Min fru har varit otrogen vid två tillfällen med samma man (en kollega). Min magkänsla säger att det hänt mer än så.
Sedan detta uppdagades har min fru fått ett nytt jobb i en annan stad. Så deras möjlighet att träffas har reducerats rejält.
Jag tror på riktigt att det inte är något mellan dom nu och att hon vill få det att fungera mellan oss. Vi går på både parterapi och enskilt.
Så min fråga är…kommer jag komma över magkänslan och strunta i hur mycket som har hänt mellan dom? Jag älskar henne och vill att vi ska klara av detta!!
Nej det gör det inte. Speciellt inte om det varit många lögner inblandat. Där det finns en lögn finns det garanterat fler. Följ din magkänsla. Den har oftast rätt. Själv gjorde jag det inte och det ångrar jag djupt. Men det är kanske inte så lätt när man så gärna vill tro och inte förstår hur falska människor kan vara när dom får chansen att få något förbjudet.
@Kranglig, svaren på din fråga, kommer med all säkerhet att baseras på ganska mycket generaliserande. Och det är inte konstigt.
Min tro är att det i 99,9% av liknande fall, är det som @Sorgsen_man skriver; finns där 1 lögn, finns där fler bakom.
Allt måste fram och upp på bordet om man ska kunna rädda något, i fall som ert. Och får du det som din partner SÄGER är den fulla sanningen, hur ska du veta att det verkligen är det?
”Den otrogne ska aldrig låtas vara sin egna sanningsvittne!” skrev en annan forumsmedlem i en annan tråd. Och han har helt rätt.
Vill du/ni lösa det, får du nog helt ”enkelt” välja om du köper historien eller inte. Låt i sö fall inte känslan du nämner, få någon plats. Kan du inte köpa historierna, kommer du ju heller aldrig att få tillbaka tilliten för din partner. Och då kan du/ni ju inte heller rädda något, oavsett hur gärna ni vill.
Det kommer inte att fungera om din magkänsla säger att det hänt mer än dom två tillfällen som har blivit uppdagade och som hon erkännt. Du kan definitivt inte strunta i denna magkänsla, eftersom du måste veta vad du skall “förlåta”. Du måste få veta allt om otrohetens omfattning och hennes känslomässiga motiv för att hon handla som hon gjorde, oavsett hur smärtsamt det är. Efter det du skrev i din andra tråd om “hela sanningen” ämnet så verkar din fru inte trovärdig när hon bara erkännt att hon varit otrogen två gånger och inte vet varför. Du måste pressa henne till att levera den fulla sanningen i parterapin. Det är mera och fulare än du tror. Du måste nå det punkt där du inte längre har någon magkänsla om att hon serverar en förskönad version av hennes otrohet. Att hon inte har så stor möjlighet att träffas med just denna kollega spelar inte så stor roll.
Oaktat att man bör veta allt eller klara att förlåta allt, utifrån det man tror sig veta.
Borde det inte även i den som begått handlingarna vara ett problem med tillit om det finns saker som man vet att man ”kommit undan” med som kan komma upp till ytan senare i livet?
Det borde vara besvärande att veta att mitt försök to come clean grundades på diggin the dirt deeper?
“1 gång är ingen gång, 2 gånger är en vana” ett gammalt ordspråk som är jävligt träffsäkert.
Det är illa nog o i mångas ögon helt oförlåtligt att “råka” hamna i säng med nån annan på fyllan t.ex.
Även om jag i vissa fall skulle kunna förstå att det kan hända… och att personen efteråt ångrar sig djupt, skäms ögonen ur sig o är villig att göra vad som helst för att få det ogjort.
Men om din fru haft ihop det med samma snubbe vid 2 skilda tillfällen så är det en helt annan sak, då görs det fullt medvetet och överlagt, finns inget sätt att snacka bort en sån sak,
Givetvis kan du aldrig igen lita på denna människa, hur skulle du kunna göra det?
