inte är mkt att hänga i julgranen) osv.

Det finns fler människor än du som kan hjälpa honom, han själv först och främst… och du måste nu överlämna stafettpinnen till någon annan. Inte otroligt blir det till en ny intet ont anande kvinna :space_invader: :see_no_evil:

2 gillningar
18

Menar att när jag tar beslutet att lämna så vill jag inte bo kvar i huset för risken finns att han kommer supa ner sig. Vet att många som gott isär har ändå bott kvar tillsammans tills den andra hittar nytt boende och så vill inte jag göra. När jag lämnar så vill jag lämna huset också om du förstår vad jag menar?
Vet att han kommer bli fruktansvärt ledsen men han har hela sin familj där och extremt många vänner som kan hjälpa han.

Mitt enda alternativ är att antingen bo på hotell eller åka upp till Norrland för jag är helt ensam och har ingen annanstans att ta vägen när jag tar beslutet att lämna
Håller helt med dig i det du skriver :heart::heart:

19

Det du kan börja med om du inte redan gör det är att ställa dig i bostadskö. Både på orten ni bor på nu samt din hemort.

Brukar han bli aggressiv när han dricker?
Min mamma har levt med två olika typer under min uppväxt. Den snälla helt harmlösa typen som inte skulle göra en fluga förnär. Den sista som var aggressiv, skrek, hotade och slogs.

20

Du ska börja söka en egen lägenhet redan IDAG.

Som det låter så vet du inte ännu varken om eller när du kommer att behöva den, men ju fortare du har ett alternativ desto fortare ger du dig själv en faktisk möjlighet att aktivt välja ditt eget och din sons fortsatta existens och krasst sagt hela erat liv…