Det KAN bli bättre, och magkänslor KAN försvinna.
Det beror bara om både du och hon har ork att gå igenom det eller inte.
Jag tänker själv att om personen säger ALLT som hänt så blir det mer på dig att du ska förlåta. Klarar du det?
För det måste vara jobbigt för henne också om hon skulle berätta allt och hon vill ha en fortsättning med dig men du drar ifrån henne efter det.
Jag försvarar ju inte själva handlingen utan bara undrar hur du har tänkt du vill gå vidare med det.
Just nu tror jag att jag kan förlåta om jag får hela sanningen… Problemet är ju att jag inte vet om jag redan har fått veta allt.
Hon säger att det har hänt efter mycket alkohol vid två tillfällen…och helt omöjligt är det ju inte…
Börjar jag pressa henne och hon redan berättat hela sanningen så riskerar jag att förstöra allt för ingenting. Och det viktiga är väl att hon verkligen vill ta hjälp för att på så sätt rädda oss…? Som min psykolog så “du behöver inte stressa fram ett så pass viktigt beslut”
För att spela djävulens advokat men fortfarande ngt att tänka på.
När vet du att hela sanningen ligger framme?
Vad får dig att bli övertygad om att det inte finns något mer?
För tänk om personen ifråga faktiskt har berättat allt ( generaliserar här), men hur vet man? Hamnar då inte ”bördan” hos den som ”behöver förlåta”?
Att man har en gnagande magkänsla, eller en misstro, det är bog ngt som kommer sitta i ett tag.
För rädslan att det upprepas, eller att det inte var allt kommer nog lura bakom hörnet ett tag.
Hjälper förmodligen inte, men jag tror att du själv behöver fundera på och även komma fram till vad du är beredd att ”ge upp”, eller ställa dig till gällande den här frågan, då jag tror den är ganska central.
Tråkigt nog så är det ofta det man bottnar i oavsett vilken väg man går…
Acceptans.
Acceptera det som hänt (innebär inte att man godkänner det), rent objektivt inse och förstå att det som hänt är verklighet. Vill man jobba på det så handlar det om att acceptera och ett hårt arbete framför båda.
Om man går isär, även då handlar det om acceptans, att acceptera situationen, att familjen splittras, även här innebär det inte att man håller med eller tycker att det är rätt, utan helt enkelt acceptera händelseförloppet.
Jag tror att utan att acceptansen infinner sig på ngt plan så blir det svårt att arbete och bearbeta oavsett riktning.
Som sagt ovan en acceptans av att det skett och ett ändrat beteende till det bättre, från din partners sida där hon visar att hon vill ha dig så har du en möjlighet att leva med vad hon gjort.
I mitt fall är det kört just för att hon inte vill ha mig och inte ändrar sitt beteende. Hon gör inte slut med mig så vår relation är i ett limbo. Jag kommer göra slut med henne snart så hon får som hon vill. Tyvärr är jag känslomässigt beroende av henne och jag försöker bli av med mina känslor, så det är det svåra för mig.
Din fru verkar ju ändå villig att jobba på er relation så det är ju positivt för dig…men otrohetens detaljer kommer bara föda ditt förakt mot henne. Till slut kommer hon inte orka mer tjaffs och slutar kämpa även hon.
Vänta nu lite!
Vad riskerar DU om du pressar henne?
Kvinnan har levt ett dubbelliv, bakom din rygg. Svikit det heligaste ni har, dessutom flera gånger.
HON har förstört allting för ingenting - inte du!
Om vi förutsätter att hon har berättat allt (vilket tyvärr inte är särskilt troligt!) och du pressar henne nu, och det slår bak ut och raserar något, så är det för att det redan var raserat. Händer det nu när DU behöver göra allt DU behöver för att förstå, läka och veta vad ni ev. ska bygga på, så är nog er framtid utdömd ändå…
quote=“VemGavHenneMakten, post:6, topic:11538”]
Men om din fru haft ihop det med samma snubbe vid 2 skilda tillfällen så är det en helt annan sak, då görs det fullt medvetet och överlagt, finns inget sätt att snacka bort en sån sak,
[/quote]
Om man “råkar” ligga med nån annan och verkligen ångrar sig… Alltså man VERKLIGEN ångrar sig och vet med sig själv att man aldrig skulle kunna göra så igen. Det skulle vara lika uteslutet som att slå sitt barn eller stjäla pengar av din bästa vän eller nåt sånt så är det något som det går att komma vidare från.
Jag vet inte, med min erfarenhet idag så skulle jag t om säga att det skulle vara onödigt att riskera att förstöra ett bra äktenskap genom att tala om det. Så tycker jag idag… För bara 4 - 5 år sedan hade jag absolut inte hållit med mig själv… På den tiden såg jag på otrohet på ett helt annat vis än vad jag gör idag.
Alla kan göra misstag. Alla kan falla dit. Fan vet om jag inte själv hade kunnat göra det också om det tillfället på nåt sätt hade kommit. Jag tror inte det men jag är så pass ärlig mot mig själv att erkänna att det skulle kunna ske. Hur jag hade hanterat det senare vet jag inte heller. Hade jag kunnat leva med vad jag gjort mot min fru och min familj?
Jag vet inte det heller.
Jag vill ju smickra mig själv genom att tro att jag ögonblickligen skulle erkänna vad jag gjort och mått så dåligt över det så att jag inte skulle klara av att se mig själv i spegeln. Men sanningen är att risken är väldigt stor att jag aldrig skulle sagt något och försökt lägga den där natten bakom mig. Fan vet om jag inte skulle vårda den lite också som mitt “äventyr” som ingen annan vet förutom jag… Ingen aning…
Däremot så skulle jag aldrig ta det vidare. Jag skulle aldrig kunna hitta på lögner för att träffa en annan. Jag skulle inte kunna klara av att säga att jag åker och tränar 2 gånger i veckan för att åka och ha sex.
Jag hade alldeles för mycket respekt för min fru och mitt äktenskap för det. Jag skulle inte fixa att se henne och mina barn i ögonen efter det. Lögnerna skulle sprida sig som en infektion. Ingenting skulle kännas äkta och till slut så tror jag inte att jag själv skulle veta vem jag själv var.
Detta vet jag…
I och med att din kvinna nu tagit det vidare genom att inte stanna vid första gången så har hon gjort sitt val.
Hon valde en annan över dig och hon gjorde det helt medvetet för du kan vara fullt förvissad om att även hon hade samvetskval efter den första gången.
Därför säger jag att du förmodligen aldrig kommer att kunna lita på henne igen för oavsett hur mycket hon säger att hon ångrar sig, och det gör hon säkert nu, så tog hon det vidare.
Hur ska du någonsin kunna lita på att hon aldrig gör det igen?
Det här är bara mina tankar. Jag behöver inte ha rätt.
När det kommer till att veta om hon har varit helt ärlig eller fortfarande har skelett i garderoben så är det något som jag har funderat mycket över den sista tiden. Jag VET att min fru fortfarande ljuger om en sak. Något som jag hittills hållit för mig själv med motiveringen att om hon självmant berättar om det så är det “bevis” på att hon varit helt ärlig. Men är det verkligen bevis? Kan jag verkligen vara säker på att hon då varit helt ärlig eller måste hon även bekräfta alla mina misstankar som ligger och gnager? Oavsett om de är sanna eller inte?
Det jag har kommit fram till är att det handlar om acceptans som andra redan har skrivit. Jag måste lägga fram vad jag vet och acceptera vad som har hänt (även mina misstankar) och därifrån sedan besluta mig för hur jag vill göra eller om jag någonsin kan lita på henne igen.
Jag kommer ALDRIG kunna veta om hon varit helt ärlig.
Ni har ju alla rätt på ert sätt.
Jag har inga bevis överhuvudtaget för att mer har hänt…det är därför jag velar.
Visst många säger att “om detta har hänt så finns det garanterat mer…” men så är det ju inte heller alltid.
Jag kommer att lägga fram det jag vet och kräva svar om magkänslan inte ändras…för om magkänslan inte försvinner så vet jag att jag måste få fler svar eller avsluta relationen.
Usch…hat och kärlek ligger så nära varandra och jag vill inte må såhär. Det har gått snart 2 månader sedan hon släppte bomben och jag ältar detta fortfarande varje dag
Som “försökare” har jag valt min väg för att försöka hitta tillbaka till min otrogna fru. Steg1 var total transparens och öppenhet om vad som hände kring otroheten och där har hon levererat. Hur jag kan veta det med 100% säkerhet? Det kan jag inte, men jag känner mig tillräckligt trygg. Det finns saker hon berättat som hon inte hade behövt berätta (eftersom jag inte hade möjlighet att kontrollera det). Det finns konkreta saker hon valt att ändra på som ökar tilliten och visar på hennes ärliga vilja att försöka bygga tilliten igen, medveten om att det kommer ta tid.
Vad har din fru gjort rent konkret för att hjälpa dig att få tillbaka tilliten? Har hon berättat något kring otroheten som visat på hennes ärlighet - alltså något känsligt/smärtsamt som du inte redan kände till? Eller får du bara info som redan kommit fram på omvägar?
En annan sak är det här med hennes jobbyte - var det ett beslut hon tog för att komma ifrån denna mannen eller hände det av andra orsaker?
Otroheten hände i samband med alkoholintag. Att hon under en längre tid skulle fimpa alkoholen helt är en tillitsbyggande sak hon kan göra.
Eftersom ni går i parterapi tillsammans så är detta sånt som du borde lyfta vid de träffarna.
Svaret är nog nej på frågan om du kan komma över magkänslan.
Har man en magkänsla som gnager så är det tyvärr något som kan gruva och växa sig större om man inte får dom svar eller “avslut” på känslan. Något som varken du eller din fru skulle må bra av om ni tänkt fortsätta er relation.
Det är en sak om du inte vill höra detaljer eller mer info, lägga locket på och att du känner att du vill gå vidare med henne utan att gräva i det som har varit.
Som flera andra tidigare har varit inne på så kan saker och ting hända och man kan säkerligen förlåta och gå vidare under förutsättning att man får de svar man behöver för att kunna känna tillit och ha något att bygga på igen.
Däremot om du vill och behöver få höra sanningen för att kunna bearbeta det som har varit, så kan jag tycka att det är det minsta hon kan ge dig för att vara behjälplig i denna processen.
Sedan kan det ju vara en bra idé att ta upp det tillsammans på samtal.
Återgick till en av dina tidigare trådar avseende denna händelse, där det stod att du fått infon om att hon varit otrogen av hennes kollegor. Att frugan och kollegan dessutom inte har varit särskilt diskreta med detta utan påkomna.
I detta fallet så har din fru nämnt tillfällen som är “officiella”, det är inte ens hon själv som har tagit upp detta i ett försök för att vara ärlig och visa ånger, utan helt enkelt för att hon inte haft något val…
Givetvis kan jag ha fel och hon kan även känna ånger och verkligen vilja göra ett försök. Men varför ska du hålla inne och inte kunna kräva eller pressa för att få svar?
Vad skulle kunna slå bak-ut, dina eller hennes känslor och tankar?
Frivilligt eller under press/tron att du visste mer?
Om hon tog upp det på eget bevåg utan att blivit pressad så skulle iaf jag ha lättare att lita på att hon varit ärlig. Men om hon under “press och tvång” krupit till korset och berättat det så skulle jag ha svårare att lita på att det inte finns något mer.
Det skulle även hänga på hur uppriktig hon kändes när hon berättade. Svarade hon frivilligt och öppet på följdfrågor eller försökte hon undvika/försköna?
